Budskapströjorna verkar vara slut, nu är det hawaii som gäller.

Delfiner igår, ödlor idag. Vi vanliga, dödliga har fleecetröjor och långkalsonger. 

Vi tränar och tränar och tränar. Sen tränar vi lite till. Tills våra hjärnor kokar.

You must change your behavior, manar farbor Bob på. Visst, tänker vi, och fortsätter upprepa våra misstag i 20 repetitioner till!

Ninnie har skrivit väldigt bra om det jag inte hann i går (hur hann hon, som hade oss som gäster dessutom?). Det var väldigt lärorikt att se sin höna bjuda varv på varv runt konerna utan förstärkning. Hur ofta underskattar vi våra hundars förmåga och "skämmer bort" dem med hög förstärkningsfrekvens/låga kriterier trots att det inte längre är nödvändigt?

Mats höna gick 30 varv runt konerna non-stop utan förstärkning. Våra gick ca 7 varv, trots att Ninnie som mest begärt 3, och jag inte något helt varv innan. Så vi tog oss i kragen genast, och stramade upp kriterierna. Med de röda gå-runt-konerna är vi på god väg nu och ska nog klara exemen i morgon.

Med de gula slalomkonerna är det en helt annan historia....

Det började bra, men nu har det gått troll i alltihopa. Ju desperatare man blir, desto mer schabblar man. Ninnie har blivit väldigt duktig på att stå stilla nu ( och muttrar bara  lite om hur många kronor och dagar hon har fått investera för att lära sig att göra ingenting alls). Jag, mitt pucko, som nog stod rätt stilla från början, gör nu alla möjliga konstiga krumbukter, med en klistrig höna som resultat. Gaaah!

Sa han inte nåt första dagen om

"Good intentions are not the same as good training. It is not what you plan that counts, it's what you do!"

Jag ska inte röra mig innan klicket!

Jag ska inte klicka när hönan tittar på mig!

Jag ska inte mata på samma stället två gånger i rad!

Och vad gör jag?

"The road to hell is paved with good intentions" sjunger Madonna. Japp!