Vid eftermiddags fikat

Förtvivlad Märta:

Jag kommer inte hinna leka med Line på hela jullovet, för i morgon ska vi julbaka och på tisdag är det julstress och sen är det julafton och sen kommer juldagen och då ska man väl mysa med familjen eller nåt och sen blir det annandagen och då ska man väl också mysa, så jag kommer aldrig att få leka med Line mer!

Den ömma modern:

Vänta, vad sa du att vi skulle göra på tisdag?

Märta:

Då är det ju julstress!

Modern:

Va?

Märta:

Ja, då ska du väl stressa och allt ska bli klart och man får inte göra nåt roligt!

Modern (bitande sig själv i kinden för att inte skratta för mycket):

Men du, jag kan fixa julstressen själv i år, du får gärna leka med Line medan jag håller på med den! På juldagen och annandagen med, vi kan ju mysa lite på kvällarna bara!

Lättad Märta:

Jaa! Vad bra!

Samma dag vid middagen:

Ebba:

Meh - ofta man inte gör det i femman!

Mormor och morfar ser lika förstående ut som Manuel i Pang i bygget.

Modern:

Ebba, du får nog säga det där på ett annat sätt så att mormor och morfar förstår vad du menar.

Ebba:

Ok! Man - Man eh - Asså man.... Nä, jag vet inte hur man säger det på gammalsvenska!

Om man frågar Tosca. En matte på hästryggen tar sig nämligen obehindrat fram i terrängen i nästan samma tempo som en lagotto.

Det har varit en period när det inte har fungerat att ha med sig hundarna ut på ridtur. Tosca har genomgått sin sedvanliga jag-ska-snart-löpa-så-jag-har-bara- dofter-i näsan-och-vadd-i-öronen-period. Hon springer inte bort men jag vantrivs med den här "ska-bara"-attityden och sätter koppel på tills det är över. Nu när hon faktiskt löper är hon tillbaks i normalläge vad gäller vardagslydnaden.

Stella lider fortfarande av sviterna av hästfobin hon utvecklade i somras . (Ni vet trasiga tanden, morot på nosen, eltråden och magpussarna) Sitter jag på hästryggen följer hon inte med av gårdsplan. Hon verkar övertygad om att det farliga kan hända mellan stalldörren och ridhusknuten. Så nu går jag med hästen förbi den här laddade zonen och sitter upp bakom ridhuset. Då är hon med utan problem resten av turen!

Den där laddade zonen är jag nog själv skyldig till. Det är nämligen där man av säkerhetsskäl verkligen vill ha hundarna nära sidan pga trafik, folk och andra hästar i rörelse. När hon då hade sin panikperiod och verkligen inte ville närma sig en häst, la jag press på henne när det kom bilar och trraktorer. För att snabbt få henne i säkerhet. Men det är karaktärsdanande med dessa lagottofröknar. Man betalar för sina klavertramp!

Idag var Boogie så pigg och sprallig att det fanns en massa krut kvar efter Ebbas ridtur, så då fick hon hänga med och rasta hundar också. Bättre sätt att motionera hundar kan inte finnas! Man kan ju variera tempo och underlag på ett helt annat sätt än till fots, cykel eller ens med fyrhjuling.

Tosca blir helt lyrisk i galopperna och lägger sig tätt intill och bara mäter sina krafter med Boogie. Ibland slinker det ut ett glädjeskall! Då gör Boogie en ful grimas åt henne! Stella lägger sig på behörigt avstånd snett bakom för att slippa grussprut (och fula grimaser).

Ur vägen träning förra hösten

Ett viktigt kommando jag lärt hundarna är "Ur vägen!" Det innebär att de snabbt hoppar in ett par meter i skogen och sättter sig tills de får frisignal. Det behövs när man möter bilar, människor och andra hundar. De är väldigt duktiga på att sitta kvar men ibland är inte mötande hundar och hundägare lika duktiga på att låta dem vara ifred. Då är jag beredd att hoppa av och hjälpa till. Riktigt förbannad blir jag på folk som släpper fram hundar i flexikoppel eftersom linan då drar förbi Boogies ben på ett obehagligt sätt. Även utan häst får mina hundar inte umgås med hundar i flexikoppel pga av skaderisken för dem själva.

I dag mötte vi bara en väldigt lydig kopplad hund som joggade med matte, men eftersom Tosca löper så hoppade jag  av i alla fall, man har ju hört talas om kärlek vid första ögonkastet! Men det var ingen fara, han var för stor och stöddig i typen, sa Tosca. Hon hoppas på att få korsa stig med nån av jaktlagets taxar i stället.

Få saker gör mig så glad som de här ridturerna med hundarna, när alla mina fyrfota tjejer uppför sig så fint och samtidigt har kul tillsammans!

PS. Snart är det Texas-dags för mig! Den 15 januari flyger jag iväg till Clicker-Expo och efter det jag har fått en så gullig inbjudan av Boogies uppfödare! Jag längtar!