Alla inlägg under januari 2009

Av Maria - 14 januari 2009 00:03


Nu har jag inte tid med alla spännande och intressanta diskussioner som uppstått både här och där. Nu MÅSTE jag packa och fixa alla sista minuten prylar.


På torsdag bär det av innan soluppgången. Sedan blir det tre dagar Clicker Expo i Austin. Konferens-programmet ser ut så här.


På måndag styr jag hyrbilen norrut mot Fort Worth-Dallas för att besöka Boogies uppfödare Gary & Marilyn Cottar på deras ranch. Har även ett besök inbokat hos en tjej som äger flera syskon till Boogie, någon timmes bilresa från Cottars. Sedan får vi se vad som händer resten av veckan innan jag flyger hem igen följande lördag.


Kanske springer jag på en uppkopplad dator någonstans och avger en lägesrapport! Eller så blir det tyst här i några dagar.


See ya!

P.S Privatlektioner bokas nu på www.canis.se/uppland




Av Maria - 13 januari 2009 00:03


För att undvika att hunden upplever social isolering i buren lägger

 man dit ett barn i lämplig storlek.

Av Maria - 11 januari 2009 13:02

Det diskuteras just nu flitigt både i bloggar och på klickerforum kring användandet av negativt straff och s.k time-outs i klickerträningen.

Ett namn som surrar i diskussionerna är Susan Garrett, författare till Ruff Love och Shaping Success. Man kan säga mycket om Susan Garrett, t ex att hon är en person som knappast lämnar någon oberörd. Jag har gått en helgkurs för henne för ett par år sedan och det var en upplevelse på många sätt. Den hette Advanced Shaping och där var Sveriges samlade klickerelit och brottades med Basics, kan man väl sammanfatta lite kort.

Själv tyckte jag att jag fick med mig många tankar och en del användbara verktyg. (En del av tankarna handlade om hur jag själv verkligen INTE vill vara som instruktör…)

 

När det gäller just negativt straff och time-out har Susan skrivit en väldigt bra artikel som finns i slutet av Shaping Success. Innan man ens funderar över att använda en time-out i sin träning tycker jag man ska läsa denna artikel både en och tre gånger och noggrant utvärdera sin träning på de punkter hon radar upp.

 

Så här skriver hon, lite grovt översatt till svenska:

 

TIME-OUTS

Bruk och missbruk av negativt straff

 

När fler och fler människor går över till icke fysiskt korrigerande hundträningsupplägg, verkar användandet av time-outer öka. Även om en time-out är passiv till sin natur, så är det likaväl en form av bestraffning, negativt straff för att vara exakt. Positivt straff innebär att man applicerar något till djuret för att trycka undan oönskade beteenden (t ex koppelryck), negativt straff innebär att man tar bort något åtråvärt, (t ex tar bort hunden från agilitybanan när den missar ett kontaktfält). Ett modernt hundträningsupplägg bör undvika positivt straff till varje pris!

 ....

  

Eftersom time-outer är bestraffningar, så är det viktigt att vara selektiv med dess användning. Ge time-out till högst 15 % av din hunds försök i träningen. Din hund måste få lyckas många fler gånger än han misslyckas. Felaktigt bruk av time-out gör din hund stressad och frustrerad i onödan.


 Använd följande regler som en guide när du använder dig av time-out:


Förstärk först

Använd time-out endast i miljöer som har en hög grad av positiv förstärkning för den färdighet som tränas. Inget djur ska utsättas för bestraffningar om det inte först har en mycket god grund av förstärkning av korrekta responser i många olika miljöer! Av denna anledning, var mycket försiktig med time-outer på valpar


 Träna grundligt!

Se till att du har förstärkt hunden ordentligt för korrekta responser på många olika platser – utan retningar och hjälper. Hundens grundträning är inte färdig förrän du gjort dig av med alla hjälpmedel som t ex targets och fysisk guidning, hjälper och överdrivet kroppsspråk.

Om du inte får det beteende du önskar på tävling, fråga dig själv om hunden verkligen har förstått hur den ska bete sig i många olika miljöer.

Hunden ska inte bestraffas för bristande erfarenhet


 Håll huvudet kallt!

