....efter helgens övningar...i både kropp och skäl...

Två pass i sadeln om dagen,  lördag och söndag samt ”vanliga” lektionen i morse gör att det känns som om sittbenen sitter strax under nyckelbenen. Men så långa snygga ben har jag tyvärr inte fått. Däremot en del skäll för vad mina korta runda benstumpar gör och inte gör…

När jag kom hem igår efter Manuela-clinicen, var jag lägre än det berömda bredbandsföretaget. Men alla mina snälla, fina stallkompisars peptalks och eminenta fröken Ankis pjoskfria men varsamma ridlektion idag, gör att det känns mycket bättre nu. Kan kanske se på helgens upplevelser ur ett annat perspektiv nu:

• Har fått göra en massa bra trail-övningar
• Har fått öva precis på det jag ville – olika avstånd mellan bommar och hur man ska reglera hästens steglängd därefter.
• Bra fokus på skritt, den gångart man ofta slarvar med att jobba igenom ordentligt.
• Bra genomgång av hur man går banan innan start
• Bra tips om framridning innan start
• Boogie har överlag varit samarbetsvillig
• Galoppfattningar, t.om höger, gick bra, även i trail-mönstret.
• Jag tycker inte längre att det är så svårt att memorera mönster.
• När Boogie fick ett litet ”sista-passet-sista-dagen”-ryck, tycker jag själv att jag hanterade det bra, och såg till att det liksom inte blev något mer av det.
• Jag har fått hänga hela helgen med några av de absolut trevligaste människorna man kan få tillbringa en helg i ett utkylt ridhus ihop med.
• Vi har världens bästa clinic-kock, Emil, som dessutom skämmer bort veggo-dottern med specialkost. Och lär henne jobba i köket. Ryktet gör gällande att hon till och med diskade!
• Samma dottern SÅG att mamman kroknade mentalt under söndagen och AVSTOD från egna kommentarer av mammans ritter! Bara en sådan sak…

• Jag blir tokig på min dåliga motoriska koordinationsförmåga. Det känns som om jag hört samma påpekande i 5 års tid utan att lära mig något av det. Känns som jag troligen är för gammal för att kunna ändra på mig och någonsin bli bättre.
• Så när jag och min gruppkamrat Bella fick en spydig kommentar från Überfraulein i slutet av förmiddagspasset dag 2; Hur trodde vi att vi skulle kunna tävla våra hästar om bara en månad, och på en hand dessutom; då gick luften ur mig. Vem försöker jag lura? Mina jämnåriga väninnor, de som alltid haft häst, de trappar ned nu och satsar på sina döttrar istället. Jag, min fåntratt, börjar försöka tävla häst som 40+.  Patetiskt!                        Så eftermiddagspasset fick gå på ren överlevnad bara. Bella däremot lyckades uppbåda lite mer djävlar anamma och red på riktigt. Men hon är ju ett par år yngre….
• Störst på minuskontot var ändå det som drabbade vår stallkamrat, vars nya unga häst fick några spökryck, med avåkningar som följd. Den sista rätt in i sargen så det blev en ambulansutryckning. Tur i oturen var det ”bara” ett smärtsamt brutet nyckelben. Största skadan när sånt händer, sker nog i ryttarens självförtroende och tilliten mellan ryttare och häst.  Vår stallkamrat har tyvärr drabbats mycket värre, för några år sedan. Men hon är en riktig fighter, så jag hoppas och tror att hon inte låter det här ställa sig i vägen för den fantastiska comeback till ridningen, som hon haft på gång den senaste tiden.
• Minus dessutom till ambulanspersonalen som var hårdhänt och otrevlig! Huvva!

Så i backspegeln är det kanske inte så konstigt att det blev en mentalt lite tuff helg?

Ridmässigt känns det helt klart bättre nu efter måndagslektionen med vår pedagogiska fröken Anki, som pillar tillbaka alla borttappade pusselbitar åt en, och lektionskompisen Pia som är positiv på ett mycket konstruktivt sätt.

Så även om chansen att få tävla häst kanske kommit lite väl sent i livet, så kunde jag i alla fall inte befinna mig på ett bättre ställe med min häst!

Dessutom, jag har ju faktiskt redan tävlat Boogie, på en hand, ju! Glömde bara bort det då när hon gormade, den där Überfraulein. Så jag tar nog och skickar in en anmälan i alla fall. För vi kan väl ändå inte ha blivit sämre under det gångna halvåret?

Lite minus är det tyvärr på hundfronten också. Efter några långa härliga race i skogen, har trampdynorna tagit stryk på skarsnön. En lagotto med ett litet sår i tassen är ungefär lika tapper och hjältemodig som en förkyld karl. Speciellt Tosca är det extremt italienskt operadivigt jättesynd om. Kan inte gå ut alls. Det gör ont, det gör ont, det gör ont…