Direktlänk till inlägg 3 januari 2009

Funderingar om känslor och klickerträning

Av Maria - 3 januari 2009 20:53

  

Den bästa träningen är den som blir av säger kloka Carolina

 

Får väl trösta mig med det efter dagens något virriga uppletande. Tränade med Tina & Lykka, och vi hade båda hundar som sprang lite överallt i den iofs ganska vinda, kuperade och knepiga ruta jag och Märta vallat. Ingen vind var det heller. Men det borde väl gå att springa rakt ut och ignorera viltdofter för det, kan man tycka? Båda mina hundar visade dessutom att vi måste bli noga – IGEN – med att få mycket träning på andras föremål.

 

Trots att hundarna inte presterade enligt förväntan så var det en skön, avspänd träning. Det är inte alltid det blir så, det beror ju helt på vem man tränar med. I framgång kan man träna bra ihop med nästan vem som helst. Det är när det strular – med egen hund eller träningskompisens – som träningsmetoder och förhållningssätt ställs på sin spets.

 

Hos Ann-Louise pågår en relevant diskussion kring hur man tränar och varför.

Jag tänker på Bobs resonemang kring hur träningen måste vara både vetenskap och konst. Vetenskapen är viktig och helt avgörande. Samtidigt är konsten, eller kanske vill jag kalla det känslan, minst lika viktig. Kanske inte lika viktig om du övervakar djur i en automatiserad laboratoriemiljö, som när du jobbar direkt med dina träningsobjekt som vi hundtränare (eller hästtränare) gör.  Hur jag känner påverkar hur djuret känner, och vad vi båda känner påverkar träningen. Hur jag känner påverkar också min förmåga att faktiskt använda mig av vetenskapen. Om jag är arg, sur, besviken, rädd etc. sätter jag sämre kriterier, har sämre timing och blir dessutom snålare med belöningarna.

 

Alldeles för ofta tycker jag att jag råkar på hund/förarkonstellationer där träningen blir aversiv (för både hund och förare) trots att man så att säga bekänner sig till ”den klickerska läran”.

Inom klickerträning använder man vanligtvis inte begrepp som tillit, relation, samarbete, osv. eftersom de är abstrakta, ej mätbara och saknar konkret instruktionsvärde i träningsråd. Men känslor är faktiskt observerbara, åtminstone till viss del. Hundar har tydligt kroppsspråk och människor kan rapportera hur de känner sig. Om man vågar fråga dem…

 

Jag  stöter alltså på klickertränande hundförare som så otroligt gärna vill träna på detta sätt, men som är så fyllda av frustration och otrevliga känslor inför sin hund, att det verkligen ställer sig i vägen för deras träning. Kloka, duktiga, pålästa personer som förstår teorin, men som kanske har en hund som innebär extra utmaningar på något sätt.

Inom klickerträningstänket erbjuds inte några större möjligheter att klaga på sin lott:

  • din hund är en spegelbild av din förmåga som tränare
  • du får vad du förstärker
  • det är inte dina avsikter utan vad du faktiskt gör som räknas 

är bekanta citat som ekar i huvudet på frustrerade klickertränare!

 

Inte heller finns möjligheten att släppa ut lite ånga genom att ge hunden den omgång som i traditionell träning skulle haft flera funktioner:

–        lättat på trycket hos föraren,

–        förändrat hundens rådande känsloläge med ändrade beteenden som följd

–        kanske dessutom gett föraren uppskattning från omgivningen


alltihopa förstärkande för hundföraren!

 

Så kvar blir istället en sammanbiten, invärtes kokande tränare, som trots de bästa avsikter inte kan lura sin hund att det är helt och hållet positiv hundträning som bedrivs. Ut pyser psykisk press och ofta även små handgripligheter i form av ovarsam hantering. 

Jag är helt säker på att det här, när det pågår över en längre tid, är otroligt skadligt för  - ja om vi nu inte ska kalla det relationen, så ok – den fortsatta träningen då.

 

Om någon enskild kursdeltagare känner sig träffad vill jag skynda mig att påpeka – DU ÄR INTE ENSAM! Men det kanske känns så eftersom det är lite hemligt och tabubelagt att vara arg på hunden i klickerkretsar. Sånt som ligger under locket är oerhört svårt att ändra på, så för att komma vidare måste man våga ta fram och titta närmare på vad som ligger där och pyr.

Alltså funderar jag nu en hel del över hur man praktisk ska hjälpa ekipage som hamnat i det här läget.

