Jaha, då var Boot Camp, jag menar Chicken Camp, över för den här gången för min del. Några tappra själar, inklusive min sparringpartner Ninnie, stannar kvar för Chaining-kursen som börjar på onsdag. 14 dagar hemifrån blir ganska exakt 50 % för mycket enligt vissa andra familjemedlemmar. Så jag är hemma igen bland tvätthögar, dammråttor och obesvarade mail.

Dagens föga upplyftande budskapströja!

Mycket att smälta, 7 heldagar är korvstoppning på hög nivå. Just nu är jag mest frustrerad över att känslan jag tar med mig hem från den sista dagen är exakt samma som förra gången. Frustration och misslyckande!  Att jag lyckades med de flesta av veckans uppgifter får inte riktigt fäste. Jag är helt och hållet upptagen med att det gick åt pipsvängen med den sista uppgiften, slalomhönan. Att gå-runt hönan examinerades utan bekymmer i morse är som bortblåst. Jag minns inte ens hur det kändes, trots att det bara är ett tiotal timmar sedan. Redan då var jag väl helt upptagen med att slalomen satt fast.

Gå-runt-hönan ska klara två hela varv runt bordet utan förstärkning.

Ninnies och mina hönor såg ett tag rätt lika ut, men hon lyckades till slut få ett genombrott, och hönan började äntligen söka sig åt rätt håll. Kanske tack vare att vi spillde mat på rätt ställe några gånger, vem bryr sig, nåt hände i alla fall.  Så hon fick även slalomhönan godkänd. Mycket väl förtjänt!

Vi till och med provade lite matlockning på min, men jag lyckades inte få någon effekt av det. Säkert på grund av jag alldeles för ofta gjorde fel val och klickade för sådant som inte ledde mig åt rätt håll. Jag har inte is i magen hela vägen, tvärtom får jag nästan ont i magen när man bara ska vänta och vänta och vänta och se på det ena felbeteendet efter det andra.

Självklart hjälper det inte ett dugg att då till slut klicka för något som fortfarande inte är rätt grej. Men min hjärna har då en tendens att välvilligt tolka beteenden som att "det där var ju i alla fall nåt i rätt riktning" . Klick och godnatt, typ!

You're digging a hole! says Bob, and don't I know it!

Så lärdomen att det är mer skadligt att förstärka fel beteenden än att missa att förstärka rätt beteende, är plågsamt inpräntad i mig nu. Igen!

Nej, pedagogiken för oss människor bygger inte på positiv förstärkning!

Väldigt mycket "DON'T" och ett fasligt tjat om "Bang your head 3 times!"

Visst kommer det nåt well done då och då, men vi såg inte särskilt mycket av Bob vid vårt bord under de praktiska sessionerna. Kanske för vi ändå skötte oss rätt bra, och var förbaskat strukturerade vid vårt bord. Det var många avbrott i träningen där Bob stoppade timer-datorn för att dela ut allmänna visdomsord, som att verkligen begränsa träningpass med timern, att verkligen coacha varandra avseende kroppsrörelser och att inte vara hårdhänta med hönorna (!) Inget av detta kände vi oss träffade av. Samarbetet med Ninnie har fungerat lysande! Jag gillar att ha en partner som är rak och tydlig i kommunikationen. Att jag sedan inte alltid hör så bra i bullriga miljöer är ju en annan femma...

Nu efteråt har jag väldigt svårt att känna att jag gjort något bra under veckan, och många andra deltagare var också rätt deppiga i pauserna och suckade över sina insatser. Måste man lära sig det här genom att känna sig usel? Finns det verkligen inget bättre sätt?

Jag, Bob och Ninnie. Här ser jag ju riktigt glad ut, kanske för att det äntligen är över? 

Trevligt resesällskap hem i bilen i form av finska Minna som skulle till Arlanda. Nu ska jag muntra upp mig med hjälp av mina gosiga barn och Monty Python.

"Always look on the bright side of life"  känns välbehövligt just nu....

Det kunde vara värre, eller hur?

 

siv og kry

27 oktober 2008 22:32

Så kjipt du sitter igjen med en frustrert følelse :(
Men jeg er hvertfall veldig glad for alle de fyldige og interessante blogginleggene fra bootcampen. Takk :)

http://www.behavoristen.wordpress.com

 

kari-anne&heidi

27 oktober 2008 22:43

Ja, jeg er enig med Siv! Det har vært veldig morsomt og lærerikt å følge bloggen din de siste dagene. Takk for at du har tatt deg tid til å skrive så mye om dagene på Chickencamp :o)

Har også vært og tittet i Ninnies blogg etter tips fra deg :o)

http://karia-belgerbloggen.blogspot.com

 

AK

27 oktober 2008 23:07

Det här tror jag är en jätteviktig sak för klickertränare och klickerintruktörer att tänka på! När man går kurs ska man både utmanas att prestera bättre, men man ska också få en rejäl dos av -Ja! det här fixar jag bra!
Jag har varit på kurser som innehållsmässigt varit fullständigt strålande men som ändå lämnat mig med en känsla av otillräcklighet och frustration. En stor del av det ligger så klart hos mig själv och diverse prestationsångestar...Men som instruktör kan det vara värt att fundera ett extra varv över.
När du kommit ur hönskomat är jag säker på att dina känslor ändras och du ser allt du lärt dig de här dagarna. Det har helt klart varit intressant och underhållande att följa ert slit!!

http://bacillen.wordpress.com

 

Åsa

28 oktober 2008 07:39

Vet alltför väl hur misslyckad man kan känna sig, trots att det faktiskt går ganska bra...(inte i hundvärlden men väl i häst). Instruktörer glömmer så ofta bort att det är TVÅ saker som är förstärkande för de flesta människor: att lyckas med uppgiften och att få beröm. Jag tror inte att man blir en bättre tränare av att slå huvudet i väggen...
Stort tack för ditt bloggande under tiden!

http://www.asashundar.bloggagratis.se

 

Jenny W

28 oktober 2008 10:37

Återigen tack för möjligheten att få följa er dag för dag! Det där med instruktörens träningsfilosofi för människor är vansinnigt intressant - experter på klickerträning borde ju, om några, ha goda förutsättningar att främja kreativitet, motivation och självförtroende även hos tvåbeningarna!

http://www.freewebs.com/hundraprocent

 

Mia

28 oktober 2008 11:46

Tack för dina rapporter! Det har varit intressant att följa.

Då jag gick kursen fick vi gula små kort "Reinforcement worth crowing about" då vi lyckades med en uppgift. Ler fortfarande då jag ser dem. :-) Och YES vi hade båda förutom Pavlov på axeln också varsin liten tävlingsdjävul... Men vi hade också väldigt skoj!

Men visst kände man sig misslyckad ibland också... och ibland rätt ofta... Då om inte förr insåg man att den man jobbade med (coachen) hade en enormt viktig uppgift! Och att den egna rollen som coach (träningskompis/instruktör) verkligen ÄR betydelsefull.

http://maria.enfeldt.com

 

Tina

28 oktober 2008 16:13

Maria, du ska veta att jag aldrig åker från dina kurser full av frustration utan tvärt om. Du är bra på att ge konstruktiv kritik utan att man känner sig som en idiot. Och ger också beröm när man är duktig :)
Gambate kudasai!

http://workinglabs.wordpress.com

 

Helena

28 oktober 2008 19:39

Tack Maria för ett mycket intressant reportage! Jag håller också med Tina - som instruktör är du bra på både konstruktiv kritik och positiv förstärkning. Jätteviktigt tycker jag!

http://bordertass.wordpress.com

 

Ninnie

29 oktober 2008 00:37

Hallå där! Om någon ska deppa så inte är det du! Stort tack för ett gott samarbete. Ditt genombrott låg runt hörnet, hade kursen varit en dag till hade du varit klar med åttan före lunch. Det var alls inte alla som fixade tre examinationer, någon fixade bara en.

Jag fixade mina tack vare dig och det menar jag verkligen! Jag håller helt med dig om det där att tävlingsdjävulen sitter på axeln och ställer krav, men gotta dig åt allt det som du gjorde bra, och det var det mesta.

Jag hör av mig om jag krisar i nästa vecka!

 

Madeleine

29 oktober 2008 08:23

Du och Ninnie var kanonduktiga!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...