Emil säger i sin kommentar:

"Det bästa med Manuela verkar vara att ni vill betala henne nästa gång också"

Visst är det lite fascinerande att jag och många till har bokat in oss och betalat anmälningsavgift till alla hennes clinics 2009?

Freud talade om människans upprepningstvång; omedvetna mekanismer driver oss att repetera tidigare beteenden, även när de inte leder till positiva konsekvenser.

Man gör om samma misstag igen och igen, i den omedvetna förhoppningen att det ska ge ett annat utfall.

Är det det som driver oss?

Till viss del, kanske!

Manuela sticker inte under stol med att hon vill pusha folk utanför komfortzonen. Det är en medveten del av hennes pedagogik att lägga press på folk. Hennes avsikt är att få eleverna att tänka till och ändra på sina beteenden. Hon vill också lära oss fatta snabba beslut under stress, eftersom det är det som behövs på tävling.

Människan har ett komplicerat psyke. Vi går ibland igång på "aversiva" situationer. Man tänder till och vill visa att man kan bättre. Nästa gång Manuela kommer, då ska hon minsann få se! Alltså gör man sin hemläxa och laddar inför revanschen.

Så åker man på pumpen igen, men laddar om, tränar som en tok och kommer tillbaka för en ny omgång. 7 gånger per år à XXXX antal kronor.

Nä, det skulle ju inte funka om hon bara var otrevlig! Självklart har hon en massa kvaliteter som instruktör - Kunskap, engagemang, kreativitet. Hon har blivit bättre på positiv förstärkning också, tycker jag. Det kommer faktiskt en hel del positiva tillrop också. Tillräckligt mycket för att skapa en relation där man vill komma i åtnjutande av de där tillropen....

Alltså måste man hem och öva och få komma tillbaka nästa gång.

Personligen tror jag inte att jag hade kommit tillbaka för mer om jag hade åkt iväg själv på min första Manuela-clinic. Kamratskapen mellan deltagarna betyder oerhört mycket för totalupplevelsen! Det är en trygg och stöttande miljö att bryta ihop och komma igen i! Förbaskat rolig också.

Lite som att göra lumpen, kanske? Man gör fysiskt och psykiskt ansträngande manövrar ihop och sedan skrattar man åt det över middagen.  

Nu kan jag även fnissa åt att jag, när hon fällde den dräpande kommentaren om våra tävlingschanser, helt förträngde att jag faktiskt redan i höstas hade gjort det hon sa inte skulle gå.

Men jag behåller det i minnet som ett viktigt exempel på hur sårbar man är i elevrollen, och hoppas att den erfarenheten utvecklar mig i instruktörsrollen...