När det började talas om stallkatter för något år sedan, tycker jag att jag tydligt deklarerade att mitt kattbehov var helt och hållet mättat hemifrån, och att jag inte ville delta i vare sig ekonomiskt eller moraliskt ansvar för några kollektiva kissemissar.

Så man kan ju undra hur det kommer sig att Thea och Bengan fick flytta hem till oss i helgen, och utöka det yttermyrska kattbeståndet med sisådär en 66 %? Eller så är man, som min man, inte ett dugg förvånad.

Men efter att de ätit på fel smörgås, var de för femtioelfte gången portade från värmen i fikarummet, samtidigt som nattkylan kröp ned mot -15. Skillnaden mellan att "klara sig" och att leva ett bra kattliv är stor ibland, i alla fall enligt mitt sätt att se det.

Märta, som pysslat med kattungarna sedan de anlände i stallet i höstas, jublade när de kom hem till oss! Thea och Bengt sover nu i hennes säng på nätterna. Maken höjde som sagt inte på ett ögonbryn. Hans ständiga följeslagare, 18-åriga gammelkatten Nilla örfilade raskt upp dem i förebyggande syfte och har sedan inte haft några synpunkter.

Våra två yngre klimpeklossar har dock varit skeptiska. Skärrade rent av.  För Johnnie Walker blev det en dramatisk introduktion, när han i vanlig ordning kom i full galopp från ytterdörren rätt upp till kattmatskålen och sprang rakt in i sin Mini-Me, dvs Bengt. Men efter två dagars fasta och kontemplation under en säng i källaren, har han nu lite försiktigt börjat hänga med nykomlingarna.

Fjun, stackarn, har tratt och dränage efter en böld på kinden, så hon surar i eget rum tills på måndag.

5 katter...

Bengt

 Thea

Johnnie

Nilla

Fjun - innan tratten

...hade vi förra veckan.

Innan det började töa...

Vissa dagar hade vi lånehäst och kunde rida ut tillsammans, Ebba och jag.

Här är Ebba på Älva.