En time-out ska utföras utan ilska och affekt. Hunden tas bort från något den vill vara med om. Bestraffningen handlar inte om att få hunden att känna ånger eller ängslan. Du kan till och med vara munter när du ger en time-out ”OK kompis, nu tar jag dig till buren om det är du vill!” 


Förhindra stress

Din time-out position eller time-out platsen ska vara kopplad till mer förstärkning än bestraffning, och ska varieras för att undvika ångest. Du vill inte att hunden ska bli orolig över att bli tagen i halsbandet eller skickas in i buren. Därför måste du se till att värdeladda time-out platsen eller positionen - INNAN du använder den som en bestraffning. Kom ihåg: du vill ha en förändring i hundens beteende efter time-outen, du vill inte ha en tillplattad hund. Kom ihåg att variera vilken time-out du använder. Om du alltid ber hunden lägga sig som time-out, kan hunden bli ängslig andra gånger du ber den lägga sig.


  Uteslut förarfel

Om det finns minsta risk att det var du som gjorde ett misstag, använd inte time-out! Om det är du som gett hunden vilseledande information, t ex med ditt kroppsspråk, så, är det orättvist och stressande för hunden att bli bestraffad. Det kan dessutom försämra er positiva relation.


 Utvärdera kontinuerligt

Utvärdera varje time-out. Om du inte fick önskad effekt, upprepa inte bestraffningen. Din hund upprepade misstag är en indikation att här finns en svaghet som du behöver åtgärda med förstärkning, inte med straff. För träningslogg så att du har koll på dina förstärkningar och bestraffningar.


 Time-outer är bara effektiva när:
  • Hunden inte kan belöna sig själv under time-outen
  • Hunden kan det önskade beteendet. Hunden kan bara ersätta en oönskad respons med en mer passande om du har förstärkt det önskade beteendet.
  • Hunden verkligen älskar det arbete du tog ifrån honom
  • Du är pålitlig i användandet av time-out. Om du time-outar för ett beteende ena dagen och släpper igenom samma beteende en annan dag blir det förvirrande för hunden
 

Time-out, sparsamt använt, kan vara ett effektivt verktyg i träningen. Men kom ihåg: All slags bestraffning trycker bara undan beteenden, det kan inte forma beteende. Förstärkning är det som bygger upp beteenden. I all träning bör ditt mål vara att forma fram korrekta beteenden med god timing och effektiv användning av belöningar.” 


Så långt Susan Garrett. En annan som skrivit klokt om detta är Ken Ramirez i en av mina favoritböcker:  Animal training - Successful Animal Management through Positive Reinforcement. Läs den!


På min gamla jobb, där jag nu är tillbaka på ett gästspel, är frågan om time-out ständigt aktuell. Fast då handlar det om elever med Asperger på en resursskola.

Om du tycker att det är svårt att förhålla dig neutral när du time-outar en hund, gissa hur lätt det är när du blivit sparkad och biten av en människa...



     
Av Maria - 9 januari 2009 23:16


De senaste dagarnas diskussusioner hos Fanny, Ann-Louise och kanske här har fått ett efterspel på Klickerforum.


Det vore helt förödande för träningsmetoden om det bara fanns en given variant. Olikhet och diskussion för klickerträningen framåt.
Att olika instruktörer kommer att presentera klickerträning på olika sätt är för mig en självklarhet! När Anna Simonsson och jag håller kurser ihop brukar det väldigt ofta framhållas i kursutvärderingarna att deltagarna har uppskattat att vi faktiskt tänker olika och ger olika förslag.
När jag åker på kurs för en för mig ny instruktör hoppas jag ju verkligen att den ska ge mig något nytt och annorlunda som jag inte redan hört.
När jag själv håller kurser är min främsta ambition inte alls att få folk att träna precis som jag. Det viktigaste är att man lär sig tänka beteendeanalytiskt så man själv kan utvädera - vilket beteende påverkar jag, och hur påverkas det om jag gör så här! Först då kan man göra medvetna val istället för att bara halka med den senaste trenden!

