Tack snälla alla, för intressanta kommentarer och vänliga tillrop de senaste dagarna!

Det kanske inte framgår så tydligt i stridens hetta att det faktiskt är vansinnigt roligt att vara på Chicken Camp. Också! Ingen annanstans kan man väl få uppleva denna förtätade och totalt koncentrerade träningsatmosfär! Snacka om HÄR och NU! Man har ingen aning om vad som händer i världen utanför. Man ser inte ens vad som händer vid bordet bredvid. När TV dök upp för att filma märkte vi inte att de intervjuade folk bredvid vårt bord, det såg vi först på inslaget efteråt.

Med mig hem har jag massor med intressanta tankar kring utsläckning, beteendeekonomi, belöningsprocesser, träningsmönster, stimuluskontroll och mycket mer. Min eminenta coach Ninnie har sammanfattat kloka "post-Bob" tankar här

Kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot tvåbenta elever är alltid intressant! Rent teoretiskt borde det gå hand i hand, men i praktiken ser det inte alltid ut så. Nu ska ingen tro att Bob på något sätt är otrevlig mot sina kursdeltagare. Absolut inte! Han gjorde dessutom sitt bästa för att betona att det inte var resultatet med hönan som var det viktiga, utan vad man lärde sig. Men människan är nu en gång så funtad att man vill uppnå resultat, konkreta visuella sådana. Spelar ingen roll att jag efteråt får höra att bara 15-20 % förväntas klara en viss uppgift, då vill jag höra till de procenten för att vara nöjd med min instats. Kanske iofs något jag borde söka för?

På Chicken Camp 1 delades det ut sådana små kort som Mia nämner i sin kommentar. Då hade vårt bord så många att vi till slut tyckte det blev genant. (Människan är verkligen ett komplicerat djur att belöna!) Men  sådana förekom inte denna gång, och som sagt såg vi väldigt lite av Bob vid vårt bord.

En av biverkningarna med klickerträning är att ingenting längre går att skylla på djuret man tränar. Jag får det jag förstärker, mitt djur är en spegling av min förmåga som tränare, det är inte mina avsikter som räknas, det är vad jag gör osv osv. Helt sant förstås, men gör det inte alltid lättare att bära.  Det är bara jag som grävt gropen jag står i. Hunden/hönan/hästen är förstås helt oskyldig och ovetande. Finns bara en person kvar att rikta frustrationen mot, och det är jag själv! Det kräver ett visst mått av mognad och självdistans att hantera! Don't take yourself too seriously, hette det ju också...

En illustrativ pedagog

Denna nya hönsfria arbetsvecka inleddes med ridlektion för Anki. Bara jag såg traven med koner i hörnet av ridhuset, knöt det sig i magen. Vad som helst, bara  inte mönster med röda och gula koner bad jag! I stället fick jag lära mig ett nytt sätt att använda sporren så den liksom bara rullar över Boogies päls utan att pressa. Då blir den bara en signal att flytta i sidled, inte ett hot som hon försvarar sig mot.  Jag fick också rida med handen i västfickan för att slappna av mer i armbågen. När man rider på en hand får man ju en hand över som man förväntas hålla på ett naturligt sätt utan att det inverkar negativt på sitsen. Handen i fickan är ett typiskt exempel på Ankis kreativa lösningar för att få ryttaren att ändra på något.

Engagemang!

Anki har ingen formell pedagogisk utbildning. (Innan hon blev professionell tränare styckade hon höns åt Kronfågel!) Men hon är ta mig tusan en av de bästa pedagoger jag sprungit på  (och jag träffar ju en del i mitt andra yrke också).

Utrustad med ett oändligt tålamod och en fenomenal förmåga att alltid hitta något sätt att kommunicera med eleven så att man ändrar sitt beteende.

Tydliga instruktioner!

Påbörjar vi något, är lektionen aldrig slut förrän man fått lyckas med övningen. Hon kan konsten att dela upp övningar, både för häst och ryttare så man får lära sig en sak i taget.  Inlärningsplatåer tror hon inte på heller, så så fort man fått till en grej går hon vidare till nästa. (Också helt rätt enlig Bob & co , med rätt satta kriterier uppstår inte platåer, inlärningskurvan blir snarare en rät linje på väg upp!)

Man får omedelbar feedback, och mycket av den positiva varan. Helt och hållet beroendeframkallande! 

Sveriges bästa westerninstruktör!

Jaha, då var Boot Camp, jag menar Chicken Camp, över för den här gången för min del. Några tappra själar, inklusive min sparringpartner Ninnie, stannar kvar för Chaining-kursen som börjar på onsdag. 14 dagar hemifrån blir ganska exakt 50 % för mycket enligt vissa andra familjemedlemmar. Så jag är hemma igen bland tvätthögar, dammråttor och obesvarade mail.

Dagens föga upplyftande budskapströja!

Mycket att smälta, 7 heldagar är korvstoppning på hög nivå. Just nu är jag mest frustrerad över att känslan jag tar med mig hem från den sista dagen är exakt samma som förra gången. Frustration och misslyckande!  Att jag lyckades med de flesta av veckans uppgifter får inte riktigt fäste. Jag är helt och hållet upptagen med att det gick åt pipsvängen med den sista uppgiften, slalomhönan. Att gå-runt hönan examinerades utan bekymmer i morse är som bortblåst. Jag minns inte ens hur det kändes, trots att det bara är ett tiotal timmar sedan. Redan då var jag väl helt upptagen med att slalomen satt fast.

Gå-runt-hönan ska klara två hela varv runt bordet utan förstärkning.

Ninnies och mina hönor såg ett tag rätt lika ut, men hon lyckades till slut få ett genombrott, och hönan började äntligen söka sig åt rätt håll. Kanske tack vare att vi spillde mat på rätt ställe några gånger, vem bryr sig, nåt hände i alla fall.  Så hon fick även slalomhönan godkänd. Mycket väl förtjänt!

Vi till och med provade lite matlockning på min, men jag lyckades inte få någon effekt av det. Säkert på grund av jag alldeles för ofta gjorde fel val och klickade för sådant som inte ledde mig åt rätt håll. Jag har inte is i magen hela vägen, tvärtom får jag nästan ont i magen när man bara ska vänta och vänta och vänta och se på det ena felbeteendet efter det andra.

Självklart hjälper det inte ett dugg att då till slut klicka för något som fortfarande inte är rätt grej. Men min hjärna har då en tendens att välvilligt tolka beteenden som att "det där var ju i alla fall nåt i rätt riktning" . Klick och godnatt, typ!

You're digging a hole! says Bob, and don't I know it!

Så lärdomen att det är mer skadligt att förstärka fel beteenden än att missa att förstärka rätt beteende, är plågsamt inpräntad i mig nu. Igen!

Nej, pedagogiken för oss människor bygger inte på positiv förstärkning!

Väldigt mycket "DON'T" och ett fasligt tjat om "Bang your head 3 times!"

Visst kommer det nåt well done då och då, men vi såg inte särskilt mycket av Bob vid vårt bord under de praktiska sessionerna. Kanske för vi ändå skötte oss rätt bra, och var förbaskat strukturerade vid vårt bord. Det var många avbrott i träningen där Bob stoppade timer-datorn för att dela ut allmänna visdomsord, som att verkligen begränsa träningpass med timern, att verkligen coacha varandra avseende kroppsrörelser och att inte vara hårdhänta med hönorna (!) Inget av detta kände vi oss träffade av. Samarbetet med Ninnie har fungerat lysande! Jag gillar att ha en partner som är rak och tydlig i kommunikationen. Att jag sedan inte alltid hör så bra i bullriga miljöer är ju en annan femma...

Nu efteråt har jag väldigt svårt att känna att jag gjort något bra under veckan, och många andra deltagare var också rätt deppiga i pauserna och suckade över sina insatser. Måste man lära sig det här genom att känna sig usel? Finns det verkligen inget bättre sätt?

Jag, Bob och Ninnie. Här ser jag ju riktigt glad ut, kanske för att det äntligen är över? 

Trevligt resesällskap hem i bilen i form av finska Minna som skulle till Arlanda. Nu ska jag muntra upp mig med hjälp av mina gosiga barn och Monty Python.

"Always look on the bright side of life"  känns välbehövligt just nu....

Det kunde vara värre, eller hur?

Budskapströjorna verkar vara slut, nu är det hawaii som gäller.

Delfiner igår, ödlor idag. Vi vanliga, dödliga har fleecetröjor och långkalsonger. 

Vi tränar och tränar och tränar. Sen tränar vi lite till. Tills våra hjärnor kokar.

You must change your behavior, manar farbor Bob på. Visst, tänker vi, och fortsätter upprepa våra misstag i 20 repetitioner till!

Ninnie har skrivit väldigt bra om det jag inte hann i går (hur hann hon, som hade oss som gäster dessutom?). Det var väldigt lärorikt att se sin höna bjuda varv på varv runt konerna utan förstärkning. Hur ofta underskattar vi våra hundars förmåga och "skämmer bort" dem med hög förstärkningsfrekvens/låga kriterier trots att det inte längre är nödvändigt?

Mats höna gick 30 varv runt konerna non-stop utan förstärkning. Våra gick ca 7 varv, trots att Ninnie som mest begärt 3, och jag inte något helt varv innan. Så vi tog oss i kragen genast, och stramade upp kriterierna. Med de röda gå-runt-konerna är vi på god väg nu och ska nog klara exemen i morgon.

Med de gula slalomkonerna är det en helt annan historia....

Det började bra, men nu har det gått troll i alltihopa. Ju desperatare man blir, desto mer schabblar man. Ninnie har blivit väldigt duktig på att stå stilla nu ( och muttrar bara  lite om hur många kronor och dagar hon har fått investera för att lära sig att göra ingenting alls). Jag, mitt pucko, som nog stod rätt stilla från början, gör nu alla möjliga konstiga krumbukter, med en klistrig höna som resultat. Gaaah!

Sa han inte nåt första dagen om

"Good intentions are not the same as good training. It is not what you plan that counts, it's what you do!"

Jag ska inte röra mig innan klicket!

Jag ska inte klicka när hönan tittar på mig!

Jag ska inte mata på samma stället två gånger i rad!

Och vad gör jag?

"The road to hell is paved with good intentions" sjunger Madonna. Japp!

Idag hände massor av spännande saker som jag gärna skulle vilja skriva om, men det får bli en annan dag. Jag blev bjuden på middag hemma hos Ninnie istället. Väldigt god mat som hennes man Lars både skjutit och tillagat!

Farbror Bob berättade historier och Kathleen från Canada har lärt oss en massa om papegojor. Snart är nog min fågelfobi helt väck. Hönorna gillar jag ju att ha i famnen numera!

I Ninnies kök bland hennes knähundar! 

Tills vidare kan ni kika på det här inslaget som SVT Gävledala kom och gjorde idag.

Dagens Bob-citat:

Don't let the trainer stand in the way of behavior!

To get more, you have to expect more!

Nu är hjärnan trött! Farbror Bob har fått upp ångan och vi vanliga, dödliga förväntas hänga med utan kiss- och rökpauser.

På förmiddagen fick Ninnie sin andra fågel examinerad. Min nummer två, eller 9, som den heter hann inte bli klar. Jag hade tyvärr förstärkt för mycket skräp innan jag kom in på rätt spår. Jag var för sen att verkligen våga jobba med utsläckning ordentligt. På slutet hade jag dock fått henne att titta efter signalen i stället för att försöka påverka mig att tända lampan. Men vi hann inte upp i 8 sek väntetid, innan det var dags att byta uppgift. Inget att deppa över, tror inte alla fick ens en pippi examinerad. Dessutom är det viktiga ju vad man lär sig själv, inte vad man lär hönan.  m

Men som sagt, så är vi lite prestationsinriktade vid vårt bord, och vill lyckas med allt!

Nu jobbar vi istället med att lära hönorna antingen gå runt två koner eller gå slalom mellan två koner. En höna per beteende. Massor av teknikträning vad gäller timing av klick, placering av belöning och förstås kriteriesättning.

Min träningspartner Ninnie har en väldigt säker blick för linjerna, agilitymänniska som hon är.  Det är bara att se och lära!

Ännu mer om beteende-ekonomi på teorin, men nu måste jag sova. Å skissa på mina linjer och belöningsplaceringar....

Jisses, dagarna går både fort och långsamt på nåt vis. När klockan var 14 idag kändes det som om vi jobbat en hel arbetsdag. Sedan vips höll vi på att bli utslängda ur lokalerna för att det var slut för kvällen.

Dagens budskap. Trodde först att han hade en särskild uppsättning tröjor för varje kurs. I måndags var det en grön Timing Criteria Frequence, men igår var det den gamla Bigger Stronger Smarter. Och så den här idag.

Det har varit massor av träningstid idag, med bara några få korta teoripass. Bob håller på att skola in Marie, som kommer att få ta över efter 2010, då han tänker sluta för gott. Därför får hon hålla vissa teoripass, på engelska och med Bobs powerpoints. Marie är jätteduktig, och kan det här galant, men det blir lite krystat när hon ska utgå från Bobs material och bilder, och liksom återberätta hans anekdoter, med honom sufflerande i bakgrunden. Det kommer att bli så mycket bättre när hon kan göra sin egen grej av det, vilket jag antar att hon redan gör på sina egna kurser.

Praktikpassen med hönorna är nu upplagda så att en dator styr över träningstiden. 5 minuter i taget till vardera tränare (röd och blå). Man får själv bestämma hur de 5 minutrarna disponeras mellan sina hönor. Efter 5 minuter börjar datorn spela intensiv musik (idag var det Starwars) och man ska byta till den andra tränarens hönor. Det blir aningen kaotiskt när alla försöker trycka in sina hönor samtidigt i burarna.

Bob avbröt alltihopa för att uppmana folk att fortsätta använda timern vid bordet för att disponera träningspassen. Somliga körde tydligen på med samma höna non-stop i 5 minuter utan paus. Den tanken hade inte ens föresvävat Ninnie och mig! Vi har slaviskt jobbat med äggklocka och 30-45 sek pass. Längre har vi inte inbillat oss att vi själva skulle kunna hålla fokus på kriterier och timing.

Ninnie städar upp

Vårt strukturerade arbetssätt har gett utdelning! Gissa vilket bord som fick de första två hönorna genom "examensuppgiften"! Nu är det ju inte en tävling, men vi är helt klart tävlingsmänniskor båda två, och därmed fasligt nöjda med oss själva just nu! 

Examensuppgiften: Hönan ska vänta på signal (laserprick) innan den pickade på target, inte få förstärkning, vänta 8-12 s på nästa signal, picka på target, inte få förstärkning, vänta 8-12 s, få signal, picka på target, få förstärkning.

Höna i arbete!

Det fixade både Ninnies 163a och min 349a tidigt på eftermiddagen. Sedan har vi bara jobbat våra rookiehönor, som inte är så särskilt signalkloka ännu...  Tricket verkar vara att ha gott om is i magen och verkligen jobba sig igenom utsläckningsexplosionerna. Å vad det värker i klickertummen när man står ett helt 45 s pass utan att få klicka en enda gång....

Något som Bob verkligen poängterat flera gånger idag är att det är mycket värre att råka förstärka ett oönskat beteende än att missa att förstärka ett önskat beteende. Varje gång du råkar förstärka det du inte vill ha (genom att t ex råka tända lasern precis när hönan påbörjar en pickrörelse)  saboterar du rejält för det beteende du är ute efter. Råkar du missa ett förstärkningstillfälle  (t ex genom att inte tända lasern när hönan håller huvudet tillbaka) är det inte alls nån katastrof, det är bara att vänta så kommer chansen igen.

Vet inte om det var menat som ett peptalk, men sedan visade han hur man på ABE haft ett upplägg där en person tränade 12 hönor samtidigt.  Där var verkligen nyckeln till framgång att inte förstärka fel beteende, missade man rätt beteende några gånger gjorde det inget.

Ett av teoripassen handlande om beteende-ekonomi, med intressanta tankar kring vad som händer (och förstärks!) mellan klicket och primärförstärkaren. Inte några direkta nyheter, men väldigt tydligt åskådliggjort!

En deltagare suckade i pausen: "Hur i hela friden förklarar man det där för fru Svensson på kurs?" 

Men det gör man ju förstås inte! Man ser bara till att de tränar på Doggie-Zen, både  före och efter klick, och att de är snabba att belöna. Men framtida tränarelever ska nog få bita i det teoretiska här också....

På väg hem slocknade min mobil för gott, så nu är jag inte anträffbar alls! Kan alltså gå in helt i träningsbubblan resten av veckan!

"Vad har ni lärt er idag då?" undrade dottern på telefon.

Hmm....  att:

"Training is a mechanical skill, but do not disengage yor brain! Never stop thinking!"   

"Trainers often get in the way of behavior"

"Do not fear success!"

Helt sant förstås, men instruktionsvärdet känns lite begränsat.  Vet inte vad jag ska göra rent konkret för att bättra mig. Det är väl det vi övar på i praktiken med hönorna.

Vi fick kämpa en hel del med just våra mekaniska färdigheter vid vårt bord idag. Det börjar nämligen bli mycket prylar att hålla reda på nu.

Hönan ska nu picka på en target som sitter på en upprättstående träplatta.

Den ska bara picka när en laserprick är tänd. Den ska vänta i flera sekunder utan att göra något (inte hönors bästa gren) och den ska picka på targeten, inte på den spännande, vibrerande laserpunkten. Med den ena handen sköter man laserpekaren, men den andra klicker och belöning. Vad gäller timing ska man nu se till att bara tända lasern när hönan väntar, se till att släcka lasern om hönan satsar på laserpricken, samt klicka precis när hönan träffar target (om lasern är tänd förstås). Vårt bord valde att lägga en del tid på torrsim, där vi spelade höna åt varandra. Det var nog klokt, med tanke på hur ruggigt svårt det var! Trots det lyckades vi naturligtvis göra alla tänkbara missar som att tända lasern när hönan redan var på väg att picka och klicka när hönan pickade på laserpricken. Fast kanske inte lika många gånger som om vi hade startat direkt med hönorna?

För att inte "förstöra båda sina höns" fick man inte börja på stimuluskontroll på nr 2 förrän nr 1 kommit så långt att de börjat vänta på signalen. Både Ninnies och min rookie-höna behövde dessutom en del mängdträning bara för att befästa targetbeteendet. Fast besluten att inte göra mitt vanliga misstag (med hundarna) att vänta lite för länge med att införa signal, satte jag igång med laserpricken med nr 2 så fort jag fick chansen. Och för en gång skull har kan jag nu skryta med att att ha haft för bråttom med att lägga signal på ett beteende!

När man lägger till signalen låter man först hönan picka på targeten utan förstärkning tills den gör ett uppehåll, och då tänder man lampan och väntar på en ny respons. Min rookie-hönas targetbeteende var inte tillräckligt starkt för att överleva denna utsläckning. Det försvann helt!

På kvällen var det Pizza-kväll och farbror Bob visade filmsnuttar och foton.

Jag längtade hem till mina hundar så jag smet iväg rätt tidigt. Jag bor hos mamma och pappa, så hundarna har det utmärkt med bus på stranden  och en massa uppmärksamhet. Mamma var lite förundrad över hur Tosca EFTER bad i rent, klart siljansvatten kan få för sig att bada en gång till i ett lerigt dike på hemvägen. Har man lagotto får man välja mellan dusch eller koppel på, förklarade jag. (Jodå, man kan säkert klickerträna sin hund att avstå från lerbad eller bara bada på signal. men jag säger som ungarna - "Orka!" )

Hur som helst så har hundarna fullt upp med att passa "sin mormor och morfar", så de är tursamt nog ungefär lika trötta som jag är när jag kommer hem.

Ha, jag hittade ut i cyberrymden, tror jag!

Dag 1 ägnades åt att:

• vänta på folk som inte kom i tid
• presentationer av deltagare
• repetition av grundläggande teori
• repetition av mekaniska färdigheter utan pippi
• fågelval (Som förra gången, en rookie-höna och en erfaren. Alla hade fjädrar denna gång :-) )
• repetition av mekaniska färdigheter med pippi
• targetträning som förberedelse inför kommande uppgifter

Under de kommande 7 dagarna ska vi lära hönorna vänta på signal, samt gå runt och slalom mellan koner.

Farbror Bob kändes lite tröttare och grinigare än för ett år sedan. Mer fokus på tränarmisstag och en massa prat om att man måste betala priset för sina misstag, banka huvudet i väggen osv. 

Trots det sprutar han ur sig helt underbara citat som:

"The only behavior you really can control is your own!"

"Is it a pavlovian problem or is it an operant problem?"

"Reinforcement is a process, not an event"

Observation: What you see is what you get! The question is: What do you see? Not  - what do you think you see?"

"It's human nature to interpret what we see, based on our experience. Maybe not so bad if we have trained 100 dogs. Maybe not so good if we have trained one dog..."

"A trainer should not allow interpretation of behavior to get in the way of observation of behavior!"

"Good intentions are not the same as good training. It is not what you plan that counts, it's what you do!"

Samt dagens storfavorit:

If you hear the thunder of hoofs behind you, don't think zebras, think horses!  Med innebörden att inte sätta upp krångligare förklaringsmodeller än nödvändigt.

Jag jobbar ihop med Ninnie Lindvall. Vi känner inte precis varandra, men gick samtidigt på Chicken camp 1 förra året.  Det känns som om vårt bord kommer att blir strukturerat och tävlingsinriktat!  Vi hade himla bra flyt i organisationen idag, var kanske lite ringrostiga på timing och kriterier, och våra rookiehönor var lite oberäkneliga, men i morgon är en ny dag!

Min favvohöna sist det begav sig!

Farbror Bob är i Borlänge, och dit ska jag också åka nu för 7 dagars drillning i Criteria & Cuing.

Kanske lyckas jag koppla upp mig och då blir det dagbok här i bloggen!

Annars hörs vi om en liten vecka!

Jag har fått kontakt med Boogies uppfödare i Texas, vilket känns väldigt kul!  Men historien hon har berättat om Boogies tidigare liv får mitt hjärta att blöda!  Det känns som om hon har en hel del grunder som fungerar väldigt bra, så vi trodde ju att Boogie haft en fin start innan hon hamnade i händerna på svenska klantskallar. Tyvärr visade det sig att hon haft mer otur än så. Boogie och en halvbror till henne lämnades till en ny stigande cutting-stjärna i Texas som skulle  göra god PR för uppfödningen. Tidigare hade han låtit en erfaren hästkarl göra inridningen och grundutbildningen av hästarna för att själv bara lägga till sista tävlingsfinishen. Så Boogie och hennes bror fick också börja så, men av okänd anledning bestämde sig stjärnskottet sedan för att ta över själv med just dessa två lovande unghästar. Han hade dock ingen egen erfarenhet av hur man jobbar en unghäst genom förskola och lågstadium. Istället la han bara mer och mer press (läs våld) på de två krakarna, tills Boogie låg ned och vägrade resa på sig! Hennes uppfödare som följde träningen då och då, blev allt mer förtvivlad. Till slut lyckades hon köpa loss sina egna hästar och ta hem dem igen. De var då så misstrogna  mot  folk att de bara kom fram vid matdags. Efter en tids vila och mental rehabilitering fick de istället åka till Fred Thomsson på Nedpoint  för vidare utbildning, och där gjorde man ett fint jobb med hästarna. Boogie såldes till Sverige, och ja, där blev det visst jobbigt för henne igen...

Jag vet inte om hennes första svenska ägare och tränare kände till hela bakgrunden. Kanske hade man haft andra förväntningar då och lagt upp träningen på ett annat sätt?

Hur mycket ska en liten hästkrake behöva vara med om? Jag är nu ännu mer imponerad av Boogies starka mentalitet!

Boogies pappa Little Bo Badger

Bo vallar kossa

till ANNA KARIN DERNSJÖ, GRETHE EKLUND och MARIA SÖDERLUND,

våra KlickerTRÄNARelever från kull 2007 som nu också avlagt godkänd examen på Modul 2 och kan titulera sig KlickerINSTRUKTÖRER!

På söndagen var det upp i svinottan igen för fodring, grooming och framridning. Börjar klassen 8.00 behöver man vara på framridningen kl. 7.00. Anki hade nu två starter i Trail med Boogie, NSBA Open och AQHA open senior. Samma bana i båda, så vi sa på förhand att om hon skötte sig behövde hon bara gå i den första. Det gjorde hon, så gott hon kunde, för det var mycket pinnar och knepiga avstånd. Ingen diskning, men hon kom sist av de tre startande (Anki på sin egen häst Snappy och Moa på Claudia – hihihi).

Så Boogie fick stå över Open senior, och jag fick ta över hästen inför Novice Amateur Western  Horsemanship och Amateur Western Horsemanship.  Hon kändes trött och seg denna dag. Dessutom var hon mycket störd över andra hästar på framridning. Snudd på omöjligt att få henne att hålla tempot när andra hästar skar av hennes linje. Vilket ju sker hela tiden när massor av hästar ska rida fram på en liten yta. Det kändes som ju mer jag red, desto grinigare blev hon, så jag bestämde mig raskt för att bara invänta vår start i stället.

Alla startande in på banan, och nu fanns det så många bekanta att titta på att jag nästan tappade fokus. Stefan på Blixten, Pia på Ila, Linda på Alexa, Bettan på Cattis och Jeanette på Carrie, alla Anki-hangarounds! Lite klurigt i den här grenen är att alla tolkar mönstret på sitt sätt. Som nybörjare kan det vara lätt att tro att någon annan förstått bättre och sedan upprepa deras misstolkning. Men jag tyckte jag var påläst och tänkte hålla mig till min egen plan.

Boogie höll ihop även i denna klass, lämnade gruppen och gjorde det hon skulle i mönstret, eventuellt med nåt huvudkast i galoppfattningen, men inte värre än hemma. Finns ju fortfarande en del träning att göra där! Så det bidde railwork för oss, även denna gång. Nu lyckades vi trava så långsamt så att VI blev omkörda! När det var dags för galopp hade vi massor av plats. Boogie var lite slö, så jag valde att fresta lyckan genom att gasa på. Inga protester. Vi kom sedan 9:a för den ena och 5:a för den andra domarna. Redan innan hade jag bestämt mig för att hoppa över sista klassen om hon skötte sig. Det kändes som om hon var precis på gränsen till vad hon orkade mentalt, och varför pressa ytterligare och få en protest? Hon hade nu genomfört 7 starter, inte diskat sig i någon, placerat sig i 6, varav på rosettplats i 5.  Till och med vunnit en klass! Långt utöver vad vi förväntat oss av vår lilla häst denna gång!

 

Jag är så glad, så glad för:

• Vår lilla häst! Vi ska ge henne chansen att få känna sig duktig och säker!
• Vår super-tränare Anki!
• Min duktiga tappra groom-dotter!
• Våra underbara stall- och träningskamrater som hejar på och peppar! Och är så lätta och trevliga att umgås med! Till och med när man måste spela 15-spel med packningen i 4 dagar i en överbefolkad husvagn.

 

 

På lördagen var det Novice Amateur trail och Amateur trail på vårt program. Ungefär samma bana i båda klasserna, men lite mer galopp och ett galoppombyte i Amateur.  Återigen lyckades jag genomföra två hela ritter på en hand och komma ihåg banan också, så det inte blev någon diskning för det heller! I Novice kom  9:a för båda. Jag är ändå mer nöjd med Amateur- ritten , där vi blev oplacerade,  men där jag själv kände att jag red bättre.  Dels var jag säkrare både på själva trailbanan och dels litade jag lite mer på att hästen skulle hålla ihop sig. Boogie fick ett litet frispel halvvägs in i banan men då bad jag raskt om galopp. Det skulle vara galopp några meter senare, men när jag kände att hon var på väg att sticka bad jag henne sticka i den gångart och åt det håll vi ändå skulle.  Då kom hon av sig och fortsatte jobba! Äntligen kändes det som om jag hamnade rätt i min timing. Det gick att styra över galoppbommarna, bryta av, byta galopp och styra mot nästa bomset.  Fick faktiskt beröm av Fröken efteråt, och det smäller nog högre än prisrosetter om jag ska vara ärlig!

 

På eftermiddagen skulle Ebba och Moa skritta ut på sina hästar eftersom Claudia hade lite ont i magen. Den hästen är ju lugnet själv inne på banan och plockar hem blåa rosetter (blå = 1:a placering i den här branschen) tillsammans med Moa i det mesta de deltar i. Men Claudia tycker att resandet och boendet är stressigt och det sätter sig i lilla magen.  En lugn promenad med kompisen Boogie borde göra gott. När jag kommer ut från duschen ser jag någon hoppa på lilla ridbanan. I westernsadel. På MIN häst! Det var Ebba och Moa som bestämt sig för att pigga upp Boogie med lite lätt hoppträning.  Hästen och tjejerna såg ut att ha väldigt kul i alla fall. Och hur mycket skritt det var på den där ridturen förtäljer inte historien. Men jag tror båda hästarna mår prima i både mage och själ när allt är som vanligt, dvs. bus och kul med småtjejerna.

 

På kvällen blev jag inbjuden på drinkar i sovdelen i Pias trailer. Om husvagnspartyt varit trångt vet jag inte hur jag ska beskriva denna tillställning. Kul var det i alla fall!  Jag lyckades ge bort nästa dags NSBA-trail till Anki, då jag tyckte det var alldeles för mycket pinnar för mig att hålla reda på i den. Jag vill ju att Boogie ska få uppleva harmoniska ritter där inne på banan, och vem bättre lämpad att erbjuda det än Fröken! Så när Blixten, efter några snygga placeringar i Breeders-klasserna, visade sig ha spenderbyxorna på och bjöd Skällstagänget till baren, så gick det att bra att hänga med utan bekymmer inför morgondagen. Party ända till kl. 22 igen! När Camilla och jag tvättade av oss kvällens makeup på ryttartoaletterna stod vi bredvid ett gäng reiningtjejer som just tävlat klart och la på sin inför kvällen äventyr. Trail och Reining lever i helt olika dygnsrytmer kan man säga. (Vilket gör att det är trafik i stallarna nästan dygnet runt.)

Och som Fröken kunde få hästen att landa! Så bra att Boogie och Anki vann Allbreeds-trailen med ett tjugotal startande! Banan var alldeles lagom för Boogie med gott om plats mellan de olika hindren. Anki är ju så lugn och fin och aldrig någonsin i vägen för hästen. Så de gled liksom bara runt, och Boogie kom sig inte för med något annat än att lösa de uppgifter hon hade fram för sig. Precis så som det ska vara! Åh, vad roligt att det äntligen fick synas att hon kan något!

 

Anki & Boogie tidigare i år 

En stund senare hade jag Allbreeds Western Horsemanship. Då går alla hästar in samtidigt och står bredvid varandra medan en i taget rider mönstret. Senaste vi gjorde det på Grevagården i augusti, fick Boogie spader när vi skulle rida iväg från de övriga och göra vårt mönster. Så jag hade mest plan B i huvudet, och egentligen inte så bra koll på vilken sida om konerna jag skulle göra mönstret, om vi nu kom så långt. Boogie tuffade i alla fall i väg i skritt, trav och galopp precis som hon skulle, ingen diskning här inte, så det blev railwork också.  Inga konstigheter, prisutdelning och hoppsan, vi kom 5:a – 6:a!

På kvällen roade vi vuxna oss med att testa hur många damer man kunde trycka in i Stefans husvagn och servera G&T. Rätt många, faktiskt! Ungdomssektionen kom in och tittade förundrat på spektaklet. Som Trail-ryttare är det tidiga mornar som gäller, och ska man upp och fodra kl. 05.30 partar man inte så länge på kvällarna. Inte i min ålder i alla fall. I husvagnen bredvid var det nog någon annan gren som gällde, för de hade dans i sin till halv två på natten.

 

Årets sista quarterhäst-tävlingar gick av stapeln på Grevagården den 9-12 oktober, och givetvis var vi där!

”Showbill”-en (= programmet) såg lovande ut för Boogies del med Paid Warm-ups (= tävlingsmässig träning utan bedömning) först på torsdag morgon innan alla halter-klasser ( = utställning). Sedan 2-3 lämpliga klasser om dagen fred/lörd/sönd. Min personliga målsättning, när vi åkte iväg på onsdag eftermiddag, var att lyckas rida klasserna på söndagen på en hand utan diskningar.

Boogie är helt underbart snäll att lasta och resa med. Man kan stanna och ta en fika utan bekymmer, hon mumsar lugnt på sitt hö och har inte bråttom ut. Resan ned gick hur smidigt som helst. När vi väl installerat oss i gäststallar och hyrd husvagn hann jag rida en liten sväng i stora ridhuset på onsdag kväll. Ingen musik och publik, så Boogie var lite spänd och tittig men helt kontaktbar.

Veterinärbesiktningen var inställd på torsdag morgon eftersom alla veterinärer var ute och vaccinerade kossor mot blåtunga.  I framridningsridhuset kändes Boogie ungefär som på förra tävlingarna, dvs. mer framåt och på än hemma, men lite svårare i galoppfattningarna.

Så blev det vår tur att rida in på Paid-Warmup- trail, och hästkraken fick totalt fnatt igen! Jag hade tänkt att det var bra att trailen låg först så hon fick lite bommar att koncentrera sig på istället för öppna ytor. Boogie såg dessvärre inga bommar, eftersom hon var helt upptagen med att försöka sticka tillbaka ut till framridningen igen. Blandade småhopp på stället, kast med huvudet och allmänt frustande. Framåt, framåt har ju varit instruktionen från både Anki och Manuela, och jag tänkte även på Ellens instruktioner om att inte lämna hästen åt sig själv när den är osäker i en svår miljö. Så till slut fick jag väl henne framåt i nåt slags trav, red lätt och ramade in så gott jag kunde. Guidade hit och dit över bommar som hon mest snubblade över, och när våra 5 min var slut såg jag till att göra några halter på väg ut så hon inte bara fick smita. Vid det laget gick det faktiskt att göra halt.

Direkt därpå följde Paid-Warmup- Pleasure, en  gren där man är många ekipage inne samtidigt och visar upp behagliga, ”brukarvänliga” gångarter.  Speakern ropar ut vad man ska göra, alla gör samtidigt längs fyrkantspåret. Boogie är inte en pleasure-häst, de har längre ben och ett annat rörelsemönster än en liten kortryggad boskapshäst. Men sk railwork, med alla hästar samtidigt, ingår i andra grenar också, och då ska man inte leka rodeo som Boogie gjorde i Enköping i somras.  Nu började jag paid-warmupklassen på två händer och väldigt inramad Boogie. Hon skötte sig prima, klarade både att bli omkörd och att köra om, i alla gångarter. Vi avslutade klassen på en hand och det började nästan kännas riktigt behagligt att rida runt på henne till knasig countrymusik.

Nu var det slut på uppvärmingsklasserna, domarna gjorde entré och första ”officiella” grenen var en Allbreeds Pleasure Walk & Trot som vi också anmält oss till för ännu mer träning på railwork. Här fick alltså alla raser vara med, inte bara quarterhästar, och det skulle bara travas och skrittas. Jag körde på en hand från start och för första gången på de tävlingar jag varit på, hörde jag en Johnny Cash-låt i högtalarna. Nu går det bra, tänkte jag (nån gång när jag har tid över ska jag berätta om hur jag botade min tinnitus med Johnny Cash för ett antal år sedan). Boogie skrittade och travade precis enligt instruktionerna. Jag kunde fokusera på min sits och framåtbjudningen skötte hon helt själv. Enda bekymret vi hade var väl att hon travar ganska fort, med pleasure-mått mätt. Vid prisutdelningen kunde jag förvånat konstatera att vi inte ens kom sist, vi kom 5:a-5:a! (Två domare innebär två tävlingar i en).  På väg ut fick hon ett litet återfall i stress, då det såg ut som om vi skulle bli sist kvar på arenan. Då vände jag henne på tvären, fick henne att stå stilla i 3 sek och sedan fick hon gå igen.

Lagom kaxiga återvände vi med rosa rosetter till stallarna, dit våra stallkamrater börjat anlända hemifrån.

Dagen fortsatte med halter, showmanship och longeline inne på arenan. Boogie fick äta lunch och ta en siesta. På eftermiddagen träningsred jag henne på en utebana. Jag hade tänkt öva lite på Western horsemanship mönstret jag skulle rida nästa dag. Tjenamoss! Hästen var nu knappt kontaktbar igen. Hon for bara runt och gnäggade! Boogie som aldrig gnäggar hemma! Som helt obekymrad kan stå själv både ute och inne. På ridbanan kunde jag få henne att göra det mesta, men väldigt mekaniskt och utan kontakt. Rätt obehaglig känsla!  Gulliga systrarna Sisters, Pia och Åsa, kom förbi med goda råd, som att bara hålla henne sysselsatt, och att tänka på henne som en ganska ung och grön häst (vilket hon ju är).  Till slut skrittade jag ut i omgivningarna, men hon fortsatte vara lika gapig och stirrig även på uteritten. Suck!

Senare på kvällen bestämde vi att Anki skulle rida henne i Allbreeds-trailen på fredag morgon för att se om hon kunde få henne att landa lite.