I går startade vi upp Tävlingslydnad steg 3 med ett gäng entusiastiska tjejer och hundar. Det är första kursen jag håller på Skällsta, och ridhuset är ljust och torrt,  om än inte särskilt varmt. Vi inledde med teori om vikten av att träna tävlingsmässigt. Vill man att hunden ska prestera lika bra på tävling som träning måste man lära sig att träna så tävlingslikt som möjligt.

Sedan utnyttjade vi detta  första tillfälle för hundarna i en helt ny miljö till  "positiva tävlingsliknande upplevelser". Förarna fick värma upp och rigga sina avståndsbelöningar i ena delen av ridhuset. Sedan blev de inropade en och en på "appellplan" i andra ändan av ridhuset. Där stod domare på var sida med anteckningsblock och en tävlingsledare som gastade kommandon.  Förarna kunde sedan själva avgöra vad och hur mycket de ville göra innan de skickade hunden på avståndsbelöningen.  Alla fick minst 4 chanser att komma in och köra på planen.

Det vi  framför allt jobbade var hundens attityd till tävlingssituationen. Avspärrningar, publik, funktionärer, främmande hundar osv. ska för hunden betyda "stor chans på belöning", inte "nu är det tävling och då får man inget".

Genom att använda avståndsbelöning har man lika goda möjligheter på tävling att belöna hunden för utfört arbete som på träning. Under förutsättning att man lär hunden att jobba på ett ställe för att bli belönad på ett annat. Och under förutsättning att man själv är systematisk och konsekvent i upplägget.

För att kunna använda avståndsbelöning till att förstärka ett beteende behöver man en muntlig betingad förstärkare som är lika "stark" som klicket och som har innebörden "exakt det du gjorde nu gör att du får springa och ta den". Inget hot får finnas med i bilden. Tjuvar hunden händer inget annat än att ens påpassliga skålvakt (behövs vid inlärningen) tar upp belöningen. Enda chansen att komma åt belöningen är att få föraren att säga det magiska ordet.

Det bör verkligen bara vara ordet som gört att hunden sticker till belöningen. Gör man gester blir hunden snabbt beroende av att läsa av kroppsspråk innan den sticker och kopplingen mellan det markerade beteendet och primärförstärkaren försvagas.

Klicka ska man inte göra - klick har innebörden "belöningen kommer från föraren". Att klicka först och sedan säga varsågod gör också att kopplingen beteende - primärförstärkare blir för svag. Dessutom kan man inte ha klicker på tävlingsplan, men säga något får man!

På tävling är det osportsligt att låta hunden rusa fritt av plan mot sin avståndsbelöning, och provocera andra hundar och förare på vägen. Inte heller är det särskilt snyggt att placera ut matskålar och leksaker i plankanten. Alltså lär vi hunden så småningom att avståndsbelöningen är en bit bort, prydligt nedstoppad i ryggsäcken, och att vi färdas ditt i koppel.

När vi har kommit så långt i hundens utbildning att den kan köra hela moment och flera moment i följd utan förstärkning är vi inte längre så beroende av att omedelbart belöna hunden. Vi inför då rutinen att precis innan varsågod kroka i kopplet, säga ordet och sedan kuta med. Att kroka i kopplet bli då också en betingad förstärkare. (Om jag vill lämna planen med hunden utan att förstärka det den nyss gjorde sätter jag alltså INTE på kopplet.)

Att vi har lite mer tid på oss att belöna innebär INTE att vi har tid på oss att ta emot goda råd från domaren efter avslutat program medan hunden strosar runt och luktar.  Efter sista moment krokar vi på kopplet och sticker med hunden  även om domaren är på väg mot oss med farbroderlig blick!

Denna första kväll på kursen var vårt fokus på hundens attityd, inte på precisionen i det den utförde. Vi ville att hundarna skulle uppleva det som galet roligt att få komma in till applåder och höra kommendering. Det gjorde de! De flesta hundar uppskattar att få rusa till en avståndsbelöning och blir väldigt taggade. "För taggad" tyckte någon, men det är knappast ett problem. Visst försökte hundarna tjuva och gena i riktning mot belöningen, men det visar bara att de är tända på upplägget. Har vi fått fram rätt inställning till situationen kan vi sedan strama upp kriterierna kring utförandet. Attityd först, precision sedan!

Tittar på premiären av TV4 nya program Hundcoachen.

Muskelknutten Fredrik Steen löser hundproblem genom att ..... tja...bedriva traditionell hundträning utan att tappa humöret själv.

Gillar verkligen hans blödande söndertuggade hand i närbild medan han säljer in kloklippning av motsträvig berner sennen som " gosestund" till de imponerade hundägarna.

Sedan tar han hundaggressiv blandras med sig på "5 min promenad för att lära känna varandra"  utanför bild och återvänder med en hund som  limmar mot hans ben och tittar bort när grannens rottweiler kommer förbi.

Gör vågen - but don't try this at home!

Men visst, med straff påverkar man också beteenden  - vilket Johan Glans demonstrerar så bra här

Fredag: Ebba och Moa tränar mycket seriöst på trail. Skritta över bommar, in i boxen, vända ett varv, galopp från stillastående över bommar ut. Om och om igen, tills det sitter. Sedan kikar de på varandra, fnittrar till, och drar några crazy-race runt ridhuset . Öronen ligger slickade på Boogie och hon bara SKA komma först.  Stannar till och pratar lite med oss. Sedan några galna varv till med Simply och Emil i släptåg. Ny fickparkering och småprat. ON&OFF-knappen sitter verkligen där den ska på de här hästarna!

Lördag: Boogie och jag på en lång skogsväg. Vi har redan galopperat flera km. En ny oprövad väg med lång raksträcka och svagt uppåtlut öppnar sig framför oss. Jag bara flyttar fram händerna och ger henne full frihet. Ingen skänkel, inget tryck. Boogie accelererar tills skogen förvandlas till grönt och gult dis runt om oss. Vill jag, kan jag be henne stanna direkt.  Men jag vill inte.

Lördag kväll: Vi ska på musikal i Stockholm, hela familjen. Barnen vill INTE åka iväg! De vill hellre vara hemma och titta på TV, alternativt gå på Halloweenparty. Två timmar senare står två hänförda barn upp i stolsraden och skakar rumpan till Footloose.

Söndag: Boogie ska klippas i år. Ingen aning om hon varit i närheten av en klippmaskin förut. Maskinen brummar och väsnas. Boogie står helt stilla och ser nästan ut som om hon njuter. Vi är klara på 20 minuter, inte ens kinderna är något problem. Mycket möjligt att hon varit med om detta förut. Lika troligt att hon inte har det. Hon bara är sån här!

Stella och Tosca strosar lättade runt i stallet och gläds åt att de inte ska skalas ned. Stallets nya invånare Killer1 och Killer2 (alias Thea och Bengt-Peter), 2 x 3 hekto fullblodstiger, gör sitt bästa för att sätta sig i respekt. De morrar, väser och viftar med klorna så fort hundarna kommer in i deras synfält.  Tosca lyckas de stirra in i ett hörn, hon lägger sig ned och blundar. Upplyfta och stärkta av denna fenomenala framgång bestämmer sig kattungarna för att hundarna nog inte är så farliga i alla fall.  Nu börjar de smyga på hundarna, lägga sig i bakhåll, hoppa fram och hänga sig i svansen. Stella suckar och ruskar på sig, Tosca blundar och låtsas att hon är någon annanstans.

När vi kommer hem är hundarna svimfärdiga och drar långa timmerstockar under köksbordet. Det tar på krafterna att vara så tålmodig och tolerant!