Fanny  har skrivit ett väldigt bra inlägg apropå diskussionen som förts här och hos Ann-Louise.

Bl a annat går hon igenom förutsättningarna för att kunna använda sig av negativt straff på ett effektivt sätt. Lite kortfattat kan man säga att för att få effekt av en innehållen belöning eller utebliven chans till förstärkning gäller att:

• Man har belöningar som verkligen är attraktiva (så djuret tycker att det kostar att förlora dem)
• Man ser till att antalet bestraffande åtgärder inte utgör mer än högst 10 % av interaktionerna.
• Man utdelar negativa straff och time-outer på ett skojfriskt, lekfullt sätt.
• Man ser till att värdeladda åtgärder i förväg så att burar, bli hållen, ha nosgrimma på osv inte blir obehagliga utan tvärtom positiva.

Att hela tiden behålla känslan av att träningen är en skojig lek för båda parter löper som en röd tröd genom de goda råden. Om man upptäcker att man själv förlorat känslan är det dags att ta en time-out. För egen del!

 Hundträning ska vara roligt! Inte bara för att det för de flesta är en hobby som ska ge rekreation, utan för att det faktiskt inte funkar annars.

Till och med på den tiden jag jobbade med "Järverud"-träning begrep vi detta. Korrigeringarna skulle vara korta, koncisa och sedan skulle hunden "lösas upp", dvs lekas och skojas igång igen för att  träningen skulle fortsätta.

Senast idag hörde jag vår hästtränare Anki hojta till en elev. "Du får vara arg i högst 2 sek!"

Utdragna negativa interaktioner för ingen sorts träning framåt. Klarar man inte de snabba växlingarna mellan  good cop - bad cop lyckas man inte särskilt bra med korrigeringsträning.

Som klickertränare har man det enklare! Man behöver inte bete sig som om man lider av personlighetsklyvning. Man behöver faktiskt bara se till att vara på gott humör hela tiden!

Om det låter svårt, finns det några knep:

Acceptera att hunden kommit till världen med en helt annan agenda än du. Den vill ha så skönt, roligt och bekvämt som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Inget personligt riktat mot dig som hundägare, det bara är så av naturen!

Le och skratta medan du tränar, även om du inte känner dig så glad. Genom att le och skratta kommer du att påverka ditt humör till det bättre. Ler du så låter din röst gladare och strax känner du dig gladare.

Öva in en fånig ramsa som du alltid använder dig av när du måste hålla inne med en belöning. "Hihi - långnäsa"   "Hoppsan - hejsan, oj så tokigt"  osv.  Du kan inte vara arg och prata med tramsröst samtidigt! Det hjälper dig att hålla den skojfriska, lekfulla ton som behövs.

Fanny nämner att Susan Garrett sjunger när hon tränar hund, och jag hörde Ellen Ofstad göra detsamma med hästarna. Väldigt svårt att tappa humöret medan man trallar!

Vi snackar ofta om vikten av rätt attityd hos hunden för att den ska få fortsätta träna. Men din egen attityd då?

Om du under ett pass upptäcker att det inte går att le, tralla, prata med glad röst - eftersom du är så förbannad (på hunden, eller kanske maken eller chefen) - avbryt och ta en paus.  Du har inte rätt attityd, det är inte träningsläge!

Alla kan ha en dålig dag eller två. Men börjar de dåliga dagarna avlösa varandra är det dags att lyfta på locket och se efter vad det är som pågår under ytan.

Har avverkat min första dag som löneslav åt KOMMUNEN. Det handlar visserligen om ett högst tillfälligt återfall, men Mannen i mitt liv ansåg att det borde firas med en ny hushållsapparat. Eller var det en fingervisning om att min plats borde vara köket? Oklart... Nåväl, en ny högteknologisk ELVISP hade inhandlats. Just idag var det dags  att ersätta det tröskverk som troget tjänat oss i många herrans år, om än något skorrigt sedan den tappades i golvet i samband med en championat-tårta på brukshundklubben någon gång på nittiotalet.

Det nya strömlinjeformade underverket har roat oss hela kvällen.

"Vi hoppas du får mycket glädje av din nya Braun apparat"

inleds bruksanvisningen, och oj vad kul vi har haft åt funktioner som:

"Antiglidring runt bakdelen"

 och

"Utstötningsknapp"

Varningstexten:

"Denna produkt är inte menad att användas av personer med reducerad fysisk eller mental kapacitet"

har dock gjort oss tveksamma till att våga provköra.

Jag menar, hur kan man säkert veta att man har det som krävs?