Den bästa träningen är den som blir av säger kloka Carolina…

Får väl trösta mig med det efter dagens något virriga uppletande. Tränade med Tina & Lykka, och vi hade båda hundar som sprang lite överallt i den iofs ganska vinda, kuperade och knepiga ruta jag och Märta vallat. Ingen vind var det heller. Men det borde väl gå att springa rakt ut och ignorera viltdofter för det, kan man tycka? Båda mina hundar visade dessutom att vi måste bli noga – IGEN – med att få mycket träning på andras föremål.

Trots att hundarna inte presterade enligt förväntan så var det en skön, avspänd träning. Det är inte alltid det blir så, det beror ju helt på vem man tränar med. I framgång kan man träna bra ihop med nästan vem som helst. Det är när det strular – med egen hund eller träningskompisens – som träningsmetoder och förhållningssätt ställs på sin spets.

Hos Ann-Louise pågår en relevant diskussion kring hur man tränar och varför.

Jag tänker på Bobs resonemang kring hur träningen måste vara både vetenskap och konst. Vetenskapen är viktig och helt avgörande. Samtidigt är konsten, eller kanske vill jag kalla det känslan, minst lika viktig. Kanske inte lika viktig om du övervakar djur i en automatiserad laboratoriemiljö, som när du jobbar direkt med dina träningsobjekt som vi hundtränare (eller hästtränare) gör.  Hur jag känner påverkar hur djuret känner, och vad vi båda känner påverkar träningen. Hur jag känner påverkar också min förmåga att faktiskt använda mig av vetenskapen. Om jag är arg, sur, besviken, rädd etc. sätter jag sämre kriterier, har sämre timing och blir dessutom snålare med belöningarna.

Alldeles för ofta tycker jag att jag råkar på hund/förarkonstellationer där träningen blir aversiv (för både hund och förare) trots att man så att säga bekänner sig till ”den klickerska läran”.

Inom klickerträning använder man vanligtvis inte begrepp som tillit, relation, samarbete, osv. eftersom de är abstrakta, ej mätbara och saknar konkret instruktionsvärde i träningsråd. Men känslor är faktiskt observerbara, åtminstone till viss del. Hundar har tydligt kroppsspråk och människor kan rapportera hur de känner sig. Om man vågar fråga dem…

Jag  stöter alltså på klickertränande hundförare som så otroligt gärna vill träna på detta sätt, men som är så fyllda av frustration och otrevliga känslor inför sin hund, att det verkligen ställer sig i vägen för deras träning. Kloka, duktiga, pålästa personer som förstår teorin, men som kanske har en hund som innebär extra utmaningar på något sätt.

Inom klickerträningstänket erbjuds inte några större möjligheter att klaga på sin lott:

• din hund är en spegelbild av din förmåga som tränare
• du får vad du förstärker
• det är inte dina avsikter utan vad du faktiskt gör som räknas 

är bekanta citat som ekar i huvudet på frustrerade klickertränare!

Inte heller finns möjligheten att släppa ut lite ånga genom att ge hunden den omgång som i traditionell träning skulle haft flera funktioner:

–        lättat på trycket hos föraren,

–        förändrat hundens rådande känsloläge med ändrade beteenden som följd

–        kanske dessutom gett föraren uppskattning från omgivningen

alltihopa förstärkande för hundföraren!

Så kvar blir istället en sammanbiten, invärtes kokande tränare, som trots de bästa avsikter inte kan lura sin hund att det är helt och hållet positiv hundträning som bedrivs. Ut pyser psykisk press och ofta även små handgripligheter i form av ovarsam hantering. 

Jag är helt säker på att det här, när det pågår över en längre tid, är otroligt skadligt för  - ja om vi nu inte ska kalla det relationen, så ok – den fortsatta träningen då.

Om någon enskild kursdeltagare känner sig träffad vill jag skynda mig att påpeka – DU ÄR INTE ENSAM! Men det kanske känns så eftersom det är lite hemligt och tabubelagt att vara arg på hunden i klickerkretsar. Sånt som ligger under locket är oerhört svårt att ändra på, så för att komma vidare måste man våga ta fram och titta närmare på vad som ligger där och pyr.

Alltså funderar jag nu en hel del över hur man praktisk ska hjälpa ekipage som hamnat i det här läget.