Det här var en fortsättningskurs för ett gäng som gick Grundfärdighetskurs - intensiv  tidigare i höstas. På den kursen gick vi igenom klickerträningens grunder i teori och praktik samt introducerade Grundfärdighetssystemet.

På fortsättningskursen är tanken att hundförarna ska få mer praktisk tillämpning av det de lärde sig under första kursen. De får nu själva välja vad de ska jobba med under helgen.

Underlaget i ridhuset ställer till problem för en del kurshundar, dock inte för just Annas schäferkille Obama.

På de kurser jag nu haft i ridhuset har jag noterat att underlaget ställer till problem, fram för allt för förarna. Att hunden väljer att leta hästbajs istället för att fokusera på matte och hennes belöningar gör det tydligen extra svårt för många förare att hålla sig inom klickerträningens ramar. Att hunden äter bajs lockar fram de sämsta sidorna hos förarna!

Folk blir helt enkelt aversiva mot sina hundar...

Vilket inte gör hunden ett dugg mer intresserad av förarens övningar! Men i stället för att skälla på folk som inte kan avhålla sig från att väsa, stampa med fötterna,  nypa hunden i ljumsken, rycka i kopplet och annat som inte hör hemma på en fördjupning i klickerträning, så tillrättala vi miljön lite genom att lägga ut en stor presenning. 

Personligen tycker jag annars ridhuset har jättebra underlag för hundarna, inte för djupt och fluffigt, utan fast och halkfritt. Det är alltid välmockat, men små fragment av gödslet slinker förstås emellan grepens pinnar och  finns kvar i sanden.  Att hundarna intresserar sig för gödslet är inte något större bekymmer om föraren ser till att starta upp passet med hög förstärkningsfrekvens och god belöningskvalitetet. Men det vet vi ju alla hur svårt det kan vara att sänka sina kriterier när man tycker att "det här borde hunden kunna" och "hemma har vi kommit så här långt".  Samtidigt som det flexibla förhållningssättet till kriterierna är just det som snabbast leder till framgång bland nya störningar.

Många ville jobba med position i fotgående. Vi jobbade även här med tillrättalagd miljö för att få många chanser att förstärka rätt beteende.  I ridhuset fanns massor av bommar att lägga ut för att hjälpa hundarna bli raka.

Prioritetsordningen i arbetet var:

1) Få fram stående vid sidan

2) Få fram backande vid sidan

3) Shapa fram rätt position vid benet.

En träningskompis med hökhögon har man nytta av. Visst kan man be kompisen klicka, men mest nytta av kompisen har man om man istället får feedback direkt efter klicket så man kan utvärdera sitt val och lära sig till nästa gång hur och vad man ska se av hunden när den är rak och i position.

Doggie-Zen, dvs självkontroll, introducerades redan på den första kursen. För många var det ändå först nu som vikten av detta, både före och efter klick, blev uppenbart, när det gällde att hålla en position. När man tränar hålla position är det oftast mest strategiskt att dubbelförstärka positionen genom att belöna hunden kvar i position. Det blir väldigt svårt om hunden sprätter ur läge så fort den hör klicket, beröm eller prassel ifickan.

Mycket Doggie-Zen träning blev det under helgen....

Madde, Jessica, Lena, Anna, Elisabeth, Angela och Emma, det var jätteroligt att få avsluta årets helgkurser med just det här härliga, entusiastiska och tappra gänget som inte lät snöstormar, strömavbrott och genomtäppt instruktör ställa sig ivägen för kunskapstörsten!

Jag hoppas vi ses snart igen!

PS Nån som glömde ett par Eccoskor stl 40 bland vilddjuren?

Det är en ganska exotisk kursmiljö som erbjuds i teorilokalen på Skällsta...

Allas middag?

Manuela Witt tillbaka på Skällsta för en november drillning av sina trogna clinic-deltagare. Denna gång var det Ebbas tur att rida. Manuela anser att barn som är med och rider gör det på samma villkor som de vuxna. Inga silkesvantar alltså. Tufft  kan tyckas, men Skällsta-tjejerna vill ju behandlas som stora.  Redan på hästlekis i femårsåldern blev Ebba förolämpad när instruktören satte på sig en clownnäsa och sa att de skulle leka cirkusprinsessor. Hon var ju där för att lära sig rida, inte leka cirkus! Så det här är nog mer hennes melodi. 

Ebba har verkligen ryckt framåt i sin ridning, så det mesta gick som på räls. En liten språkförbistring första dagen bara när Ebba efter ett lyckat andra pass fick frågan om hon tyckte att det gått bättre (På Manuela-engelska "bedder" ) men Ebba trodde hon sa sämre ("badder" vilket är hur Manuela komparerar adjektiv).  Frustrerad instruktör tyckte att eleven aldrig blev nöjd och förskräckt unge förstod inte varför instruktören aldrig blev nöjd.

Smällar man får ta outside the comfort zone!

Jeanette fick bli hedersmedlem i ungdomsgruppen

Trav och galopp över bommar i en åtta 

Även gångna vecka rusade förbi i ett virrvarr av kurser, konsultjobb, barnskjutsningar, läxläsning, tokförkylning, baka-till-julmarknad-för-att-samla-in-pengar-till-skolresa och annat trams som ställer sig i vägen för seriöst bloggande. Men nu så! Den här veckan är det bara en ynka liten kvällskurs och tre dagars konsultande i vårt norra grannlän. Ja, och så Ofstad-kursen hela helgen förstås. Hmm...

Hoppas i alla fall peta in lite bilder från de senaste helgernas aktiviteter.

Trots påtryckningar tänker jag inte kommentera Steenåldersmannens klickerträningsförsök.  Jag missar honom på måndagarna. Men när jag kikar på klippet blir jag hemskt nyfiken på skillnaden mellan "inlärning" och "problemlösning".

Min underbara frissa Karin samlar på visdomsord på sin anslagstavla. Det här dyker upp framför mig just nu:

Jag är inte dum, jag har bara lite otur när jag tänker!

Startade i lördags med 4 heldagar Klickertränaravslutningar inkl. kvällsaktiviteter, avrundade hunderiet med vanlig kvällskurs med det ovanliga tillägget besök av Hundsports lydnadsskribent, bytte den ofrivilliga helkropps-lerinpackningen mot vad det nu var som låg överst i den osorterade rena tvätten och psykologkonsultade i väg till ett annat landsting i ett par dagar, samtidigt som jag skjutsade barn hit och dit mellan gitarr- och ridlektioner och fyllde gympapåsar men glömde badkläder till fritisbadet. (Maken passade med god timing på att ta en tjänsteresa utomlands). Men nu är det snart klart. Maken är tillbaka och vi har bara helgens stalljour och förstås Manuela-clinicen kvar. Samt en liten föreläsning om inlärningspsykologi för SBK-instruktörer på söndag kväll.  Sedan är det dags för en helt ny och förstås mycket mer välplanerad vecka. Hrmm...

Har fått ett erbjudande som innebär fasta arbetstider och fast inkomst. Dagtid. Men jag vet inte jag, om det är nåt att sträva efter? När man kan ha det så här roligt och fritt och stimulerande!

examinerade KlickerTRÄNARE

Cissi, Yvonne, Efwa, Helena och Sofia från vardagsgruppen. Saknas på bilden gör Carolina som blev sjuk.

Även detta gäng fick klafsa runt i leran på Kvarngården och visa upp sina sista grundfärdigheter, baklängeskedja moment och fundera över om det går att träna operanta beteenden utan att samtidigt bedriva klassisk betingning, och vice versa.

Det har varit ett sant nöje att undervisa denna grupp väldigt kunniga och erfarna hundförare och deras härligt personliga hundar!

Tyvärr hann jag inte riktigt med kamerainställningar i höstmörkret så det var inte mycket som fastnade på bild.

Avslutningshelg på KlickerTRÄNARutbildningen 2008

Intressanta diskussioner!

Ett helt gäng examinerade klickertränare

Tack för den fina och värmande presenten!

Fast tillsammans med er håller man sig alltid varm och go' och glad!

Sista helgen i november kommer Ellen Ofstad tillbaka och håller kurs för Om Hästar och Ridning

Boogie och jag ska förstås vara med!

Kursen  riktar sig till dem som redan provat klickerträning med häst eller kanske använt metoden i samband med hundträning. Man måste dock inte ha häst för att vara med och jag tror att det finns observatörsplatser kvar. Så ta chansen att observera en riktigt duktig tränare i arbete! Det är alltid lärorikt, även när det inte handlar om ens vanliga art.

Ellen - en kunnig, trevlig och ödmjuk tränare!

I går startade vi upp Tävlingslydnad steg 3 med ett gäng entusiastiska tjejer och hundar. Det är första kursen jag håller på Skällsta, och ridhuset är ljust och torrt,  om än inte särskilt varmt. Vi inledde med teori om vikten av att träna tävlingsmässigt. Vill man att hunden ska prestera lika bra på tävling som träning måste man lära sig att träna så tävlingslikt som möjligt.

Sedan utnyttjade vi detta  första tillfälle för hundarna i en helt ny miljö till  "positiva tävlingsliknande upplevelser". Förarna fick värma upp och rigga sina avståndsbelöningar i ena delen av ridhuset. Sedan blev de inropade en och en på "appellplan" i andra ändan av ridhuset. Där stod domare på var sida med anteckningsblock och en tävlingsledare som gastade kommandon.  Förarna kunde sedan själva avgöra vad och hur mycket de ville göra innan de skickade hunden på avståndsbelöningen.  Alla fick minst 4 chanser att komma in och köra på planen.

Det vi  framför allt jobbade var hundens attityd till tävlingssituationen. Avspärrningar, publik, funktionärer, främmande hundar osv. ska för hunden betyda "stor chans på belöning", inte "nu är det tävling och då får man inget".

Genom att använda avståndsbelöning har man lika goda möjligheter på tävling att belöna hunden för utfört arbete som på träning. Under förutsättning att man lär hunden att jobba på ett ställe för att bli belönad på ett annat. Och under förutsättning att man själv är systematisk och konsekvent i upplägget.

För att kunna använda avståndsbelöning till att förstärka ett beteende behöver man en muntlig betingad förstärkare som är lika "stark" som klicket och som har innebörden "exakt det du gjorde nu gör att du får springa och ta den". Inget hot får finnas med i bilden. Tjuvar hunden händer inget annat än att ens påpassliga skålvakt (behövs vid inlärningen) tar upp belöningen. Enda chansen att komma åt belöningen är att få föraren att säga det magiska ordet.

Det bör verkligen bara vara ordet som gört att hunden sticker till belöningen. Gör man gester blir hunden snabbt beroende av att läsa av kroppsspråk innan den sticker och kopplingen mellan det markerade beteendet och primärförstärkaren försvagas.

Klicka ska man inte göra - klick har innebörden "belöningen kommer från föraren". Att klicka först och sedan säga varsågod gör också att kopplingen beteende - primärförstärkare blir för svag. Dessutom kan man inte ha klicker på tävlingsplan, men säga något får man!

På tävling är det osportsligt att låta hunden rusa fritt av plan mot sin avståndsbelöning, och provocera andra hundar och förare på vägen. Inte heller är det särskilt snyggt att placera ut matskålar och leksaker i plankanten. Alltså lär vi hunden så småningom att avståndsbelöningen är en bit bort, prydligt nedstoppad i ryggsäcken, och att vi färdas ditt i koppel.

När vi har kommit så långt i hundens utbildning att den kan köra hela moment och flera moment i följd utan förstärkning är vi inte längre så beroende av att omedelbart belöna hunden. Vi inför då rutinen att precis innan varsågod kroka i kopplet, säga ordet och sedan kuta med. Att kroka i kopplet bli då också en betingad förstärkare. (Om jag vill lämna planen med hunden utan att förstärka det den nyss gjorde sätter jag alltså INTE på kopplet.)

Att vi har lite mer tid på oss att belöna innebär INTE att vi har tid på oss att ta emot goda råd från domaren efter avslutat program medan hunden strosar runt och luktar.  Efter sista moment krokar vi på kopplet och sticker med hunden  även om domaren är på väg mot oss med farbroderlig blick!

Denna första kväll på kursen var vårt fokus på hundens attityd, inte på precisionen i det den utförde. Vi ville att hundarna skulle uppleva det som galet roligt att få komma in till applåder och höra kommendering. Det gjorde de! De flesta hundar uppskattar att få rusa till en avståndsbelöning och blir väldigt taggade. "För taggad" tyckte någon, men det är knappast ett problem. Visst försökte hundarna tjuva och gena i riktning mot belöningen, men det visar bara att de är tända på upplägget. Har vi fått fram rätt inställning till situationen kan vi sedan strama upp kriterierna kring utförandet. Attityd först, precision sedan!

Tittar på premiären av TV4 nya program Hundcoachen.

Muskelknutten Fredrik Steen löser hundproblem genom att ..... tja...bedriva traditionell hundträning utan att tappa humöret själv.

Gillar verkligen hans blödande söndertuggade hand i närbild medan han säljer in kloklippning av motsträvig berner sennen som " gosestund" till de imponerade hundägarna.

Sedan tar han hundaggressiv blandras med sig på "5 min promenad för att lära känna varandra"  utanför bild och återvänder med en hund som  limmar mot hans ben och tittar bort när grannens rottweiler kommer förbi.

Gör vågen - but don't try this at home!

Men visst, med straff påverkar man också beteenden  - vilket Johan Glans demonstrerar så bra här

Fredag: Ebba och Moa tränar mycket seriöst på trail. Skritta över bommar, in i boxen, vända ett varv, galopp från stillastående över bommar ut. Om och om igen, tills det sitter. Sedan kikar de på varandra, fnittrar till, och drar några crazy-race runt ridhuset . Öronen ligger slickade på Boogie och hon bara SKA komma först.  Stannar till och pratar lite med oss. Sedan några galna varv till med Simply och Emil i släptåg. Ny fickparkering och småprat. ON&OFF-knappen sitter verkligen där den ska på de här hästarna!

Lördag: Boogie och jag på en lång skogsväg. Vi har redan galopperat flera km. En ny oprövad väg med lång raksträcka och svagt uppåtlut öppnar sig framför oss. Jag bara flyttar fram händerna och ger henne full frihet. Ingen skänkel, inget tryck. Boogie accelererar tills skogen förvandlas till grönt och gult dis runt om oss. Vill jag, kan jag be henne stanna direkt.  Men jag vill inte.

Lördag kväll: Vi ska på musikal i Stockholm, hela familjen. Barnen vill INTE åka iväg! De vill hellre vara hemma och titta på TV, alternativt gå på Halloweenparty. Två timmar senare står två hänförda barn upp i stolsraden och skakar rumpan till Footloose.

Söndag: Boogie ska klippas i år. Ingen aning om hon varit i närheten av en klippmaskin förut. Maskinen brummar och väsnas. Boogie står helt stilla och ser nästan ut som om hon njuter. Vi är klara på 20 minuter, inte ens kinderna är något problem. Mycket möjligt att hon varit med om detta förut. Lika troligt att hon inte har det. Hon bara är sån här!

Stella och Tosca strosar lättade runt i stallet och gläds åt att de inte ska skalas ned. Stallets nya invånare Killer1 och Killer2 (alias Thea och Bengt-Peter), 2 x 3 hekto fullblodstiger, gör sitt bästa för att sätta sig i respekt. De morrar, väser och viftar med klorna så fort hundarna kommer in i deras synfält.  Tosca lyckas de stirra in i ett hörn, hon lägger sig ned och blundar. Upplyfta och stärkta av denna fenomenala framgång bestämmer sig kattungarna för att hundarna nog inte är så farliga i alla fall.  Nu börjar de smyga på hundarna, lägga sig i bakhåll, hoppa fram och hänga sig i svansen. Stella suckar och ruskar på sig, Tosca blundar och låtsas att hon är någon annanstans.

När vi kommer hem är hundarna svimfärdiga och drar långa timmerstockar under köksbordet. Det tar på krafterna att vara så tålmodig och tolerant!