Är osäker på om jag ingår i "raden av aversivt bloggande tränare". Har lusläst och försökt hitta om jag oavsiktligt skrivit något elakt, men ser inte vad det skulle vara. Men det skrivna ordet är ett svårt medium och ibland trampar man på tår som man inte ens visste fanns där. Min avsikt med texterna om klickertränare som oavsiktligt blir aversiva mot sina hundar var att lufta ett problem som jag iakttagit och funderat över under det senaste året. När man luftar problem ökar nämligen chanserna att hitta lösningar!


Av Maria - 8 januari 2009 20:26

Fanny  har skrivit ett väldigt bra inlägg apropå diskussionen som förts här och hos Ann-Louise.

Bl a annat går hon igenom förutsättningarna för att kunna använda sig av negativt straff på ett effektivt sätt. Lite kortfattat kan man säga att för att få effekt av en innehållen belöning eller utebliven chans till förstärkning gäller att:

  • Man har belöningar som verkligen är attraktiva (så djuret tycker att det kostar att förlora dem)
  • Man ser till att antalet bestraffande åtgärder inte utgör mer än högst 10 % av interaktionerna.
  • Man utdelar negativa straff och time-outer på ett skojfriskt, lekfullt sätt.
  • Man ser till att värdeladda åtgärder i förväg så att burar, bli hållen, ha nosgrimma på osv inte blir obehagliga utan tvärtom positiva.

Att hela tiden behålla känslan av att träningen är en skojig lek för båda parter löper som en röd tröd genom de goda råden. Om man upptäcker att man själv förlorat känslan är det dags att ta en time-out. För egen del!


 Hundträning ska vara roligt! Inte bara för att det för de flesta är en hobby som ska ge rekreation, utan för att det faktiskt inte funkar annars.


Till och med på den tiden jag jobbade med "Järverud"-träning begrep vi detta. Korrigeringarna skulle vara korta, koncisa och sedan skulle hunden "lösas upp", dvs lekas och skojas igång igen för att  träningen skulle fortsätta.

Senast idag hörde jag vår hästtränare Anki hojta till en elev. "Du får vara arg i högst 2 sek!"


Utdragna negativa interaktioner för ingen sorts träning framåt. Klarar man inte de snabba växlingarna mellan  good cop - bad cop lyckas man inte särskilt bra med korrigeringsträning.


Som klickertränare har man det enklare! Man behöver inte bete sig som om man lider av personlighetsklyvning. Man behöver faktiskt bara se till att vara på gott humör hela tiden!


Om det låter svårt, finns det några knep:


Acceptera att hunden kommit till världen med en helt annan agenda än du. Den vill ha så skönt, roligt och bekvämt som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Inget personligt riktat mot dig som hundägare, det bara är så av naturen!


Le och skratta medan du tränar, även om du inte känner dig så glad. Genom att le och skratta kommer du att påverka ditt humör till det bättre. Ler du så låter din röst gladare och strax känner du dig gladare.


Öva in en fånig ramsa som du alltid använder dig av när du måste hålla inne med en belöning. "Hihi - långnäsa"   "Hoppsan - hejsan, oj så tokigt"  osv.  Du kan inte vara arg och prata med tramsröst samtidigt! Det hjälper dig att hålla den skojfriska, lekfulla ton som behövs.


Fanny nämner att Susan Garrett sjunger när hon tränar hund, och jag hörde Ellen Ofstad göra detsamma med hästarna. Väldigt svårt att tappa humöret medan man trallar!

  

Vi snackar ofta om vikten av rätt attityd hos hunden för att den ska få fortsätta träna. Men din egen attityd då?

Om du under ett pass upptäcker att det inte går att le, tralla, prata med glad röst - eftersom du är så förbannad (på hunden, eller kanske maken eller chefen) - avbryt och ta en paus.  Du har inte rätt attityd, det är inte träningsläge!


Alla kan ha en dålig dag eller två. Men börjar de dåliga dagarna avlösa varandra är det dags att lyfta på locket och se efter vad det är som pågår under ytan.






Av Maria - 8 januari 2009 00:23


Har avverkat min första dag som löneslav åt KOMMUNEN. Det handlar visserligen om ett högst tillfälligt återfall, men Mannen i mitt liv ansåg att det borde firas med en ny hushållsapparat. Eller var det en fingervisning om att min plats borde vara köket? Oklart... Nåväl, en ny högteknologisk ELVISP hade inhandlats. Just idag var det dags  att ersätta det tröskverk som troget tjänat oss i många herrans år, om än något skorrigt sedan den tappades i golvet i samband med en championat-tårta på brukshundklubben någon gång på nittiotalet.


Det nya strömlinjeformade underverket har roat oss hela kvällen.

"Vi hoppas du får mycket glädje av din nya Braun apparat"

inleds bruksanvisningen, och oj vad kul vi har haft åt funktioner som:


"Antiglidring runt bakdelen"


 och


"Utstötningsknapp"



Varningstexten:

"Denna produkt är inte menad att användas av personer med reducerad fysisk eller mental kapacitet"


har dock gjort oss tveksamma till att våga provköra.

Jag menar, hur kan man säkert veta att man har det som krävs?


Av Maria - 6 januari 2009 21:27

  

Så bra att fler ville vara med och fundera kring ämnet frustrerade och arga klickertränare!


 På instegskurserna – dvs. valp, vardagslydnad, introduktionskurser osv. blir det av naturliga skäl ganska enkelt att ha öppna dialoger kring ”Borde jag inte få ta tag  i honom när han gör så där?” Där är ju förarna precis i vägskälet: Vill jag välja den här metoden? Passar den mig?

Som instruktör gör man sitt bästa för att sälja in metoden. Bättre än prat är förstås alltid att se till att ge uppgifter på rätt nivå så föraren får uppleva hur bra det fungerar. Vissa väljer att fortsätta utforska klickerträningens möjligheter, andra kommer fram till att de vill träna på andra sätt och t.ex ha kvar möjligheter att använda bestraffningar/korrigeringar.

 

En kategori väljer att gå fler klickerkurser, fortsätter ändå att använda korrigeringar hemma men avhåller sig från det när de är på kurs.  Det är förstås inte optimalt, men de förarna brukar vara så medvetna om vad de gör och när, att de klarar att avhålla sig från att vara aversiva mot hunden på själva kursen. Förhoppningsvis lyckas man sedan att på sikt visa på alternativ till korrigeringarna.

 

En annan kategori är de som vill klickerträna men fortsätter att småkorrigera hela tiden utan att vara medvetna om vad de göra. Nyp i ljumsken, smårycka i kopplet, peta på, harkla sig, stampa med foten etc. Stup i ett! Här finns ju ett knippe väldigt konkreta observerbara förarbeteenden för instruktören att ta tag i…

Gamla vanor är svåra att bryta, så ju mer crossover föraren är desto mer tålamod får man ha med processen. (Ändå blev jag faktiskt lite tagen i höstas när jag hade ett antal fortsättningskurser i ridhuset och fick bevittna hur många kursdeltagare som pysslade med detta när hundarna ville snoka efter hästgödsel. Men det är förstås naturligt att man i svåra och stressfyllda situationer faller tillbaka i gamla beteendemönster.)

 

Den tredje och knepigaste kategorin är de som pappret gör allt rätt, men det blir ändå inte riktigt bra. Det finns tydliga tecken på att hunden vill öka avståndet till föraren. Vill inte leka, eller tappar engagemang i leken. Gör sig långa ärenden iväg, tappar fokus, intresserar sig för dofter och underlag, kommer långsamt mot föraren osv. Alltihopa ruskigt aversivt för den engagerade, hängivna hundtränaren. Vi pratar nu om hundförare med höga ambitioner för sin hundträning. De vill verkligen bli skickliga hundtränare och de vill prestera med sina hundar.

Att som instruktör då komma med helt relevanta förslag som att gå tillbaka till leken, sänka kriterier, jobba med det som fungerar osv. är inte okomplicerat! Det kan bli väldigt jobbigt för den ambitiösa tävlingsföraren som vill jobba med exakt placering i rutan eller baklängeskedja framåtsändandet eller vad det nu är de kommit på kurs för. Det är ju sällan direkt förstärkande för förare att behöva sänka sina kriterier… Även om ens goda råd följs mekaniskt, blir det inte riktigt bra ändå. Eftersom känslan hos hundföraren är en annan.

 

Precis som det är svårt att utdela en effektiv bestraffning om man inte är övertygad om att det är det man bör göra i den givna situationen, så är det faktiskt lika svårt att dela ut positiv förstärkning på ett bra sätt om man inte är övertygad om att det är det man vill göra -  just här och just nu. 


 Exempel från människovärlden: Om man använder sig av belöningsprogram i skolan för barn med särskilda svårigheter, så är det oerhört viktigt med kontinuerlig handledning till personalen. Inte bara för att hålla personalgruppen enad kring kriterier, utan också för att ge utrymme för obekväma känslor som annars pyser ut och förgiftar belöningsprogrammet. ”OK, du får väl din poäng då, fast om jag fått bestämma skulle du inte haft nån!”  


Det kostar på att glatt belöna för 10 min. gott uppförande från en elev som lektionen innan betedde sig otrevligt och sa kränkande saker till läraren. Precis som det kan sitta hårt inne för hundföraren att belöna 4 stegs prima fritt följ direkt efter att hunden ogenerat snaskat i sig ett halvt kilo hästskit.

 

För att en elev ska utvecklas åt rätt håll måste man skapa en trygg inlärningsmiljö. Man känner sig inte trygg ihop med någon som är irriterad på en, är rädd för en, föraktar en osv.  Det går inte att fejka! Speciellt inte inför djur och barn! Om det är sådana känslor som ligger under ytan, var så säker på att det skiner igenom på något vis! Så man måste våga identifiera och prata om de negativa känslor man kanske känner inför sin elev (två eller fyrbent). Fundera på vad det är som gör att man känner så här och hur man kan göra för att få en annan mer positiv känsla.

 

För ambitiösa tävlingsförare tror jag det också handlar om att försöka utvärdera om mina ambitioner stämmer överens med hundens kapacitet, precis som Kari Anne var inne på. Klickerträningens enorma potential kan kanske lura oss att tro att vi kan shapa fram vad som helst hos vilken hund som helst. Det är bara delvis sant! Visst kan vi dag lära in de enskilda momenten hos de flesta hundar, även hos raser och individer där det inte hade gått med traditionella metoder. Men när det kommer till den uthållighetstränings och störningsträning som krävs för att få fram en i alla lägen presterande tävlingshund – där är det mer komplicerat än så.  Alla hundar är inte ämnade att bli toppresterande!

 

Om min hunds kapacitet inte räcker för de ambitioner jag har, har jag två val:

Antingen måste jag anpassa mig efter den hund jag, och lägga ambitionerna på en nivå som hunden klarar av. Eller så får jag helt enkelt skaffa mig en ny hund vars kapacitet stämmer bättre överens med de mål jag har.

 

Inga lätta val, och val som måste få ta tid att fatta. Men för hundens välbefinnande måste de göras! Min personliga övertygelse är att en hund som tränas av en visserligen övertygad klickertränare men som ständigt upplever undertryckt missnöje från föraren, inte har det ett dugg bättre än en hund som utsätts för diverse avsiktliga bestraffningar.

 

Att våga stå för att den här hunden inte passar mig och mina ambitioner och får det bättre hos någon annan (alt. i hundhimlen beroende på problemställning) är lika moget som att bestämma sig för att behålla hunden och ändra på sina ambitioner istället.   Som träningskompis eller instruktör bör man vara stöttande oavsett vilket valet blir. Försöka skapa ett klimat där det är högt i tak och finns utrymme att prata om sina mindre fina känslor inför hunden.  Precis som Lone skriver kan man då säkert lösa många knutar innan de ens blivit till stora trasselhärvor.



Förslag på hur man man får in det i själva kursmiljön på ett naturligt sätt?

    

Av Maria - 3 januari 2009 20:53

  

Den bästa träningen är den som blir av säger kloka Carolina

 

Får väl trösta mig med det efter dagens något virriga uppletande. Tränade med Tina & Lykka, och vi hade båda hundar som sprang lite överallt i den iofs ganska vinda, kuperade och knepiga ruta jag och Märta vallat. Ingen vind var det heller. Men det borde väl gå att springa rakt ut och ignorera viltdofter för det, kan man tycka? Båda mina hundar visade dessutom att vi måste bli noga – IGEN – med att få mycket träning på andras föremål.

 

Trots att hundarna inte presterade enligt förväntan så var det en skön, avspänd träning. Det är inte alltid det blir så, det beror ju helt på vem man tränar med. I framgång kan man träna bra ihop med nästan vem som helst. Det är när det strular – med egen hund eller träningskompisens – som träningsmetoder och förhållningssätt ställs på sin spets.

 

Hos Ann-Louise pågår en relevant diskussion kring hur man tränar och varför.

Jag tänker på Bobs resonemang kring hur träningen måste vara både vetenskap och konst. Vetenskapen är viktig och helt avgörande. Samtidigt är konsten, eller kanske vill jag kalla det känslan, minst lika viktig. Kanske inte lika viktig om du övervakar djur i en automatiserad laboratoriemiljö, som när du jobbar direkt med dina träningsobjekt som vi hundtränare (eller hästtränare) gör.  Hur jag känner påverkar hur djuret känner, och vad vi båda känner påverkar träningen. Hur jag känner påverkar också min förmåga att faktiskt använda mig av vetenskapen. Om jag är arg, sur, besviken, rädd etc. sätter jag sämre kriterier, har sämre timing och blir dessutom snålare med belöningarna.

 

Alldeles för ofta tycker jag att jag råkar på hund/förarkonstellationer där träningen blir aversiv (för både hund och förare) trots att man så att säga bekänner sig till ”den klickerska läran”.

Inom klickerträning använder man vanligtvis inte begrepp som tillit, relation, samarbete, osv. eftersom de är abstrakta, ej mätbara och saknar konkret instruktionsvärde i träningsråd. Men känslor är faktiskt observerbara, åtminstone till viss del. Hundar har tydligt kroppsspråk och människor kan rapportera hur de känner sig. Om man vågar fråga dem…

 

Jag  stöter alltså på klickertränande hundförare som så otroligt gärna vill träna på detta sätt, men som är så fyllda av frustration och otrevliga känslor inför sin hund, att det verkligen ställer sig i vägen för deras träning. Kloka, duktiga, pålästa personer som förstår teorin, men som kanske har en hund som innebär extra utmaningar på något sätt.

Inom klickerträningstänket erbjuds inte några större möjligheter att klaga på sin lott:

  • din hund är en spegelbild av din förmåga som tränare
  • du får vad du förstärker
  • det är inte dina avsikter utan vad du faktiskt gör som räknas 

är bekanta citat som ekar i huvudet på frustrerade klickertränare!

 

Inte heller finns möjligheten att släppa ut lite ånga genom att ge hunden den omgång som i traditionell träning skulle haft flera funktioner:

–        lättat på trycket hos föraren,

–        förändrat hundens rådande känsloläge med ändrade beteenden som följd

–        kanske dessutom gett föraren uppskattning från omgivningen


alltihopa förstärkande för hundföraren!

 

Så kvar blir istället en sammanbiten, invärtes kokande tränare, som trots de bästa avsikter inte kan lura sin hund att det är helt och hållet positiv hundträning som bedrivs. Ut pyser psykisk press och ofta även små handgripligheter i form av ovarsam hantering. 

Jag är helt säker på att det här, när det pågår över en längre tid, är otroligt skadligt för  - ja om vi nu inte ska kalla det relationen, så ok – den fortsatta träningen då.

 

Om någon enskild kursdeltagare känner sig träffad vill jag skynda mig att påpeka – DU ÄR INTE ENSAM! Men det kanske känns så eftersom det är lite hemligt och tabubelagt att vara arg på hunden i klickerkretsar. Sånt som ligger under locket är oerhört svårt att ändra på, så för att komma vidare måste man våga ta fram och titta närmare på vad som ligger där och pyr.

Alltså funderar jag nu en hel del över hur man praktisk ska hjälpa ekipage som hamnat i det här läget.

   

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards