Alla inlägg den 6 januari 2009

Av Maria - 6 januari 2009 21:27

  

Så bra att fler ville vara med och fundera kring ämnet frustrerade och arga klickertränare!


 På instegskurserna – dvs. valp, vardagslydnad, introduktionskurser osv. blir det av naturliga skäl ganska enkelt att ha öppna dialoger kring ”Borde jag inte få ta tag  i honom när han gör så där?” Där är ju förarna precis i vägskälet: Vill jag välja den här metoden? Passar den mig?

Som instruktör gör man sitt bästa för att sälja in metoden. Bättre än prat är förstås alltid att se till att ge uppgifter på rätt nivå så föraren får uppleva hur bra det fungerar. Vissa väljer att fortsätta utforska klickerträningens möjligheter, andra kommer fram till att de vill träna på andra sätt och t.ex ha kvar möjligheter att använda bestraffningar/korrigeringar.

 

En kategori väljer att gå fler klickerkurser, fortsätter ändå att använda korrigeringar hemma men avhåller sig från det när de är på kurs.  Det är förstås inte optimalt, men de förarna brukar vara så medvetna om vad de gör och när, att de klarar att avhålla sig från att vara aversiva mot hunden på själva kursen. Förhoppningsvis lyckas man sedan att på sikt visa på alternativ till korrigeringarna.

 

En annan kategori är de som vill klickerträna men fortsätter att småkorrigera hela tiden utan att vara medvetna om vad de göra. Nyp i ljumsken, smårycka i kopplet, peta på, harkla sig, stampa med foten etc. Stup i ett! Här finns ju ett knippe väldigt konkreta observerbara förarbeteenden för instruktören att ta tag i…

Gamla vanor är svåra att bryta, så ju mer crossover föraren är desto mer tålamod får man ha med processen. (Ändå blev jag faktiskt lite tagen i höstas när jag hade ett antal fortsättningskurser i ridhuset och fick bevittna hur många kursdeltagare som pysslade med detta när hundarna ville snoka efter hästgödsel. Men det är förstås naturligt att man i svåra och stressfyllda situationer faller tillbaka i gamla beteendemönster.)

 

Den tredje och knepigaste kategorin är de som pappret gör allt rätt, men det blir ändå inte riktigt bra. Det finns tydliga tecken på att hunden vill öka avståndet till föraren. Vill inte leka, eller tappar engagemang i leken. Gör sig långa ärenden iväg, tappar fokus, intresserar sig för dofter och underlag, kommer långsamt mot föraren osv. Alltihopa ruskigt aversivt för den engagerade, hängivna hundtränaren. Vi pratar nu om hundförare med höga ambitioner för sin hundträning. De vill verkligen bli skickliga hundtränare och de vill prestera med sina hundar.

Att som instruktör då komma med helt relevanta förslag som att gå tillbaka till leken, sänka kriterier, jobba med det som fungerar osv. är inte okomplicerat! Det kan bli väldigt jobbigt för den ambitiösa tävlingsföraren som vill jobba med exakt placering i rutan eller baklängeskedja framåtsändandet eller vad det nu är de kommit på kurs för. Det är ju sällan direkt förstärkande för förare att behöva sänka sina kriterier… Även om ens goda råd följs mekaniskt, blir det inte riktigt bra ändå. Eftersom känslan hos hundföraren är en annan.

 

Precis som det är svårt att utdela en effektiv bestraffning om man inte är övertygad om att det är det man bör göra i den givna situationen, så är det faktiskt lika svårt att dela ut positiv förstärkning på ett bra sätt om man inte är övertygad om att det är det man vill göra -  just här och just nu. 


 Exempel från människovärlden: Om man använder sig av belöningsprogram i skolan för barn med särskilda svårigheter, så är det oerhört viktigt med kontinuerlig handledning till personalen. Inte bara för att hålla personalgruppen enad kring kriterier, utan också för att ge utrymme för obekväma känslor som annars pyser ut och förgiftar belöningsprogrammet. ”OK, du får väl din poäng då, fast om jag fått bestämma skulle du inte haft nån!”  


Det kostar på att glatt belöna för 10 min. gott uppförande från en elev som lektionen innan betedde sig otrevligt och sa kränkande saker till läraren. Precis som det kan sitta hårt inne för hundföraren att belöna 4 stegs prima fritt följ direkt efter att hunden ogenerat snaskat i sig ett halvt kilo hästskit.

 

För att en elev ska utvecklas åt rätt håll måste man skapa en trygg inlärningsmiljö. Man känner sig inte trygg ihop med någon som är irriterad på en, är rädd för en, föraktar en osv.  Det går inte att fejka! Speciellt inte inför djur och barn! Om det är sådana känslor som ligger under ytan, var så säker på att det skiner igenom på något vis! Så man måste våga identifiera och prata om de negativa känslor man kanske känner inför sin elev (två eller fyrbent). Fundera på vad det är som gör att man känner så här och hur man kan göra för att få en annan mer positiv känsla.

 

För ambitiösa tävlingsförare tror jag det också handlar om att försöka utvärdera om mina ambitioner stämmer överens med hundens kapacitet, precis som Kari Anne var inne på. Klickerträningens enorma potential kan kanske lura oss att tro att vi kan shapa fram vad som helst hos vilken hund som helst. Det är bara delvis sant! Visst kan vi dag lära in de enskilda momenten hos de flesta hundar, även hos raser och individer där det inte hade gått med traditionella metoder. Men när det kommer till den uthållighetstränings och störningsträning som krävs för att få fram en i alla lägen presterande tävlingshund – där är det mer komplicerat än så.  Alla hundar är inte ämnade att bli toppresterande!

 

Om min hunds kapacitet inte räcker för de ambitioner jag har, har jag två val:

Antingen måste jag anpassa mig efter den hund jag, och lägga ambitionerna på en nivå som hunden klarar av. Eller så får jag helt enkelt skaffa mig en ny hund vars kapacitet stämmer bättre överens med de mål jag har.

 

Inga lätta val, och val som måste få ta tid att fatta. Men för hundens välbefinnande måste de göras! Min personliga övertygelse är att en hund som tränas av en visserligen övertygad klickertränare men som ständigt upplever undertryckt missnöje från föraren, inte har det ett dugg bättre än en hund som utsätts för diverse avsiktliga bestraffningar.

 

Att våga stå för att den här hunden inte passar mig och mina ambitioner och får det bättre hos någon annan (alt. i hundhimlen beroende på problemställning) är lika moget som att bestämma sig för att behålla hunden och ändra på sina ambitioner istället.   Som träningskompis eller instruktör bör man vara stöttande oavsett vilket valet blir. Försöka skapa ett klimat där det är högt i tak och finns utrymme att prata om sina mindre fina känslor inför hunden.  Precis som Lone skriver kan man då säkert lösa många knutar innan de ens blivit till stora trasselhärvor.



Förslag på hur man man får in det i själva kursmiljön på ett naturligt sätt?

    

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards