Alla inlägg den 14 oktober 2008

Av Maria - 14 oktober 2008 23:27

På söndagen var det upp i svinottan igen för fodring, grooming och framridning. Börjar klassen 8.00 behöver man vara på framridningen kl. 7.00 Anki hade nu två starter i Trail med Boogie, NSBA Open och AQHA open senior. Samma bana i båda, så vi sa på förhand att om hon skötte sig behövde hon bara gå i den första. Det gjorde hon, så gott hon kunde, för det var mycket pinnar och knepiga avstånd. Ingen diskning, men hon kom sist av de tre startande (Anki på sin egen häst Snappy och Moa på Claudia – hihihi).

Så Boogie fick stå över Open senior, och jag fick ta över hästen inför Novice Amateur Western  Horsemanship och Amateur Western Horsemanship.  Hon kändes trött och seg denna dag. Dessutom var hon mycket störd över andra hästar på framridning. Snudd på omöjligt att få henne att hålla tempot när andra hästar skar av hennes linje. Vilket ju sker hela tiden när massor av hästar ska rida fram på en liten yta. Det kändes som ju mer jag red, desto grinigare blev hon, så jag bestämde mig raskt för att bara invänta vår start i stället.

Alla startande in på banan, och nu fanns det så många bekanta att titta på att jag nästan tappade fokus. Stefan på Blixten, Pia på Ila, Linda på Alexa, Bettan på Cattis och Jeanette på Carrie, alla Anki-hangarounds! Lite klurigt i den här grenen är att alla tolkar mönstret på sitt sätt. Som nybörjare kan det vara lätt att tro att någon annan förstått bättre och sedan upprepa deras misstolkning. Men jag tyckte jag var påläst och tänkte hålla mig till min egen plan.

Boogie höll ihop även i denna klass, lämnade gruppen och gjorde det hon skulle i mönstret, eventuellt med nåt huvudkast i galoppfattningen, men inte värre än hemma. Finns ju fortfarande en del träning att göra där! Så det bidde railwork för oss, även denna gång. Nu lyckades vi trava så långsamt så att VI blev omkörda! När det var dags för galopp hade vi massor av plats. Boogie var lite slö, så jag valde att fresta lyckan genom att gasa på. Inga protester. Vi kom sedan 9:a för den ena och 5:a för den andra domarna. Redan innan hade jag bestämt mig för att hoppa över sista klassen om hon skötte sig. Det kändes som om hon var precis på gränsen till vad hon orkade mentalt, och varför pressa ytterligare och få en protest? Hon hade nu genomfört 7 starter, inte diskat sig i någon, placerat sig i 6, varav på rosettplats i 5.  Till och med vunnit en klass! Långt utöver vad vi förväntat oss av vår lilla häst denna gång!

 

Jag är så glad, så glad för:

  • Vår lilla häst! Vi ska ge henne chansen att få känna sig duktig och säker!
  • Vår super-tränare Anki!
  • Min duktiga tappra groom-dotter!
  • Våra underbara stall- och träningskamrater som hejar på och peppar! Och är så lätta och trevliga att umgås med! Till och med när man måste spela 15-spel med packningen i 4 dagar i en överbefolkad husvagn.
 
Av Maria - 14 oktober 2008 23:25

 


På lördagen var det Novice Amateur trail och Amateur trail på vårt program. Ungefär samma bana i båda klasserna, men lite mer galopp och ett galoppombyte i Amateur.  Återigen lyckades jag genomföra två hela ritter på en hand och komma ihåg banan också, så det inte blev någon diskning för det heller! I Novice kom  9:a för båda. Jag är ändå mer nöjd med Amateur- ritten , där vi blev oplacerade,  men där jag själv kände att jag red bättre.  Dels var jag säkrare både på själva trailbanan och dels litade jag lite mer på att hästen skulle hålla ihop sig. Boogie fick ett litet frispel halvvägs in i banan men då bad jag raskt om galopp. Det skulle vara galopp några meter senare, men när jag kände att hon var på väg att sticka bad jag henne sticka i den gångart och åt det håll vi ändå skulle.  Då kom hon av sig och fortsatte jobba! Äntligen kändes det som om jag hamnade rätt i min timing. Det gick att styra över galoppbommarna, bryta av, byta galopp och styra mot nästa bomset.  Fick faktiskt beröm av Fröken efteråt, och det smäller nog högre än prisrosetter om jag ska vara ärlig!

 

På eftermiddagen skulle Ebba och Moa skritta ut på sina hästar eftersom Claudia hade lite ont i magen. Den hästen är ju lugnet själv inne på banan och plockar hem blåa rosetter (blå = 1:a placering i den här branschen) tillsammans med Moa i det mesta de deltar i. Men Claudia tycker att resandet och boendet är stressigt och det sätter sig i lilla magen.  En lugn promenad med kompisen Boogie borde göra gott. När jag kommer ut från duschen ser jag någon hoppa på lilla ridbanan. I westernsadel. På MIN häst! Det var Ebba och Moa som bestämt sig för att pigga upp Boogie med lite lätt hoppträning.  Hästen och tjejerna såg ut att ha väldigt kul i alla fall. Och hur mycket skritt det var på den där ridturen förtäljer inte historien. Men jag tror båda hästarna mår prima i både mage och själ när allt är som vanligt, dvs. bus och kul med småtjejerna.

 

På kvällen blev jag inbjuden på drinkar i sovdelen i Pias trailer. Om husvagnspartyt varit trångt vet jag inte hur jag ska beskriva denna tillställning. Kul var det i alla fall!  Jag lyckades ge bort nästa dags NSBA-trail till Anki, då jag tyckte det var alldeles för mycket pinnar för mig att hålla reda på i den. Jag vill ju att Boogie ska få uppleva harmoniska ritter där inne på banan, och vem bättre lämpad att erbjuda det än Fröken! Så när Blixten, efter några snygga placeringar i Breeders-klasserna, visade sig ha spenderbyxorna på och bjöd Skällstagänget till baren, så gick det att bra att hänga med utan bekymmer inför morgondagen. Party ända till kl. 22 igen! När Camilla och jag tvättade av oss kvällens makeup på ryttartoaletterna stod vi bredvid ett gäng reiningtjejer som just tävlat klart och la på sin inför kvällen äventyr. Trail och Reining lever i helt olika dygnsrytmer kan man säga. (Vilket gör att det är trafik i stallarna nästan dygnet runt.)



Av Maria - 14 oktober 2008 23:23

Och som Fröken kunde få hästen att landa! Så bra att Boogie och Anki vann Allbreeds-trailen med ett tjugotal startande! Banan var alldeles lagom för Boogie med gott om plats mellan de olika hindren. Anki är ju så lugn och fin och aldrig någonsin i vägen för hästen. Så de gled liksom bara runt, och Boogie kom sig inte för med något annat än att lösa de uppgifter hon hade fram för sig. Precis så som det ska vara! Åh, vad roligt att det äntligen fick synas att hon kan något!


 

Anki & Boogie tidigare i år 


En stund senare hade jag Allbreeds Western Horsemanship. Då går alla hästar in samtidigt och står bredvid varandra medan en i taget rider mönstret. Senaste vi gjorde det på Grevagården i augusti, fick Boogie spader när vi skulle rida iväg från de övriga och göra vårt mönster. Så jag hade mest plan B i huvudet, och egentligen inte så bra koll på vilken sida om konerna jag skulle göra mönstret, om vi nu kom så långt. Boogie tuffade i alla fall i väg i skritt, trav och galopp precis som hon skulle, ingen diskning här inte, så det blev railwork också.  Inga konstigheter, prisutdelning och hoppsan, vi kom 5:a – 6:a!

På kvällen roade vi vuxna oss med att testa hur många damer man kunde trycka in i Stefans husvagn och servera G&T. Rätt många, faktiskt! Ungdomssektionen kom in och tittade förundrat på spektaklet. Som Trail-ryttare är det tidiga mornar som gäller, och ska man upp och fodra kl. 05.30 partar man inte så länge på kvällarna. Inte i min ålder i alla fall. I husvagnen bredvid var det nog någon annan gren som gällde, för de hade dans i sin till halv två på natten.

 
Av Maria - 14 oktober 2008 23:21

Årets sista quarterhäst-tävlingar gick av stapeln på Grevagården den 9-12 oktober, och givetvis var vi där!

Showbill”-en (= programmet) såg lovande ut för Boogies del med Paid Warm-ups (= tävlingsmässig träning utan bedömning) först på torsdag morgon innan alla halter-klasser ( = utställning). Sedan 2-3 lämpliga klasser om dagen fred/lörd/sönd. Min personliga målsättning, när vi åkte iväg på onsdag eftermiddag, var att lyckas rida klasserna på söndagen på en hand utan diskningar.

Boogie är helt underbart snäll att lasta och resa med. Man kan stanna och ta en fika utan bekymmer, hon mumsar lugnt på sitt hö och har inte bråttom ut. Resan ned gick hur smidigt som helst. När vi väl installerat oss i gäststallar och hyrd husvagn hann jag rida en liten sväng i stora ridhuset på onsdag kväll. Ingen musik och publik, så Boogie var lite spänd och tittig men helt kontaktbar.

Veterinärbesiktningen var inställd på torsdag morgon eftersom alla veterinärer var ute och vaccinerade kossor mot blåtunga.  I framridningsridhuset kändes Boogie ungefär som på förra tävlingarna, dvs. mer framåt och på än hemma, men lite svårare i galoppfattningarna.

Så blev det vår tur att rida in på Paid-Warmup- trail, och hästkraken fick totalt fnatt igen! Jag hade tänkt att det var bra att trailen låg först så hon fick lite bommar att koncentrera sig på istället för öppna ytor. Boogie såg dessvärre inga bommar, eftersom hon var helt upptagen med att försöka sticka tillbaka ut till framridningen igen. Blandade småhopp på stället, kast med huvudet och allmänt frustande. Framåt, framåt har ju varit instruktionen från både Anki och Manuela, och jag tänkte även på Ellens instruktioner om att inte lämna hästen åt sig själv när den är osäker i en svår miljö. Så till slut fick jag väl henne framåt i nåt slags trav, red lätt och ramade in så gott jag kunde. Guidade hit och dit över bommar som hon mest snubblade över, och när våra 5 min var slut såg jag till att göra några halter på väg ut så hon inte bara fick smita. Vid det laget gick det faktiskt att göra halt.

Direkt därpå följde Paid-Warmup- Pleasure, en  gren där man är många ekipage inne samtidigt och visar upp behagliga, ”brukarvänliga” gångarter.  Speakern ropar ut vad man ska göra, alla gör samtidigt längs fyrkantspåret. Boogie är inte en pleasure-häst, de har längre ben och ett annat rörelsemönster än en liten kortryggad boskapshäst. Men sk railwork, med alla hästar samtidigt, ingår i andra grenar också, och då ska man inte leka rodeo som Boogie gjorde i Enköping i somras.  Nu började jag paid-warmupklassen på två händer och väldigt inramad Boogie. Hon skötte sig prima, klarade både att bli omkörd och att köra om, i alla gångarter. Vi avslutade klassen på en hand och det började nästan kännas riktigt behagligt att rida runt på henne till knasig countrymusik.

Nu var det slut på uppvärmingsklasserna, domarna gjorde entré och första ”officiella” grenen var en Allbreeds Pleasure Walk & Trot som vi också anmält oss till för ännu mer träning på railwork. Här fick alltså alla raser vara med, inte bara quarterhästar, och det skulle bara travas och skrittas. Jag körde på en hand från start och för första gången på de tävlingar jag varit på, hörde jag en Johnny Cash-låt i högtalarna. Nu går det bra, tänkte jag (nån gång när jag har tid över ska jag berätta om hur jag botade min tinnitus med Johnny Cash för ett antal år sedan). Boogie skrittade och travade precis enligt instruktionerna. Jag kunde fokusera på min sits och framåtbjudningen skötte hon helt själv. Enda bekymret vi hade var väl att hon travar ganska fort, med pleasure-mått mätt. Vid prisutdelningen kunde jag förvånat konstatera att vi inte ens kom sist, vi kom 5:a-5:a! (Två domare innebär två tävlingar i en).  På väg ut fick hon ett litet återfall i stress, då det såg ut som om vi skulle bli sist kvar på arenan. Då vände jag henne på tvären, fick henne att stå stilla i 3 sek och sedan fick hon gå igen.

Lagom kaxiga återvände vi med rosa rosetter till stallarna, dit våra stallkamrater börjat anlända hemifrån.

Dagen fortsatte med halter, showmanship och longeline inne på arenan. Boogie fick äta lunch och ta en siesta. På eftermiddagen träningsred jag henne på en utebana. Jag hade tänkt öva lite på Western horsemanship mönstret jag skulle rida nästa dag. Tjenamoss! Hästen var nu knappt kontaktbar igen. Hon for bara runt och gnäggade! Boogie som aldrig gnäggar hemma! Som helt obekymrad kan stå själv både ute och inne. På ridbanan kunde jag få henne att göra det mesta, men väldigt mekaniskt och utan kontakt. Rätt obehaglig känsla!  Gulliga systrarna Sisters, Pia och Åsa, kom förbi med goda råd, som att bara hålla henne sysselsatt, och att tänka på henne som en ganska ung och grön häst (vilket hon ju är).  Till slut skrittade jag ut i omgivningarna, men hon fortsatte vara lika gapig och stirrig även på uteritten. Suck!

Senare på kvällen bestämde vi att Anki skulle rida henne i Allbreeds-trailen på fredag morgon för att se om hon kunde få henne att landa lite.

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21 22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2008 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards