Lite körigt att ligga plats ihop med närgången stallkatt.

Men det gick bättre idag när inte Bengan envisades med att ligga OVANPÅ Stella...

Westernbutiker fanns det förstås gott om, både vad gällde kläder och hästutrustning. Detta var dock cutting & roping country, så utbudet var inte alltid anpassat för allroundryttarens behov av glitter, glamour och mjuka verktyg...

Berömda Leddy's i Fort Worth skryter med att det är här presidenten köper sina gåvor till utländska statschefer.

Eftersom de handgjorda bootsen kostade från 999 USD nöjde jag mig med att titta...

Jag kände mig mer hemma på David's som sålde vanliga hederliga Ariat och Justin till överkomliga priser. Den oerhört hjälpsamma expediten var dock bekymrad över att jag ville ha så "tråkiga" boots. Bara helbruna, när det finns rosa och orangea skaft?

Sedan skickade Marilyn mig till Teskeys.

Därinne stannade jag så länge att personalen frågade om jag mådde bra...

Men det fanns ju en del att titta på. Lokalen sträcker sig lika långt åt andra hållet också med en kläd-, boots och smyckesavdelning.

Här började jag förstå varför killen på David's tyckte att jag var lite begränsad i mina färgpreferenser...

Städerna Fort Worth och Dallas flyter nästan ihop. Medan Dallas skryter med bank och affärsliv, hyllar Fort Worth sitt förflutna som sista utpost för The Chisholm Trail och boskapsdrivning till nybyggarna västerut. När järnvägen kom blev staden ett centrum för boskapstransporter, slakt och kötthantering samt boskapsmarknad.

Idag är "The Stockyards National Historic District" ett slags levande museum, så där spenderade jag en halvdag bland kossor, cowboys och affärer.

Main street

Vart ska den här killen då?

Aha - fickparkera!

Två gånger dagligen "driver" man ett litet gäng Longhorns genom området för att roa oss turister.

Men den här killen ger ordet cowboy en ny innebörd!

Före detta glädjehus, numera Bed & Breakfast

Ett fint litet vagnsmuseum

En bevarad nybyggarstuga

 Pensionerade fölston

När man inte längre är produktiv i aveln så blir man inte korv på den här ranchen! Man får istället gå med sina gamla väninnor i pensionärshagen. Den ligger nära stallet så att man kan få kraftfoder och få tillsyn flera gånger om dagen. (Alla hästar oavsett ålderskategori har fri tillgång på grovfoder).

 Little Bo Badger

Boogies pappa är den första man möter när man kommer in på gården. Varningsskyltarna på lösdriften beror inte på att han är farlig på något vis.(Han är en väldigt sällskaplig, vänlig och cool kille). Det är sådant man måste sätta upp i USA för att inte bli stämd om någon kommer på besök, snavar på en kratta och sen stämmer fastighetsägaren.

  En goosenecktrailer, som väl får betraktas som en cool raritet hos oss, ingår förstås i standardutrustningen overthere.

Men till vardagsförflyttningar är det en sån här som gäller. I sommarhettan är det skönt att känna fartvinden fläkta i man och svans.

Jerry Lee

En riktig ranchhund måste man också ha. Den här ansökte själv om jobbet genom att vandra in på gården en dag för några år sedan och helt enkelt slå sig ner. Marilyn och Gary var rädda att den stora hunden av okänt ursprung skulle vara farlig för hästarna och kelgrisarna mopsen och bostonterrriern. Så de gjorde sitt bästa för att jaga bort honom, men med envishet och uthållighet övertygade han dem om att han faktiskt var deras hund. Idag är han en mycket älskad arbetskamrat som håller koll på det mesta. Letar man efter Marilyn på gården, behöver man bara titta efter Jerry Lee, så finns hon inom 10 m radie.

När man ser honom i rörelse är det mycket belgisk vallhund över honom. Den gråa nosen till trots är han bara ett par år, han var unghund när han dök upp.

Gästhus

Har man för att kunna ta emot hästspekulanter, stoägare och andra  gäster. Alla byggnader på gården ser ut som plåtskjul från utsidan, men är mysigt ombonade på insidan. I gästhuset var cowboy-temat genomgående i minsta detalj :-)

Notera det longhorn-mönstrade tyget

Jag som haft så roligt åt inredningsprylarna i våra westernkataloger och undrat vem i hela friden som inreder huset på det viset...

Hu vad det ligger högar och väntar på yrkesarbetande tvåbarnsmammor som varit på rymmen. Både TVÄTTkorgar och INkorgar svämmar över.

Är alldeles för jetlaggad för att formulera kloka tankar om mina upplevelser så det får bli några bilder från Fam Cottars ranch istället, 2x4 Quarterhorses:

 

 

Fölstonas vinterhage

I väntans tider...

Boogies mamma

Marilyn med sina "babies", fjolårsfölen som går och växer till sig i väntan på avresa till sina nya ägare i Europa och Australien.

Avelshingstarna har egna lösdrifter, här Boogies pappa

Marilyn tar en liten pratstund med Boogies pappa

Pensionerad distanshäst

Unga busfrön

...not quite.

Men nastan, bara flygresan hem aterstar i morgon bitti.

Sista dagen har agnats at "Shop till you drop" samt avancerade filbyten i rusningstid i alla skumma spagettijunctions som finns har i Austin. Tur att trafiken ar sa vaenlig, fatta hur det skulle vara i Stockholm om avfarterna fran motorvagen fanns bade till hoger och till vanster!

Och, nej, jag har inte kopt nan hast, bara boots, jeans och bett och annat livsnodvandigt. Men om inte Cottars alla "babies" redan varit tingade till Australien, Japan och Mexico vet man ju inte hur det hade gatt...

Det fanns bl a en otroligt sot liten buckskin lillasyster till Boogie.

Det har varit en helt otrolig resa! Huvudet svammar over av alla intryck, jag far aterkomma nar jag sorterat lite. Nu ska jag sortera packning i stallet efter att ha anlant till hotellet som en baglady.

Gissa om jag aker pa overvikt i morgon!

Lars la upp Boogies vinnande runda med Anki i All Breeds Trail pa Harvest i oktober, sa Cottars kunde se. Kolla har.

Tre dagar har virvlat forbi med program fran kl 8 till kl 22.

Det har varit otroligt roligt och samtidigt bitvis frustrerande!

Folk ar sa fantastiskt trevliga, artiga och latta att fa kontakt med. Forelasarna gor proffsiga, roliga och spannande presentationer och s.k. learning labs (dar medfoljande hundar far jobba lite. Hundarna far forresten vara med overallt, pa forelasningar och vid alla maltider.)

Konferensdeltagarna ar valdigt entusiastiska. Men trots att Karen Pryors namnkunniga samling klickertraningsproffs kort den har showen 6 ganger nu, och manga ahorare kommer ar efter ar, sa verkar det svart att fa budskapet ut i fingertopparna pa folk. Jag har val aldrig sett sa mycket locka/visa/guida traning i mitt liv! Dalig sadan dessutom.

Ordet "dubbelkommando" saknar betydelse har, tank "dussinkommando" i stallet! De fysiska krumbukter en amerikansk hundagare genomfor for att fa hunden att lagga sig ned ar pa sitt satt riktigt underhallande.

De proffessionella hundtranare jag pratat med vid luncher o middagar verkar valdigt cross-over.

"Some dogs just need a kick in the but"
yeah,right...

En ung tjej fragade Jesus Rosales-Ruiz om det kunde vara sa att stackelhalsbandet minskade vardet av klicket for hunden. Man far val tanka att det var bra att hon borjade fundera...

Jesus ar for ovrigt den forelasre som ag stalkat genom konferensen.

Han ar proffessor pa Univerity of Texas och forskar pa klickertraningsrelaterade fragor, bl a.

Han presenterade bl a studier om "broken clicks" och "poisoned cues".

jag ska aterkomma till nar jag ar hemma igen. Tills vidare kan ni fa nagra Jesus-citat som smakprov:

"Punishment is not ruining the behavior, it is poisoning the context!"

"During or after a mistake is not the opportunity to learn!"

"Good training is all about: How can I avoid corrections, How can I set up fo success!"

Karen Pryor har utforskat Neuroscience and clickertraining, och det var ocksa hur spannande som helst. Straff och beloningsbanor i limbiska systemet, bl a.

"Clickertraining did not come out of Skinners lab, it is tapping into the oldest system for learning"

Hon kommer ut med sin nya bok i amnet i Juni.

Annars ar det Morten och Cecilie som representerar nytanket i Karen Pryor Faculty. De har verkligen gjort intryck med Grundfardighetssystem och baklangeskedjning "over here". De blir standigt citerade av de andra forelasarna och de hade fullt bestyr med att ta ig igenom korridorerna for allt autografskrivande, fotograferande och fragor av typen "Hur ska jag fa min schnoodle att apportera"

I morgon borjar andra delen av mitt Texas-aventyr - resan norrut till Fort Worth. forst en sista natts god somn i jattesangen med massor av fluffiga kuddar medan ni andra stiger upp och gar till jobbet!

Nu har jag inte tid med alla spännande och intressanta diskussioner som uppstått både här och där. Nu MÅSTE jag packa och fixa alla sista minuten prylar.

På torsdag bär det av innan soluppgången. Sedan blir det tre dagar Clicker Expo i Austin. Konferens-programmet ser ut så här.

På måndag styr jag hyrbilen norrut mot Fort Worth-Dallas för att besöka Boogies uppfödare Gary & Marilyn Cottar på deras ranch. Har även ett besök inbokat hos en tjej som äger flera syskon till Boogie, någon timmes bilresa från Cottars. Sedan får vi se vad som händer resten av veckan innan jag flyger hem igen följande lördag.

Kanske springer jag på en uppkopplad dator någonstans och avger en lägesrapport! Eller så blir det tyst här i några dagar.

See ya!

P.S Privatlektioner bokas nu på www.canis.se/uppland

För att undvika att hunden upplever social isolering i buren lägger

 man dit ett barn i lämplig storlek.

Det diskuteras just nu flitigt både i bloggar och på klickerforum kring användandet av negativt straff och s.k. time-outs i klickerträningen.

Ett namn som surrar i diskussionerna är Susan Garrett, författare till Ruff Love och Shaping Success. Man kan säga mycket om Susan Garrett, t ex att hon är en person som knappast lämnar någon oberörd. Jag har gått en helgkurs för henne för ett par år sedan och det var en upplevelse på många sätt. Den hette Advanced Shaping och där var Sveriges samlade klickerelit och brottades med Basics, kan man väl sammanfatta lite kort.

Själv tyckte jag att jag fick med mig många tankar och en del användbara verktyg. (En del av tankarna handlade om hur jag själv verkligen INTE vill vara som instruktör…)

 

När det gäller just negativt straff och time-out har Susan skrivit en väldigt bra artikel som finns i slutet av Shaping Success. Innan man ens funderar över att använda en time-out i sin träning tycker jag man ska läsa denna artikel både en och tre gånger och noggrant utvärdera sin träning på de punkter hon radar upp.

 

Så här skriver hon, lite grovt översatt till svenska:

 

”TIME-OUTS

Bruk och missbruk av negativt straff

 

När fler och fler människor går över till icke fysiskt korrigerande hundträningsupplägg, verkar användandet av time-outer öka. Även om en time-out är passiv till sin natur, så är det likaväl en form av bestraffning, negativt straff för att vara exakt. Positivt straff innebär att man applicerar något till djuret för att trycka undan oönskade beteenden (t ex koppelryck), negativt straff innebär att man tar bort något åtråvärt, (t ex tar bort hunden från agilitybanan när den missar ett kontaktfält). Ett modernt hundträningsupplägg bör undvika positivt straff till varje pris!

 ....

  

Eftersom time-outer är bestraffningar, så är det viktigt att vara selektiv med dess användning. Ge time-out till högst 15 % av din hunds försök i träningen. Din hund måste få lyckas många fler gånger än han misslyckas. Felaktigt bruk av time-out gör din hund stressad och frustrerad i onödan.

 Använd följande regler som en guide när du använder dig av time-out:

Förstärk först

Använd time-out endast i miljöer som har en hög grad av positiv förstärkning för den färdighet som tränas. Inget djur ska utsättas för bestraffningar om det inte först har en mycket god grund av förstärkning av korrekta responser i många olika miljöer! Av denna anledning, var mycket försiktig med time-outer på valpar

 Träna grundligt!

Se till att du har förstärkt hunden ordentligt för korrekta responser på många olika platser – utan retningar och hjälper. Hundens grundträning är inte färdig förrän du gjort dig av med alla hjälpmedel som t ex targets och fysisk guidning, hjälper och överdrivet kroppsspråk.

Om du inte får det beteende du önskar på tävling, fråga dig själv om hunden verkligen har förstått hur den ska bete sig i många olika miljöer.

Hunden ska inte bestraffas för bristande erfarenhet

 Håll huvudet kallt!

En time-out ska utföras utan ilska och affekt. Hunden tas bort från något den vill vara med om. Bestraffningen handlar inte om att få hunden att känna ånger eller ängslan. Du kan till och med vara munter när du ger en time-out ”OK kompis, nu tar jag dig till buren om det är du vill!” 

Förhindra stress

Din time-out position eller time-out platsen ska vara kopplad till mer förstärkning än bestraffning, och ska varieras för att undvika ångest. Du vill inte att hunden ska bli orolig över att bli tagen i halsbandet eller skickas in i buren. Därför måste du se till att värdeladda time-out platsen eller positionen - INNAN du använder den som en bestraffning. Kom ihåg: du vill ha en förändring i hundens beteende efter time-outen, du vill inte ha en tillplattad hund. Kom ihåg att variera vilken time-out du använder. Om du alltid ber hunden lägga sig som time-out, kan hunden bli ängslig andra gånger du ber den lägga sig.

  Uteslut förarfel

Om det finns minsta risk att det var du som gjorde ett misstag, använd inte time-out! Om det är du som gett hunden vilseledande information, t ex med ditt kroppsspråk, så, är det orättvist och stressande för hunden att bli bestraffad. Det kan dessutom försämra er positiva relation.

 Utvärdera kontinuerligt

Utvärdera varje time-out. Om du inte fick önskad effekt, upprepa inte bestraffningen. Din hund upprepade misstag är en indikation att här finns en svaghet som du behöver åtgärda med förstärkning, inte med straff. För träningslogg så att du har koll på dina förstärkningar och bestraffningar.

 Time-outer är bara effektiva när:

• Hunden inte kan belöna sig själv under time-outen
• Hunden kan det önskade beteendet. Hunden kan bara ersätta en oönskad respons med en mer passande om du har förstärkt det önskade beteendet.
• Hunden verkligen älskar det arbete du tog ifrån honom
• Du är pålitlig i användandet av time-out. Om du time-outar för ett beteende ena dagen och släpper igenom samma beteende en annan dag blir det förvirrande för hunden

 

Time-out, sparsamt använt, kan vara ett effektivt verktyg i träningen. Men kom ihåg: All slags bestraffning trycker bara undan beteenden, det kan inte forma beteende. Förstärkning är det som bygger upp beteenden. I all träning bör ditt mål vara att forma fram korrekta beteenden med god timing och effektiv användning av belöningar.” 

Så långt Susan Garrett. En annan som skrivit klokt om detta är Ken Ramirez i en av mina favoritböcker:  Animal training - Successful Animal Management through Positive Reinforcement. Läs den!

På min gamla jobb, där jag nu är tillbaka på ett gästspel, är frågan om time-out ständigt aktuell. Fast då handlar det om elever med Asperger på en resursskola.

Om du tycker att det är svårt att förhålla dig neutral när du time-outar en hund, gissa hur lätt det är när du blivit sparkad och biten av en människa...

     

De senaste dagarnas diskussusioner hos Fanny, Ann-Louise och kanske här har fått ett efterspel på Klickerforum.

Det vore helt förödande för träningsmetoden om det bara fanns en given variant. Olikhet och diskussion för klickerträningen framåt.
Att olika instruktörer kommer att presentera klickerträning på olika sätt är för mig en självklarhet! När Anna Simonsson och jag håller kurser ihop brukar det väldigt ofta framhållas i kursutvärderingarna att deltagarna har uppskattat att vi faktiskt tänker olika och ger olika förslag.
När jag åker på kurs för en för mig ny instruktör hoppas jag ju verkligen att den ska ge mig något nytt och annorlunda som jag inte redan hört.
När jag själv håller kurser är min främsta ambition inte alls att få folk att träna precis som jag. Det viktigaste är att man lär sig tänka beteendeanalytiskt så man själv kan utvädera - vilket beteende påverkar jag, och hur påverkas det om jag gör så här! Först då kan man göra medvetna val istället för att bara halka med den senaste trenden!

Är osäker på om jag ingår i "raden av aversivt bloggande tränare". Har lusläst och försökt hitta om jag oavsiktligt skrivit något elakt, men ser inte vad det skulle vara. Men det skrivna ordet är ett svårt medium och ibland trampar man på tår som man inte ens visste fanns där. Min avsikt med texterna om klickertränare som oavsiktligt blir aversiva mot sina hundar var att lufta ett problem som jag iakttagit och funderat över under det senaste året. När man luftar problem ökar nämligen chanserna att hitta lösningar!

Fanny  har skrivit ett väldigt bra inlägg apropå diskussionen som förts här och hos Ann-Louise.

Bl a annat går hon igenom förutsättningarna för att kunna använda sig av negativt straff på ett effektivt sätt. Lite kortfattat kan man säga att för att få effekt av en innehållen belöning eller utebliven chans till förstärkning gäller att:

• Man har belöningar som verkligen är attraktiva (så djuret tycker att det kostar att förlora dem)
• Man ser till att antalet bestraffande åtgärder inte utgör mer än högst 10 % av interaktionerna.
• Man utdelar negativa straff och time-outer på ett skojfriskt, lekfullt sätt.
• Man ser till att värdeladda åtgärder i förväg så att burar, bli hållen, ha nosgrimma på osv inte blir obehagliga utan tvärtom positiva.

Att hela tiden behålla känslan av att träningen är en skojig lek för båda parter löper som en röd tröd genom de goda råden. Om man upptäcker att man själv förlorat känslan är det dags att ta en time-out. För egen del!

 Hundträning ska vara roligt! Inte bara för att det för de flesta är en hobby som ska ge rekreation, utan för att det faktiskt inte funkar annars.

Till och med på den tiden jag jobbade med "Järverud"-träning begrep vi detta. Korrigeringarna skulle vara korta, koncisa och sedan skulle hunden "lösas upp", dvs lekas och skojas igång igen för att  träningen skulle fortsätta.

Senast idag hörde jag vår hästtränare Anki hojta till en elev. "Du får vara arg i högst 2 sek!"

Utdragna negativa interaktioner för ingen sorts träning framåt. Klarar man inte de snabba växlingarna mellan  good cop - bad cop lyckas man inte särskilt bra med korrigeringsträning.

Som klickertränare har man det enklare! Man behöver inte bete sig som om man lider av personlighetsklyvning. Man behöver faktiskt bara se till att vara på gott humör hela tiden!

Om det låter svårt, finns det några knep:

Acceptera att hunden kommit till världen med en helt annan agenda än du. Den vill ha så skönt, roligt och bekvämt som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats. Inget personligt riktat mot dig som hundägare, det bara är så av naturen!

Le och skratta medan du tränar, även om du inte känner dig så glad. Genom att le och skratta kommer du att påverka ditt humör till det bättre. Ler du så låter din röst gladare och strax känner du dig gladare.

Öva in en fånig ramsa som du alltid använder dig av när du måste hålla inne med en belöning. "Hihi - långnäsa"   "Hoppsan - hejsan, oj så tokigt"  osv.  Du kan inte vara arg och prata med tramsröst samtidigt! Det hjälper dig att hålla den skojfriska, lekfulla ton som behövs.

Fanny nämner att Susan Garrett sjunger när hon tränar hund, och jag hörde Ellen Ofstad göra detsamma med hästarna. Väldigt svårt att tappa humöret medan man trallar!

  

Vi snackar ofta om vikten av rätt attityd hos hunden för att den ska få fortsätta träna. Men din egen attityd då?

Om du under ett pass upptäcker att det inte går att le, tralla, prata med glad röst - eftersom du är så förbannad (på hunden, eller kanske maken eller chefen) - avbryt och ta en paus.  Du har inte rätt attityd, det är inte träningsläge!

Alla kan ha en dålig dag eller två. Men börjar de dåliga dagarna avlösa varandra är det dags att lyfta på locket och se efter vad det är som pågår under ytan.

Har avverkat min första dag som löneslav åt KOMMUNEN. Det handlar visserligen om ett högst tillfälligt återfall, men Mannen i mitt liv ansåg att det borde firas med en ny hushållsapparat. Eller var det en fingervisning om att min plats borde vara köket? Oklart... Nåväl, en ny högteknologisk ELVISP hade inhandlats. Just idag var det dags  att ersätta det tröskverk som troget tjänat oss i många herrans år, om än något skorrigt sedan den tappades i golvet i samband med en championat-tårta på brukshundklubben någon gång på nittiotalet.

Det nya strömlinjeformade underverket har roat oss hela kvällen.

"Vi hoppas du får mycket glädje av din nya Braun apparat"

inleds bruksanvisningen, och oj vad kul vi har haft åt funktioner som:

"Antiglidring runt bakdelen"

 och

"Utstötningsknapp"

Varningstexten:

"Denna produkt är inte menad att användas av personer med reducerad fysisk eller mental kapacitet"

har dock gjort oss tveksamma till att våga provköra.

Jag menar, hur kan man säkert veta att man har det som krävs?

  

Så bra att fler ville vara med och fundera kring ämnet frustrerade och arga klickertränare!

 På instegskurserna – dvs. valp, vardagslydnad, introduktionskurser osv. blir det av naturliga skäl ganska enkelt att ha öppna dialoger kring ”Borde jag inte få ta tag  i honom när han gör så där?” Där är ju förarna precis i vägskälet: Vill jag välja den här metoden? Passar den mig?

Som instruktör gör man sitt bästa för att sälja in metoden. Bättre än prat är förstås alltid att se till att ge uppgifter på rätt nivå så föraren får uppleva hur bra det fungerar. Vissa väljer att fortsätta utforska klickerträningens möjligheter, andra kommer fram till att de vill träna på andra sätt och t.ex. ha kvar möjligheter att använda bestraffningar/korrigeringar.

 

En kategori väljer att gå fler klickerkurser, fortsätter ändå att använda korrigeringar hemma men avhåller sig från det när de är på kurs.  Det är förstås inte optimalt, men de förarna brukar vara så medvetna om vad de gör och när, att de klarar att avhålla sig från att vara aversiva mot hunden på själva kursen. Förhoppningsvis lyckas man sedan att på sikt visa på alternativ till korrigeringarna.

 

En annan kategori är de som vill klickerträna men fortsätter att småkorrigera hela tiden utan att vara medvetna om vad de göra. Nyp i ljumsken, smårycka i kopplet, peta på, harkla sig, stampa med foten etc. Stup i ett! Här finns ju ett knippe väldigt konkreta observerbara förarbeteenden för instruktören att ta tag i…

Gamla vanor är svåra att bryta, så ju mer crossover föraren är desto mer tålamod får man ha med processen. (Ändå blev jag faktiskt lite tagen i höstas när jag hade ett antal fortsättningskurser i ridhuset och fick bevittna hur många kursdeltagare som pysslade med detta när hundarna ville snoka efter hästgödsel. Men det är förstås naturligt att man i svåra och stressfyllda situationer faller tillbaka i gamla beteendemönster.)

 

Den tredje och knepigaste kategorin är de som pappret gör allt rätt, men det blir ändå inte riktigt bra. Det finns tydliga tecken på att hunden vill öka avståndet till föraren. Vill inte leka, eller tappar engagemang i leken. Gör sig långa ärenden iväg, tappar fokus, intresserar sig för dofter och underlag, kommer långsamt mot föraren osv. Alltihopa ruskigt aversivt för den engagerade, hängivna hundtränaren. Vi pratar nu om hundförare med höga ambitioner för sin hundträning. De vill verkligen bli skickliga hundtränare och de vill prestera med sina hundar.

Att som instruktör då komma med helt relevanta förslag som att gå tillbaka till leken, sänka kriterier, jobba med det som fungerar osv. är inte okomplicerat! Det kan bli väldigt jobbigt för den ambitiösa tävlingsföraren som vill jobba med exakt placering i rutan eller baklängeskedja framåtsändandet eller vad det nu är de kommit på kurs för. Det är ju sällan direkt förstärkande för förare att behöva sänka sina kriterier… Även om ens goda råd följs mekaniskt, blir det inte riktigt bra ändå. Eftersom känslan hos hundföraren är en annan.

 

Precis som det är svårt att utdela en effektiv bestraffning om man inte är övertygad om att det är det man bör göra i den givna situationen, så är det faktiskt lika svårt att dela ut positiv förstärkning på ett bra sätt om man inte är övertygad om att det är det man vill göra -  just här och just nu. 

 Exempel från människovärlden: Om man använder sig av belöningsprogram i skolan för barn med särskilda svårigheter, så är det oerhört viktigt med kontinuerlig handledning till personalen. Inte bara för att hålla personalgruppen enad kring kriterier, utan också för att ge utrymme för obekväma känslor som annars pyser ut och förgiftar belöningsprogrammet. ”OK, du får väl din poäng då, fast om jag fått bestämma skulle du inte haft nån!”  

Det kostar på att glatt belöna för 10 min. gott uppförande från en elev som lektionen innan betedde sig otrevligt och sa kränkande saker till läraren. Precis som det kan sitta hårt inne för hundföraren att belöna 4 stegs prima fritt följ direkt efter att hunden ogenerat snaskat i sig ett halvt kilo hästskit.

 

För att en elev ska utvecklas åt rätt håll måste man skapa en trygg inlärningsmiljö. Man känner sig inte trygg ihop med någon som är irriterad på en, är rädd för en, föraktar en osv.  Det går inte att fejka! Speciellt inte inför djur och barn! Om det är sådana känslor som ligger under ytan, var så säker på att det skiner igenom på något vis! Så man måste våga identifiera och prata om de negativa känslor man kanske känner inför sin elev (två eller fyrbent). Fundera på vad det är som gör att man känner så här och hur man kan göra för att få en annan mer positiv känsla.

 

För ambitiösa tävlingsförare tror jag det också handlar om att försöka utvärdera om mina ambitioner stämmer överens med hundens kapacitet, precis som Kari Anne var inne på. Klickerträningens enorma potential kan kanske lura oss att tro att vi kan shapa fram vad som helst hos vilken hund som helst. Det är bara delvis sant! Visst kan vi dag lära in de enskilda momenten hos de flesta hundar, även hos raser och individer där det inte hade gått med traditionella metoder. Men när det kommer till den uthållighetstränings och störningsträning som krävs för att få fram en i alla lägen presterande tävlingshund – där är det mer komplicerat än så.  Alla hundar är inte ämnade att bli toppresterande!

 

Om min hunds kapacitet inte räcker för de ambitioner jag har, har jag två val:

Antingen måste jag anpassa mig efter den hund jag, och lägga ambitionerna på en nivå som hunden klarar av. Eller så får jag helt enkelt skaffa mig en ny hund vars kapacitet stämmer bättre överens med de mål jag har.

 

Inga lätta val, och val som måste få ta tid att fatta. Men för hundens välbefinnande måste de göras! Min personliga övertygelse är att en hund som tränas av en visserligen övertygad klickertränare men som ständigt upplever undertryckt missnöje från föraren, inte har det ett dugg bättre än en hund som utsätts för diverse avsiktliga bestraffningar.

 

Att våga stå för att den här hunden inte passar mig och mina ambitioner och får det bättre hos någon annan (alt. i hundhimlen beroende på problemställning) är lika moget som att bestämma sig för att behålla hunden och ändra på sina ambitioner istället.   Som träningskompis eller instruktör bör man vara stöttande oavsett vilket valet blir. Försöka skapa ett klimat där det är högt i tak och finns utrymme att prata om sina mindre fina känslor inför hunden.  Precis som Lone skriver kan man då säkert lösa många knutar innan de ens blivit till stora trasselhärvor.

Förslag på hur man man får in det i själva kursmiljön på ett naturligt sätt?