I går startade vi upp Tävlingslydnad steg 3 med ett gäng entusiastiska tjejer och hundar. Det är första kursen jag håller på Skällsta, och ridhuset är ljust och torrt,  om än inte särskilt varmt. Vi inledde med teori om vikten av att träna tävlingsmässigt. Vill man att hunden ska prestera lika bra på tävling som träning måste man lära sig att träna så tävlingslikt som möjligt.

Sedan utnyttjade vi detta  första tillfälle för hundarna i en helt ny miljö till  "positiva tävlingsliknande upplevelser". Förarna fick värma upp och rigga sina avståndsbelöningar i ena delen av ridhuset. Sedan blev de inropade en och en på "appellplan" i andra ändan av ridhuset. Där stod domare på var sida med anteckningsblock och en tävlingsledare som gastade kommandon.  Förarna kunde sedan själva avgöra vad och hur mycket de ville göra innan de skickade hunden på avståndsbelöningen.  Alla fick minst 4 chanser att komma in och köra på planen.

Det vi  framför allt jobbade var hundens attityd till tävlingssituationen. Avspärrningar, publik, funktionärer, främmande hundar osv. ska för hunden betyda "stor chans på belöning", inte "nu är det tävling och då får man inget".

Genom att använda avståndsbelöning har man lika goda möjligheter på tävling att belöna hunden för utfört arbete som på träning. Under förutsättning att man lär hunden att jobba på ett ställe för att bli belönad på ett annat. Och under förutsättning att man själv är systematisk och konsekvent i upplägget.

För att kunna använda avståndsbelöning till att förstärka ett beteende behöver man en muntlig betingad förstärkare som är lika "stark" som klicket och som har innebörden "exakt det du gjorde nu gör att du får springa och ta den". Inget hot får finnas med i bilden. Tjuvar hunden händer inget annat än att ens påpassliga skålvakt (behövs vid inlärningen) tar upp belöningen. Enda chansen att komma åt belöningen är att få föraren att säga det magiska ordet.

Det bör verkligen bara vara ordet som gört att hunden sticker till belöningen. Gör man gester blir hunden snabbt beroende av att läsa av kroppsspråk innan den sticker och kopplingen mellan det markerade beteendet och primärförstärkaren försvagas.

Klicka ska man inte göra - klick har innebörden "belöningen kommer från föraren". Att klicka först och sedan säga varsågod gör också att kopplingen beteende - primärförstärkare blir för svag. Dessutom kan man inte ha klicker på tävlingsplan, men säga något får man!

På tävling är det osportsligt att låta hunden rusa fritt av plan mot sin avståndsbelöning, och provocera andra hundar och förare på vägen. Inte heller är det särskilt snyggt att placera ut matskålar och leksaker i plankanten. Alltså lär vi hunden så småningom att avståndsbelöningen är en bit bort, prydligt nedstoppad i ryggsäcken, och att vi färdas ditt i koppel.

När vi har kommit så långt i hundens utbildning att den kan köra hela moment och flera moment i följd utan förstärkning är vi inte längre så beroende av att omedelbart belöna hunden. Vi inför då rutinen att precis innan varsågod kroka i kopplet, säga ordet och sedan kuta med. Att kroka i kopplet bli då också en betingad förstärkare. (Om jag vill lämna planen med hunden utan att förstärka det den nyss gjorde sätter jag alltså INTE på kopplet.)

Att vi har lite mer tid på oss att belöna innebär INTE att vi har tid på oss att ta emot goda råd från domaren efter avslutat program medan hunden strosar runt och luktar.  Efter sista moment krokar vi på kopplet och sticker med hunden  även om domaren är på väg mot oss med farbroderlig blick!

Denna första kväll på kursen var vårt fokus på hundens attityd, inte på precisionen i det den utförde. Vi ville att hundarna skulle uppleva det som galet roligt att få komma in till applåder och höra kommendering. Det gjorde de! De flesta hundar uppskattar att få rusa till en avståndsbelöning och blir väldigt taggade. "För taggad" tyckte någon, men det är knappast ett problem. Visst försökte hundarna tjuva och gena i riktning mot belöningen, men det visar bara att de är tända på upplägget. Har vi fått fram rätt inställning till situationen kan vi sedan strama upp kriterierna kring utförandet. Attityd först, precision sedan!