Psykolog Susanna Billström från BUP Skärholmen har skrivit en tankeväckande debattartikel i senaste numret av Psykologtidningen (nr 2/2009). Hon hävdar att barn- och ungdomspsykiatrin skolar sina medarbetare att lära föräldrar en uppfostringsmodell som använder barns djupaste rädsla för att bli övergivna som medel att skapa lydnad.

Hon har reagerat på de kurser BUP’s personal fått gå för att hålla s.k manualbaserade föräldrautbildningar. Just den hon refererar till är Webster Strattons ”De otroliga åren”. Det finns idag en mängd olika varianter: COPE, Komet, Active Parenting, Föräldrastegen m.fl De flesta har amerikanskt ursprung och är mer eller mindre omarbetade för svenskt bruk.

Metoderna bygger på social inlärningspsykologi och kognitiv psykologi med inriktning på beteende.

I föräldrautbildningarna får föräldrar lära sig time-out tekniker som redskap att hantera konflikter. Syftet med timeouten är inte att lära barnen härbergera sin ångest och oro, utan att lära dem att det är den vuxne som bestämmer. Föräldern instrueras att ignorera inte bara det oönskade beteende, utan även själva barnet. Man ska inte prata med eller ens låtsas att man ser barnet förrän barnet slutat med det oönskade beteendet. För att små barn inte ska börja klänga och försöka krypa upp i knäet kan man med fördel stå upp och vända barnet ryggen.

Föräldrar ska också lära sig ta kontroll över förstärkarna och belöna rätt uppförande.

”Förmåner” som godnattsaga, kramar och att bli kliad på ryggen kan villkoras mot gott uppförande.

Metoderna redovisas även i det utmärkta programmet ”Dokument inifrån – Förgrymmade ungar”. Om du, liksom jag, missade det när det gick i november kan du se det på SVT’s Play.

Programmet ger historiska och filosofiska perspektiv på synen på barnuppfostran, samt granskar både Nannyprogrammen och de föräldrautbildningar som allt fler kommuner nu vill bjuda sina invånare på. TV-kanalernas Nannyprogram är för övrigt lika lättillgängliga och förföriska för den sökande, osäkra föräldern som hundägarnas motsvarighet Cesar Milan. I program efter program släpas upprörda barn till timeout-hörnan för att där tänka igenom vad de gjort i lika många minuter som de är år gamla. Efteråt ska de säga förlåt och krama föräldern. Nannyns effektiva framfart i stökiga familjer har inspirerat flertalet kommunpolitiker hemma i TV:soffan att arbeta för kommunala Nanny-initiativ. Dessutom ska det väl äntligen kunna bli lite ordning i skolan igen? Lärarnas auktoritet ska återställas med hjälp av specialinredda timeout-rum och gula och röda domarkort.

 I dagens psykologi-, psykiatri-, och pedagogikdebatter är modeordet framför alla ”evidensbaserat”.  Självklart ska samhällets resurser användas till metoder som provats ut och visats ge resultat. Men är det mätbara resultatet alltid liktydigt med det önskade resultatet? Susanna Billström frågar sig om barn- och ungdomspsykiatrin verkligen ställer sig bakom en människosyn som förordar blind lydnad gentemot auktoriteter? Troligen inte, men den finfina statistik av typen  50 % minskning av antalet raseriutbrott, kanske gör att man inte alltid synar programmet i sömmarna i sin iver att ge bot och lindring till plågade familjer. 

Susanna Billström skriver i sina slutord:

"Vi som arbetar psykologiskt med människor måste vara uppmärksamma på vilken människosyn som finns bakom våra metoder och insatser, så att vi inte i förlängningen blir redskap för en utveckling vi inte önskar. En människosyn finns bakom alla våra handlingar. Det gäller att lyfta upp den i ljuset och granska den så att vi kan förstå och ta ställning till det vi gör."

Kloka ord som i min begreppsvärld inte bara omfattar arbetet med människor utan allt arbete med levande varelser.