I helgen som gick var jag och Boogie på kurs i klickerträning för häst med Ellen Ofstad som instruktör. Det var Om Hästar och ridning som anordnade och Carolina är ju välbekant eftersom hon går på vår TRÄNARutbildning i år.

Som deltagare på kursen fanns flera Canis-bekanta ansikten, Ann-Louise förstås,  men också tidigare TRÄNARelev Kicki och från årets kull Malin.

Jag har länge velat gå en kurs för Ellen, så det var med stor förväntan jag lastade Boogie och åkte nästgårds till Stigsberg. Jag åkte i god tid i förhoppningen om att hinna tjuvträna lite i ridhuset innan kursstart kl 10. Väl framme fick jag ett burdust återuppvaknande till hur det faktiskt brukar se ut när många främmande hästar ska samlas på ett nytt ställe. Om jag anstränger mig lite kan jag ju minnas hur det var i mitt tidigare hästliv när jag for runt på premieringar och tävlingar. De senaste åren i westernbubblan har fått mig att glömma att man kan behöva vara flera stycken för att lasta av och på hästar, och att det kan bli lite livat när hingstar och ston ska vara på samma ställe. Så när alla hästar lotsats ut ur sina transporter och övertalats att gå in i sina gästboxar var det dags för kursen att starta.

Vi var 7 stycken med häst och ett drygt 10-tal utan häst som deltog. 2 PRE, varav en hingst, en lusitano, en connemaravalack, ett halvblod, ett nordsvenskt tvårigt sto och så Boogie som raskt döptes till "westernhästen". Ellen jobbade med en häst i taget så det blev ett pass var om dagen. Första dagen började hon med de som klickat minst och jobbade från marken och avslutade med de av oss som ville rida och klickerträna.

Några hästar var alltså helt färska på klickerträning medan andra hade gjort en hel del med sina ägare.

Ellen förordade muntlig markör eftersom det är så trassligt med klickern. Jag var nog den enda som envisades med att jobba med en klickerdosa, och det berodde på att jag  är helt missnöjd med mitt val av muntlig markör. Eftersom jag red på en hand, eller ingen hand alls, funkade det ändå bra med klickern. Precis som Ellen säger så är det inte så så smart att välja en muntlig markör som kan komma att användas av andra (eller en själv) utan att följas upp av belöning. Det gäller förstås även för hundar, men blir extra tillspetsat när hästen stannar när den hör sitt belöningsord och sedan korrigeras/bestraffas för att den stannade mitt i en rörelse. Gäller ju speciellt hästar som kanske rids av flera olika personer, eller reagerar på ens instruktörens BRA! RÄTT! DÄR! eller vad man råkat välja. Jag har länge varit missnöjd med mitt BRA! eftersom förstås både Anki och Ebba självklart säger det ordet när de är nöjda med hästen men utan intention att ge henne något. Helt osmart val som uppkom eftersom jag har det på hundarna och där funkar det. (Mannen tycker aldrig att hundarna gör något bra så han säger det inte, och ungarna vet att de måste belöna om de säger det. Det har hundarna själva lärt barnen genom tydligt kroppspråk...)

Så belöningsordet ska snarast bytas ut mot nåt annat, typ "KLICK".

Så med några av de första hästarna var det inklickning som gällde, och sedan "råna-mig-inte" övningar. Hundarna brukar vi ju låta komma på att bjuda lite olika beteenden först innan vi tänker Doggie-Zen. Med 4-500 kg häst kan det av säkerhetsskäl vara bäst att installera lite självbehärskning direkt. Ellens sätt att lära in detta skiljde sig åt från hur jag gjort. Hon utgick från en position vid hästens manke, gjorde den intresserad av godiset  hon hade i magväska, och när hästen sträckte sig efter godisväskan snurrade hon med hästen kvar i position vid manken. Hästen blir så småninom trött i nacken av snurrandet, stannar och rätar halsen framåt - klick och belöna. Så småningom kommer de på att de får godis genom att stå stilla med huvudet framåt.

När jag började med Boogie hade jag en nostarget som första övning, bara för att ge hästen aha-upplevelsen att ett beteende i motsatt riktning ledde till att godis kom upp ur fickan. Nästa steg var  Doggie (Horsey?) - Zen övningar med öppen och sluten hand precis som med hundarna.

Men Ellens snurra-runt-övningar funkar ju också, även om det i mina ögon såg ut att ta längre tid och kräva mer arbete från både häst och tränare.

Ellen pratade en hel del om träningsläge, om att bara använda klickerträningen när hästen var mottaglig för inlärning. Hon drog en hel del slutsatser om vad hästen tänkte på. T ex var det flera exempel på hästar som riktade huvudet framåt, bort från godisväskan med då inte fick utdelning eftersom Ellen ansåg att de inte längre tänkte på godiset, utan på något annat i omgivningen. Några hästar återfick inte fokus och bedömdes då vara för trötta för träning.  Här satt jag, och jag tror några hundtränare till, och blev väldigt frustrerade eftersom det kändes som om alldeles för låg förstärkningsfrekvensen var en stor del av orsaken.  Flera av hästarna var väldigt tagna av den nya miljön. Hade de varit hundar på nån våra kurser hade man ju valt att börja  med låga kriterier och hög förstärkningsfrekvens för att fånga deras fokus och intresse för uppgiften.

Ellen är inte inne på tricksträning, utan tycker att man ska lägga fokus på sådant man har nytta av i ridningen. Så de som jobbade från marken fick gå vidare med olika flytta-övningar som longering, flytta sidled, flytta bakdel, flytta framdel, backa osv. Hon använder hjälper/kroppsspråk för att få fram beteenden och är väldigt snabb att också lägga kommando på beteenden, i princip så fort hon har fått fram dem.

Jag ville ju lära mig att få in klickertänket mer i ridningen så när det blev min tur var det uppsuttet. Med en redan inriden häst som Boogie, handlar det om att lära om signalerna så de blir positivt inlärda istället för att innehålla hot om upptrappning, gör-det-eller-annars. Jag fick använda mig enbart av vikthjälp och klicka för minsta rörelse framåt. Boogie hade svårt att först våga svara på det och väntade på skänkel. (Kom ihåg att hon inte tog ett enda steg alls utan sporre/kraftig skänkel när vi köpte henne.)

Så småningom kom hon på vad hon skulle göra, men ville gärna stå och hänga vid morotslådan och publiken. Det blev så småningom massor av klick för ett steg i taget. Sedan fick jag växla med att också klicka för spontana halter. Vilket skämt, de hamnade ju alltid borta vid publiken och godispåfyllningen! Så fånigt det kändes att sitta på en häst som gick vart den ville! Inombords kved jag som vilken Grundfärdighetsdeltagare som helst - Kan jag inte bara få ge ett litet kommando så hon förstår!

Ellen pratade rätt mycket om vikthjälper och publiken fick laborera med sina tyngdpunkter.

Senare reds även det svarta halvblodet. Hon var mer renodlat klickertränad tror jag. I fall hade vi riktigt rolig åt att se henne bjuda massor av galoppfattningar efter att hennes matte klagat på att hon var så lat. Till slut ville hon inte ens stanna för klicket, hon ville fortsätta springa. Här pratade Ellen om att man ändå skulle klicka och låta hästen fortsätta med det som den tydligen fann mer förstärkande, nämligen att fortsätta springa. När den sprungit ett tag kommer det att bli mer förstärkande att få stanna, så då ber man om en stopp och belönar den. Hon tyckte också att man skulle bjuda mycket mer på sig själv med röst och beröm i ridningen. Undertecknad fick massor med bakläxa på det...

Med den unga PRE-hingsten blev det snarare en uppvining i horsemanshipövnngar än klickerträning, eftersom han bedömdes vara för mycket i affekt för klickerträning. Eller som Ellen uttryckte det, han var för kåt och det fanns ingen möjlighet att erbjuda den förstärkning han var ute efter.  Så Ellen jobbade honom själv med långlina och en flagga för att lära honom hålla avstånd och inte springa över folk. Hon är väldigt spännande att titta på även i detta eftersom hon har så förbaskat bra timing.

Innan middagen hann jag rida ett litet pass på egen hand på utebanan. jag försökte vara så klickersk som möjligt, men kunde inte låta bli att gå lite framåt i kriterieplanen och göra lite av varje. Boogie var pigg och framåt. I någon galoppfattning kom lite huvudrusk, men i övrigt kändes hon riktigt fin. Jag skrittade av runt området och det kändes som om jag satt på en liten krutdurk i den starka blåsten. Hon taktade fram, vilket inte är så vanligt när det gäller Boogie. När vi rundade ridhuset och red tillbaka blev hon i stället långsam i stegen. Hon hade förväntat sig ett pass till där inne, och blev besviken!

På lördag kväll åt vi god middag och Ellen berättade om sin väg fram till klickerträningen. Hon delar väldigt generöst med sig av både fram- och motgångar, och har humor och självdistans. Tyvärr hade jag inte riktigt samma ork vad gäller sent nattsuddande i kombination med kurs, så jag kröp ned i sovsäcken vid en ganska anständig tidpunkt! Instruktören satt uppe och surrade så länge att jag hann bli orolig över om det skulle bli en dag 2 på kursen!

På morgonen hann jag rida i ridhuset en sväng innan kursen. Jag gjorde ungefär på samma sätt som dagen innan. Först bara spontana ingångsättningar, men avancerade ganska raskt till trav, galopp, ryggning, sidepass, spinn, ja vi gjorde allt! Boogie har aldrig känts så lätt! Jag kunde be om vad som helst, och verkligen bara be, så kom det! Tiden tog snabbt slut, och när jag skulle rida ut bromsar hon i öppningen! Hon ville vara kvar och göra mer! När jag sedan kom ned till stallet och satt av, vägrade hon gå in i boxen trots att den var laddad med nytt hö! Då grät jag nästan!

Under dagen hade de flesta hästar landat i den nya miljön och gjorde bra i från sig. Även hingsten var nu mer mottaglig för lite klickerträning. På Boogies pass fick jag jobba även med trav och någon galoppfattning på slutet. Då spände hon sig igen, det var inte alls lika lätt som på morgonen. Jag gissar att det faktum att det var mer publik i ridhuset och högtalare på gjorde det hela mer likt det som spökar för oss på tävling. Mycket riktigt hade hon nu mer bråttom ut när vi var klara.

Jag hade gärna varit kvar några minuter till och fått prova några till fattningar med riklig belöning, men Ellen var väldigt snabb att avsluta med alla hästar så fort hon såg ett tecken på motstånd.

Men den känslan jag hade med Boogie där på morgonen, den var värd hela kursen! Den känslan ska vi ha mer av. Någon radikal förändring av träningsupplägget blir det inte nu 2 veckor innan årets sista tävling. Men sedan slipar jag på en plan....

Världens sötaste Boogie

 Alla foton lånade av Malin, se fler fina bilder i hennes blogg

 

ylle

1 oktober 2008 09:37

MYCKET intressant och bra skrivet!!! Kul att jag hittade din blogg via Ann-Louise!!! hälsningar Ylle

http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se

 

Tina

1 oktober 2008 11:00

Jag blir alldeles tårögd när jag läser pm Boggies attidydförändring, så underbart och vad förstärkande det måste vara för dig att fortsätta på den linje du tror på.
Tina

http://workinglabs.wordpress.com

 

AK

1 oktober 2008 22:31

Åh Tack så mycket för en inspirerande genomgång av kursen!!
Det låter så härligt när du berättar om Boogie, som för övrigt är underbart söt!

http://bacillen.wordpress.com

 

Maria Y

1 oktober 2008 23:41

Ylle: Välkommen hit!
Tina: Det finns nog inget mer förstärkande för en tränare än när djuret vill fortsätta träna och lära!
AK: Tack! Helt opartiskt tycker jag oxå att hon är väldigt söt :-)
Rekommenderar alla hästintresserade att gå kurs för Ellen om tillfälle gives! Hon har mycket att ge inom flera områden!

 

Carolina F

2 oktober 2008 10:42

Spännande att läsa ett så utförligt inlägg med dina reflektioner från kursen. Fantastiskt roligt att nu även ridningen är på väg att bli ren klickerglädje. Den enda nackdelen är att det inte finns någon väg tillbaka när man väl fått uppleva hur det kan vara när hästarna ivrigt ber att få ridträna mera...

http://www.klickerhastar.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...