   

 
ANNONS
 
Ann-Louise

Ann-Louise

3 januari 2009 21:34

Jag har också stött på detta.
Ibland blir det så teoretiskt och millimetermätt att glädjen försvinner..... samtidigt kanske också lite tvekande "oj, är jag klickersk nu???" (Det har ju faktiskt varit en del dömande attityd inom riktningen som skapar sådana tvivel och tveksamheter...) Det gäller att få folk att slappna av lite och "go with the flow" med teorierna i ryggen och har ROLIGT! (Lagom lätt :-) )

http://hastochhund.bloggagratis.se

 
AK

AK

3 januari 2009 21:55

För de ekipage som hamnat där du beskriver vill jag komma med ett tips. Gå tillbaka till leken. Det är belöningbaserad träning vi sysslar med. Lek mera! Det har hjälpt mig oerhört att om inte bli en bättre klickertränare så att åtminstone ha väldigt mycket roligare när jag tränar med mina hundar.

http://bacillen.wordpress.com

 
AK

AK

3 januari 2009 21:58

Jag måste också skriva att jag trots några år i "klickervärlden" (om det nu finns en sådan) inte mött alls mycket av det fördömmande AL skriver om. Tvärtom. Jag har mest mött hängivna hundtränare som vill lära sig att träna hund så bra som de kan. Jag kanske har haft tur som inte sett så mycket av den där till synes mörka sidan det talas om?

http://bacillen.wordpress.com

 
Elin

Elin

4 januari 2009 16:55

Det er en interessant sak du skriver om her. Jeg ville også som AK valgt å gå tilbake til leken og ikke minst jobbe med enkle adferder som er lett å se og lett å belønne (svart-hvitt kriterier). Da ser man ofte fremgangen fort og treningen blir gøyere(belønning for føreren).

http://www.jodaposten.wordpress.com

 
Ann-Louise

Ann-Louise

4 januari 2009 17:49

Absolut. Tillbaka till leken. Sen blir en del "stiffa" ändå så fort det handlar om lydnadsträning ;-). Jag tror man måste omprogrammera en del. Lydnad är lek!

Kanonbra att du mötts av bra om ambitiösa människor AK! Det låter jättebra. Det är viktigt att klimatet är bra för att folk ska tycka att det är roligt, och våga, träna och diskutera klickerträning. Risken är annars att vi får folk som "hoppar av" och att vi får de som tränar annorlunda emot oss. Det gagnar ingen. Håller med om att det inte är vanligt, men en viss högdragenhet har jag nog tyckt mig skönja ;-). Tycker också att jag hör en hel del när jag är ute i andra hundsammanhang... Jag hoppas jag har haft otur.

http://hastochhund.bloggagratis.se

 
Kari Anne

Kari Anne

4 januari 2009 19:39

Jeg er helt enig med deg, Maria. Og jeg tror at crossovertrenere er de som oftest har det slik som du beskriver. For meg var det i begynnelsen av crossoverperioden denne irritasjonen var verst. Nå opplever jeg den sjeldent lenger. Mitt råd må være å trene på de tingene ekvipasjen får til, og ta for seg et problem om gangen. Og slutt å sammenligne seg og hunden med andre. Noen hundeeiere må også innse at hunden ALDRI kan oppfylle de drømmene man har for den, og sette målene etter hvilket emne hunden faktisk er. :-)

http://kariannesinblogg.blogspot.com

 
Maria&Hera

Maria&Hera

4 januari 2009 20:20

Jag är glad att jag fick tipset att gå in och titta här idag. Intressant inlägg! Jag känner så väl igen det där med frustrationen, speciellt i början av vår "klickerbana"Vi låste oss i olika beteenden och den stora glädjen och samarbetet fick lida. Nu händer detta sällan. Tyvärr vet jag inte riktigt när och hur "vändningen" kom.
Jag tycker att det är bra att du tar upp det här med känslor i klickerträningen för de finns ju jämt med, varken vi vill eller inte!

http://belgarfans.bloggagratis.se

 
Ingen bild

Kari-Anne&Heidi

4 januari 2009 23:31

Jeg lurer på en sak:
Hvilke typer kurs oppstår disse problemene?
På valpekurs? Grunnferdighetskurs? LP kurs høyere nivå?

Ann Louise skrev:
Absolut. Tillbaka till leken. Sen blir en del "stiffa" ändå så fort det handlar om lydnadsträning ;-). Jag tror man måste omprogrammera en del. Lydnad är lek!

Svar: Humm...tror jeg ville blitt skikkelig sur hvis jeg ble henstilt til lek og basics hvis jeg i utgangspunktet hadde betalt for et høyere kurs i f.eks lydighet ;o)

 
Lone

Lone

5 januari 2009 08:25

Viktig tema! Jeg tror det er veldig viktig å ha et fokus på dette, bare det tror jeg gjør at frustrasjonen går ned. For da er man ikke alene, da er man ikke rar, udugelig eller en dårlig trener, men tvert i mot helt menneskelig! Jeg tror vi trenger å åpne opp for at vi faktisk kan bli frustrert og sint på våre hunder, også vi klikkertrenere! Selv om vi klikkertrener så betyr det ikke at vi fritaes for emosjoner som frustrasjon, sinne eller oppgitthet. Også er det lov å føle disse tingene! Dernest kan vi snakke om det, "få det ut av systemet". Når det er gjort, tror jeg det er enklere for fører å trene med en hyggeligere attityd og kanskje ikke minst selv greie å fokusere på hva som er bra og sette konkrete treningsmål.

Jeg tror nok at noen kan ha godt av å gå tilbake i treningen, leke mer etc. men det tror jeg ikke løser selve problemet. Siden "problemet", altså de negative emosjonene, oppstår hos fører, er det der man må starte. Hvorfor blir du sur? Hva er det som gjør at du reagerer? Hva vil du hunden skal gjøre? Også kan man fortsette med hundetreningen.

http://www.poter.norblogg.net

 
Jenny Wibäck

Jenny Wibäck

5 januari 2009 16:01

Riktigt intressanta tankar Maria - borde varit en artikel i Canis!

Vad man stöter på och inte i hundvärlden tror jag i första hand har att göra med var man själv befinner sig i sitt hundägarskap. Efter att själv ha gått från kategorin "SM-förare" till "problemhundsägare" så fick jag en väldigt annorlunda bild av hundvärlden, trots att jag inte bytte fysisk kontext. Efter att ha tagit det svåra beslutet att avliva en högt älskad hund pga att jag inte kom tillrätta med hans mentala problem, så tar orden "din hund är en spegelbild av din förmåga som tränare" väldigt hårt. Dåliga dagar säger jag till mig själv att "Skalman är död för att jag är en så dålig på att träna hund. Jag borde aldrig ha skaffat hund...".

Innan Skalman kom in i mitt liv hade jag nog inte reagerat särskilt mycket på samma ord, utan kanske istället stolt tagit åt mig utifrån de meriter som jag lyckats erövra tillsammans med mina andra hundar...

Summa summarum; jag tror inte att bilden av klickervärlden i första hand handlar om vilka människor man har omkring sig, utan snarare om individuella erfarenheter och känslor. Med de dyra erfarenheter jag själv har i bagaget, så vet jag att diskussionen som förs här är oerhört viktig, både för oss hundägare och för våra hundar.

http://www.freewebs.com/hundraprocent

 
Lone

Lone

5 januari 2009 19:13

Bare en liten kommentar til det Jenny Wibäck skrev: jeg kjenner meg godt igjen i det du sier om hva man kan tenke på dårlige dager når man får høre at "din hund er et speilbilde av din evne å trene hund" eller "du får det du forsterker". Altså er det min feil at hunden min har problemer!

http://www.poter.norblogg.net

 
Ingen bild

Maria Y

5 januari 2009 20:38

Hej allihopa!
Roligt att ni vill bidra med synpunkter! Det känns viktigt och angeläget att lufta det här. Klickerträning kan vara
rätt tufft mot tränaren bland.
Jag ska bidra med lite fler tankar snart, men nu ska vi ha familjekväll...

 
Tina

Tina

5 januari 2009 22:33

Jag måste säga att tidigare när jag tränade med korrigering så var det oftare jag åkte hem sur och arg på min hund och på att träningen gått så dåligt. Det händer sällan numera och jag åker oftast hem och är glad och nöjd. Jag vill aldrig ha tillbaka de där negativa känslorna igen.

http://workinglabs.wordpress.com

 
Margareta

Margareta

9 januari 2009 11:48

...och det gäller att vi som kallar oss instruktörer alltid föregår med gott exempel; dvs förhåller oss mot våra egna hundar och deras prestationer, på ett lekfullt, prestigelöst sätt :-)
Och att vi inte tar oss själva på så stort allvar; utan använder oss själva som exempel på misslyckanden...
Ibland blir instruktörer så uppfyllda av sin egen fullkomlighet/duktighet, så det blir tråkigt :-(
"Kursdeltagarna gör inte som vi säger, utan som vi gör!"

Bra iaf att även "mjukvaran" diskuteras inom klickerträning!

http://www.arctoshundskola.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maria - 8 november 2018 15:28

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Av Maria - 30 oktober 2018 11:19

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Av Maria - 13 juni 2018 22:41


Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Av Maria - 13 juni 2018 22:36


Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Av Maria - 9 juni 2018 09:59

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se