Alla inlägg under mars 2009

Av Maria - 30 mars 2009 23:39


Eftersom jag jobbar med så mycket annat den här våren har jag inga kvällskurser och lite dåligt med tider för privatlektioner. Men nu ligger några lediga tider i april och maj ute på www.canis.se/uppland

Anmäl direkt i formuläret!


Det kommer att bli några intensivkurser i sommar också, så fortsätt hålla utkik på hemsidan.

Av Maria - 29 mars 2009 20:15

 

På fredagarna rider jag oftast själv. Ingen Fröken och ingen dotter i närheten... Då kan Boogie och jag passa på att gå igenom veckans lektionsuppgifter, men på klickervis. Boogie är då genast med på noterna och ställer om sig till operant läge, bjuder beteenden och är allmänt ”på”.

 

I fredags hade vi helt galet roligt! Boogie har ju stadigt utvecklats och gått framåt sedan vi köpte henne, men den senaste månaden ungefär har det nästan varit som en snöbollseffekt! Så mycket är helt plötsligt lätt, mjukt och smidigt. En ny sorts galopp har infunnit sig, som man bara rullar in i, och galoppfattningarna har förbättras helt otroligt. Det har inte med klickerträningen att göra, utan är resultatet av Ankis tålmodiga fysiska guidning.

Tidigare försökte jag frishapa galoppfattningarna, men resultatet blev inte bra. Jag fick med en massa huvudrusk och skräpbeteenden som gjorde både övergången och själva galoppen jobbig för Boogie. För jobbig för att riktigt vara värd de belöningar jag hade att erbjuda. Nu när jag har tagit med mig den fysiska guidningen även in i klickerträningen, då får jag plötsligt större effekt av mina belöningar, dvs hästen vill verkligen göra om och om igen. Så man blir ju lite full i skratt när hästen som tidigare kämpade emot, slängtravade och verkligen inte ville fatta galopp nu plötsligt erbjuder spontana galoppfattningar från stillastående. I fredags ville hon verkligen göra allt, och jag använde knappt någon pådrivning överhuvudtaget. Däremot var skänklar, säte och händer aktiva i andra syften.

 

För att lyckas riktigt bra med galoppen behöver nämligen Boogie hjälp att lyfta insidan, bröstkorgen. Hon behöver också stöd på tygeln och hjälp att hålla huvudet på rätt ställe. Ofta tycker jag att gränsen mellan vad som är signaler, hjälper, fysisk guidning och negativ förstärkning blir väldigt flytande i ridning! När man tränar hund, eller för den delen höna, katt eller kanske delfin, då är djur och människa två separata kroppar. En ger signal och väntar, den andra utför. I ridningen är två kroppar intimt inblandade med varandra. Mer som när man dansar pardans. Om min partner för, så känner jag ett visst tryck från partnern att röra mig i en viss riktning. När jag följer med lättar trycket något. Definitionsmässigt negativ förstärkning, men definitivt inte obehagligt, i alla fall inte med rätt partner! (Då är det snarare obehagligt att dansa med en man som inte för!)

 

Idag har jag övat på trailhinder och verkligen försökt jobba mer med min kropp. Boogie är väldigt duktig på att följa vikthjälper. Vi har gjort travbommar på serpentiner, ryggat, gjort grinden och vänt i box. Om jag verkligen lyckas få min kropp att tydligt röra sig i den riktning vi ska, följer Boogie, och man behöver knappt använda tygel/bett för att styra. Känns det som att utsätta sin häst för obehag? Nej, snarare som att dansa med hästen! Men det är likafullt negativ förstärkning som är verksamt. Hästen upplever en förändring i tryck/belastning och rör sig för att ändra upplevelsen.

 

När jag som hundmänniska (i mitt tidigare liv) jobbat med negativ förstärkning har den mer utgjorts av psykisk press och hot. T ex i form av eskalerande kommandon – ligg – ligg! – LIGG – LIGG SA JAG! Ofta i kombination med ett allt hotfullare kroppsspråk.

Negativ förstärkning och positivt straff jobbade tätt ihop, genom hot och faktisk bestraffning!

 

Inom ridningen har jag numera lärt mig att negativ förstärkning oftast är som mest effektiv när den utgörs av ett litet irritationsmoment, snarare än kraftigt tryck. Ett stimuli som tillförs rytmiskt och ihållande och som givetvis upphör direkt när den önskade responsen kommer.

 

Glasklart i teorin, men ack så svårt i praktiken!

 

Mina vanligaste misstag när jag, som numera inbiten klickertränare, ger mig på den här typen av träning är att:

 

1)      jag inte ger stimulit ihållande och rytmiskt. I stället ger jag lite stimuli och väntar sedan på respons. Varpå motivet att ge responsen har försvunnit för hästen och ingenting händer.

2)      Jag eskalerar inte stimulit gradvis, utan efter en utebliven respons tar jag i rejält (i frustration över den uteblivna responsen?) och vips håller jag på med positivt straff istället för negativ förstärkning

3)      Jag ger eftergiften för sent, blir liksom kvar i att ge stimulit för länge

4)      Jag glömmer helt att ge verbalt beröm, klapp och kli, eftersom det hänger ihop med belöningsträning för mig, och det var ju det jag INTE sysslade med nu. Men beröm är en viktig betingad förstärkare, även om det här har betydelsen ”nu upphör stimulit”.

5)   Jag har svårt att fatta att pausen är belöning, och att upprepa är, om inte ett straff, så i alla fall inte förstärkande.

  

Min häst är värd minst dubbel ranson morötter för sin enastående flexibilitet och sitt tålamod med hattandet mellan metoder, medan matte försöker förkovra sig både här och där.

Men stundtals dansar vi riktigt bra ihop - Boogie och jag!


Av Maria - 28 mars 2009 18:25


Har ni någonsin undrat över vad den där Ove Rall sysslar med när han inte hjälper till att mentalbeskriva hundar? 


Vi kan nu avslöja att han under namnet Big Bengt extraknäcker som assisterande tränare och förste beridare hos Anki.



Hans specialitet är inridning av unghästar, men han jobbar även som allmän miljöträning.


Ibland tycks han ta sig ett glas för mycket och behöver hjälp att komma

upp...


 Ingen vidare förebild för vår ungdom...




Av Maria - 24 mars 2009 20:51

 

I morse var jag och tittade på när Anki red Boogie. Jag brukar passa på att göra det de tisdagar jag inte jobbar på annan ort. Det är väldigt intressant och lärorikt att se sin häst ridas. Jag inbillar mig att det kanske också hjälper mig att lära mig lite mer, om jag utnyttjar alla inlärningskanaler, inkl observationsinlärning.

Anki är en tränare som ger kunderna full insyn i arbetet med hästen. Här finns inget som inte tål att visas upp. För mig verkar det självklart, men jag har förstått att det inte är alla tränare som resonerar så…

Anki är inte klickertränare. Min häst utbildas alltså med ”traditionella” metoder, eller vad man nu ska kalla det. För spännvidden för vad som ryms inom det begreppet är enorm! Från Cottars kärleksfulla fölhantering, till första cuttingtränarens övervåld, till hur man nu tränade henne här i Sverige innan vi köpte henne, och nu hos Anki. Gemensamt för alla tränarna är att de använder sig av negativ förstärkning, positivt straff samt positiv förstärkning för att påverka hästens beteenden. I olika grader och former, och kanske fram för allt, med olika bra timing och kriterier.


För det som gör en skicklig tränare, oavsett träningsmetod, är förmågan att dela upp i mindre delar och sätta rätt kriterier så att träningen fortskrider i lagom små steg, förmågan att tillföra konsekvenser med god timing, att belöna tillräcklig bra och att belöna tillräckligt ofta. Belöna kan här inneha betydelsen – eftergift, vila från uppgiften liksom verbalt beröm, klapp, kli osv.

Jag får ibland frågan hur jag som klickertränare kan låta min häst bli tränad med andra metoder. Men det känns faktiskt inte svårt alls, under rådande omständigheter! Jag tycker Anki är en sån fantastisk hästtränare och ridinstruktör, att det skulle vara omöjligt att avstå från att ta del av hennes kunskaper bara för att hon inte är klickertränare. Dessutom känner jag inte till någon som i dagsläget skulle kunna lära mig och min häst det jag vill att vi ska lära oss, och som samtidigt är klickertränare. (Jo, kanske Alexandra Kurland? Men hon finns inte precis nästgårds.)


När jag tittar på Anki och Boogie så njuter jag av att se min häst ridas av en skicklig tränare. En person som gör arbetet enkelt, begripligt och förutsägbart för hästen. På drygt 1 ½ år har vår häst gått från spänd, försvarsinriktad, omusklad och allmänt vrång, till mjuk, följsam, avspänd och samarbetsvillig. Hon börjar bli stark och muskulös, orkar hålla ihop kroppen och bära upp sig själv och ryttaren. För ett år sedan behövde vi en hel åker för att få plats med stora volter i förvänd galopp som hon rusade sig igenom för att orka med. Nu galopperar hon lugnt och håller rytmen på små åttametersvolter även i förvänd galopp. Och hon är avslappnad och tillfreds med livet!

Jag hade aldrig kunnat åstadkomma det själv med klicker och två ton morötter. Inte för att det inte går, utan för att jag inte kan tillräckligt mycket om RIDNING. (Däremot har jag på alldeles egen hand producerat en fenomenal liten skogsmulle-Boogie som älskar att klättra över klippor, hoppa från avsatser, krasa is under hovarna och hoppa över vårbäckar.  Enkla, klickbara beteenden som jag begriper hur man får fram J )


Inom klickervärlden kan jag uppleva att man ibland är väldigt snabb att fördöma andra sätt att träna. Det är förståeligt. Dels har många av oss tråkiga upplevelser av att själva bli ifrågasatta när vi valt att byta inriktning. Dels är det otroligt frustrerande att bevittna träning som man upplever strider mot ens egna (nyvunna) etiska värderingar. Det är ofta när man själv nyligen gjort ett paradigmskifte som man är som mest dogmatisk. Jämför bara med folk som nyligen blivit frälsta, eller gått med i Viktväktarna, eller precis blivit föräldrar till sitt första barn. Man får dock påminna sig om att vi alla befinner oss i ständig utveckling. Det jag själv gjorde för tio eller tjugo år sedan var det jag då tyckte var det bästa, och för hunden schysstaste, sättet att träna. Som Ellen Ofstad så klokt sa när någon försökte få henne att uttala sig om en annan hästtränares träningsvideo: ”Jag skulle själv inte vilja bli bedömd idag för det jag gjorde för tio år sedan”

 

Det jag själv numera blir mest illa berörd av är dåligt utförd träning, oavsett metod egentligen. Med oklara kriterier, dålig timing och en massa oförutsägbarhet för djuret. Är det något som är stressande för både människor och djur så är det när utfallet av ett beteende är ovisst. Självklart tycker jag fortfarande att det är väldigt otrevligt och helt förkastligt när våld används och när djuret visar tecken på rädsla och stress. Men skickligt utförd negativ förstärkning får mig inte att gå i taket. Tvärtom kan jag faktiskt tillåta mig att bli imponerad av en tränares kompetens och fingertoppskänsla.


Därför hade jag verkligen sett fram emot att gå kurs för Andrew McLean. Det blev pga av jobb inte av, och när jag nu följer eftermälet i diverse bloggar, t ex Ann-Louises och Carolinas, så tror jag inte att jag hade blivit imponerad. Tvärtom. Men som Carolina skriver så var det också många hästägare som kände sig oerhört tacksamma och glada över vad de fick lära sig. Alla har inte intresse av att byta till klickerträning. Att då istället få lära sig bruka de verktyg man vill använda, dvs negativ förstärkning och positivt straff, så effektivt som möjligt är nog så viktigt. Men man måste inte krångla till det och söka på andra sidan världshaven! Man kan åka till Bålsta istället…

       

Av Maria - 24 mars 2009 17:01


Att ta med hästen på skogspromenad är ett himla trevligt sätt att umgås på. Speciellt när man har en häst som är duktigare på "Gå fint i koppel" än de flesta hundar. Boogie traskar med, över, under och igenom allt - precis som en hund. Hoppar upp och ned för klippkanter, över vårbäckar och igenom täta snår när matte slarvat bort stigen.

Ibland kommer hon med diskreta förslag om andra vägval när det blir brötigt. Hon tittar liksom menade åt det hållet. Om det ser bra ut tar vi hennes förslag. Andra gånger bestämmer jag att vi ska fortsätta i mitt spår. Det känns som om vi samarbetar och bygger upp förtroendet emellan oss. Men tänk om jag egentligen underminerar mitt ledarskap när jag låter henne komma med förslag?

Frankly, my dear, I don't give a damn!


Av Maria - 24 mars 2009 16:58

Respektlösa Bengan tog en "genväg" till frukosten!

Av Maria - 20 mars 2009 13:27

David Premack dyker upp både här och där i mitt arbete.

Premack's princip är förhoppningsvis alla klickertränande hundmänniskor bekanta med? (Att ett mer sannolikt beteende kan förstärka ett mindre sannolikt beteende).


 För hundfolk är det kanske mindre bekant att han även ligger bakom begreppet Theory of Mind? Theory of Mind har ingen bra svensk benämning, men det handlar alltså om förmågan att föreställa sig andra individers mentala tillstånd (intentioner, tankar, föreställningar och önskningar). För oss som jobbar med personer med Autism och Aspergers syndrom är det ett synnerligen viktigt begrepp.

Att förstå hur andra människor tänker och känner är mycket viktigt för att kunna förstå deras handlingar. Denna förmåga är medfödd och utvecklas tidigt hos oss som är NTV (Normal Tills Vidare). Redan från 18 månader kan man se att barn förstår att andra människor har tankar och avsikter. Vi använder oss av ToM intuitivt i våra sociala interaktioner utan att tänka på att vi gör det.


Personer med autism och Asperger syndrom har en avvikande utveckling när det gäller ToM. Utan ToM är det svårt att förstå hur andra människor fungerar och tillvaron blir obegriplig. För en person med Aspergers syndrom kan det vara mycket svårt att förstå att andra människor har tankar, föreställningar och känslor. Det gör det oerhört svårt att se saker ur ett annat perspektiv. Så svårt att yngre barn med autism/asperger har svårt förstå vad en person som sitter mitt emot faktiskt ser och inte ser av ett föremål placerat mellan sig och den andre.

Vart efter som man blir äldre lär man sig att ett föremål kan se olika ut från olika vinklar, men man kan fortfarande ha mycket svårt att se hur en annan person kan uppleva en situation.


Eftersom vi NTVare använder  vår förmåga till ToM av bara farten, hela dagarna, kan vi lätt glömma att det faktiskt inte är en förmåga alla har. Vi har t ex en förmåga att övertolka andra varelsers förmåga till ToM.  Vi tillskriver t ex. våra hundar denna förmåga när vi tror att hunden förstår att att vi blir ledsna/glada/arga över det hunden gjort. "Nu lurade han mig igen!"  För att kunna lura någon måste man först ha en uppfattning om vad personen har för önskningar och avsikter och vilken information personen besitter.


"Han vill att jag ska krypa med båda arbågarna i backen, men om jag håller upp den som är på utsidan kan han inte se det från sin synvinkel och då kan jag få klick och godis trots att jag inte gjort det han ville! Coolt!"


Sannolikt hundresonemang? Nä! Hundar besitter kanske högst en rudimentär förmåga till ToM, men inte på alls på en sådan nivå som vi ömsom hoppas ömsom befarar.


Men vi är NTVare är så förprogrammerade för ToM att vi till och med tillskriver döda föremål intentioner. Det finns försök där man visat försökspersoner animerad film bestående av geometriska former som rör sig över ett fält. NTVare tillskriver genast formerna intentioner och känslor. "Den gula triangeln följer efter den röda, den vill nog bli kompis med den."

Personer med autism kan istället säga att den gula och röda triangeln rör sig åt samma håll pga av ett magnetisk kraftfält eller en vind som blåser åt det hållet.


Så om vi kan tillskriva djur och döda föremål ToM, kan ni ju gissa hur lätt det blir att till vardags helt enkelt glömma bort hur svårt  personer med  Asperger har att förstå sig på andra människors perspektiv och mentala tillstånd. Att sådant som vi kanske tolkar som hänsysnlöshet och ohövlighet oftast beror på underliggande svårigheter med ToM, vilket leder till:


  • Okänslighet inför andras känslor
  • Oförmåga att räkna ut vad andra kan och vet
  • Oförmåga att avläsa och svara på intentioner, vilket gör det svårt att hantera vänskapsrelationer
  • Oförmåga att avläsa lyssnarens mått av intresse för det man talar om
  • Oförmåga att upptäcka en talares avsedda mening
  • Oförmåga att förutse vad andra kan tänka om det man gör
  • Oförmåga att förstå missförstånd
  • Oförmåga att luras eller förstå att någon luras
  • Oförmåga att förstå skälen till människors agerande
  • Oförmåga att förstå oskrivna regler eller konventioner

 Så idag har jag ägnat förmiddagen åt att föreläsa om detta. Visst är det lite lurigt att vi som då faktisk har ToM ibland ska ha så svårt att förstå hur det är att inte ha det :-)

Av Maria - 15 mars 2009 00:08

Som vanligt efter ett möte med det schweiziska stålbadet fortsätter jag att fundera kring inlärning och pedagogik i några dagar. Eller egentligen håller jag väl alltid på att fundera i sådana banor utifrån mitt ”ena” eller ”andra” yrke, men nu just blir det alltså lite extra.

 

Det kanadensiska stålbadet Susan Garrett har en suverän blogg, proppfull med både träningstips och mer träningsfilosofiska tankar. Dessutom hoppar farbror Bob in och kommenterar emellanåt.

 

Här om dagen skrev hon ett mycket läsvärt inlägg under rubriken The Key to Dog Training: Feeling Comfortably Stupid. Inlägget är inspirerat av denna artikel: The importance of stupidity in scientific research. Läs gärna båda artiklarna själv, de är kortfattade och relativt lättlästa.

 

Vad det i korthet går ut på är följande: Vad som gör en lyckad forskare är förmågan att våga göra fel och lära sig av misstagen. Om och om igen. För att få fram framgångsrika forskare måste man i utbildningarna göra det lättare för studenter att göra övergången från att lära sig vad andra redan upptäckt, till att börja göra egna upptäckter. Ju bekvämare man är med att vara ”dum”, desto djupare kan man dyka in i det okända, och desto större blir chanserna att man gör egna stora upptäckter, enligt artikelförfattaren Martin Schwartz.

 

Susan menar i sitt blogginlägg att samma princip är direkt överförbar till hundträningen. Man måste inte som hundtränare ha alla svaren helt klara. Nyckeln till framgång är att kunna känna sig helt tillfreds medan man provar sig fram, gör misstag och börjar om. Precis den känsla som vi vill att hundarna har när de erbjuder oss beteenden, behöver vi också kunna känna för egen del! Men ack, så mycket svårare vi har att skapa den trygga känslan hos oss själva!

 

Nyblivna klickerentusiaster kommer ofta med frågor som ”Gjorde jag rätt nu ?”, ”Får man göra så här?”, samt förstås ”Hur lär man hunden att  xxxxxx?”  Helt naturligt att man som nybörjare vill ta del av och använda sig av kunskaper som redan finns. Men för att fortsätta utvecklas som tränare (och inte bli kurs- och instruktörsberoende) måste man också våga börja laborera själv. Prova sig fram, utvärdera resultatet och prova igen.

 

Som instruktör är det alltså mitt uppdrag att skapa en atmosfär där kursdeltagare känner sig bekväma med att utforska, prova sig fram, misslyckas och prova igen.

Tina skriver i en kommentar att hon hoppas att jag inte inspirerats av mina egna kursupplevelser att lägga mer press på kursdeltagare. Nej, sannerligen inte! Jag tror vi har fullt upp med att hantera den press kursdeltagare lägger på sig själva! De flesta av mina kursdeltagare och privatklienter är väldigt ambitiösa hundägare som verkligen vill lyckas med sina träningsmål. De flesta är alldeles för  hårda och fördömande mot sig själva!

Jag är dessutom likadan själv när jag går kurs. Minns bara super-sokratiska Bob som helt utan fördömande tålmodigt lotsar en igenom inlärningsprocessen, påminner om vikten av att inte ta sig själv på för stort allvar och om hur det viktiga inte är vad man lär hönan,  utan vad man lär sig om sig själv. Jag håller ju med fullständigt – i teorin! Lik förbaskat blir det katastrof i mitt inre (under någon dag eller så) om jag inte är först, bäst och snabbast.

 

Klickerträningstänket har hjälpt en lång bit på vägen , så till vida att jag numera i princip aldrig känner mig irriterad på djurens tillkortakommanden (eller elever, klienter, barn och äkta män). Men det finns ännu en hel del kvar att jobba med innan jag själv kommer att känna mig helt bekväm med att vara dum.

 

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5 6
7
8
9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards