Min älskade hund och arbetskamrat Stella har kamperat ihop med mig i  7 1/2 år, och följt min resa från mer traditionell hundträning till klickerträning.

När det gäller det där med Traditionell måste jag inflika att jag ALLTID varit en belönare. Även under korrigeringstiden.  Jag har aldrig trott att man kan få en lydig hund bara genom disciplin.  När min syster och jag gick våra första kurser på XXXXX BK under tonåren, belöningstränade vi som tokar mellan kurstillfällena. I förhoppningen att vår beardie skulle prestera det förväntade på kursen, så att vi skulle slippa beordras sitta gränsle över honom och vråla i hans öra... När instruktören gick på obligatorisk fikapaus med de vuxna deltagarna, stannade vi kvar på plan och smygbelönade i hopp om att det skulle gå lite bättre igen efter fikat.  Att man inte bara tog sin hund och gick, kan man ju fundera över nu som vuxen. Då visste vi inte bättre. Senare kom rottisarna och lite nya synvinklar  på hundträning. Det som tilltalade mig med Sven Järveruds metoder och som gjorde att jag verkligen började älska att träna hund, var just uppdelning i små greppbara delar och BELÖNANDET.  Jag och mina träningskamarater från den tiden fick sitta i otaliga möten på YYYYYY BK och försvara vår rätt, inte bara att korv- och bollbelöna våra egna hundar men också, bevare oss, för att få lära ut sådana tokigheter till folk som gick våra kurser.

När Stella anlände visste jag redan från början att jag nog fick vara lite försiktigare i korrigerandet än med tidigare hundar.  Ändå hände det förstås att jag pressade henne för långt. Det tog ju några år innan vi hittade till klickerträningen och lät den ta över träningen helt och hållet.

Så Stella är definitivt en crossoverhund, och trots att hon idag är en ganska duktig klickerhund, dras vi fortfarande med bieffekter av det.

En sådan är att hon är väldigt känslig för press.  Press som man kanske inte ens avser att lägga på henne men som uppstår i situationer där man själv blir stressad av något annat. T.ex när det blir bråttom att flytta på hundarna för att det kommer ett fordon, och man blir lite spänd i rösten.

Det är också svårt för oss att träna i "blandade" träningsgrupper där andra förare korrigerar sina hundar. (Nåt som inte bekommer Tosca det minsta!)

Ibland uppstår lite obegripliga låsningar (obegripliga för mig, för hunden är de säkert helt logiska). Vi har t.ex en inhägnad bakgård där hundarna får gå ut själva och rasta sig. Alla familjemedlemmar är inblandade i ut och insläpp och jag vet inte om någon puttat ut henne när hon funderade över vädret, eller klämt henne i dörren, men helt plötsigt började Stella springa och gömma sig när man skulle släppa ut dem på gården.  Det har varit en lång och omständlig väg för att få tillbaka den enkla möjligheten att snabbrasta hundarna i trädgården....

I somras hände den olyckliga sekvensen med Stellas onda tand, eltråden, hästarna och moroten.  Dvs Stella hade en infekterad avbruten tand och alltså ont i munnen, gick på eltråden och blev rädd för den. Senare blev hon pussad och snusad på magen av salige Eddie för att hon inte vågade fly ut under eltråden. Ytterligare någon dag senare träffades hon på den ömma munnen av en morotsbit som jag kastade till henne från hästryggen. Resultatet blev att hon vägrade följa med på ridturer. Nu är tanden borta (och apporteringen funkar bra igen!) och vi har övat, övat , övat på att vara nära hästar, gå med hästar, gå med när andra rider osv. Nu funkar det att följa med på ridtur om jag inte sitter upp förrän vi kommit en liten bit på väg.

Vilket jag glömde igår när jag bara skulle ta en snabb tur barbacka för att testa Boogies nya boots. Stella velar lite, det blir trassligt eftersom det kommer traktorer som ska fram, jag blir lite sträng på rösten  -  KOM - och Stella springer in och gömmer sig stallet.  Usch! Jag blir arg, för i stallet är Anki, och hon vill förstås inte ha lösa hundar i stallet. Stella vägrar komma ut. Ridå! Jag har sabbat min egen träning - igen - och får börja om.

Tosca, hon bara hänger med lika glad som vanligt! Arg matte, glad matte, stressad matte - spelar ingen roll, nånstans finns chans på snask - eller hur? Hon kan förstås också tveka om man låter arg på rösten men det släpper så fort man slår om till glad igen. Med henne kan träna kommando med olika röstlägen. Det är svårt med Stella, hon ser ut som om man slagit till henne. Hon tror inte på glad heller längre, om det kommer efter arg/spänd.

En lurighet för oss människor runt  om är att det finns många lägen där lite press på Stella ger utdelning i form av utfört beteende. Sitt - SITT SA JAG kan funka på henne, men inte på Tosca. Tosca bara viftar på rumpan, skäller eller så går hon sin väg när hon inte förstår. Omgivningen har då dragit slutsatsen att Tosca är obildbar och korkad, och slutar försöka pressa fram saker från henne. Stella, stackarn, fortsätter utsättas för press eftersom hon faktiskt svarar på det. Undra på att hon går i baklås emellanåt.

 

Tina

25 september 2008 16:19

Usch så väl jag känner igen varje stavelse du skriver om Stella. Tur att man är förändringsbenägen.
Tina

http://workinglabs.wordpress.com

 

Margareta

25 september 2008 20:03

Intressant skrivet Maria. Jag funderar på om det fenomen du beskriver med dina hundar enbart beror på tidigare träning (crossover eller enbart klicker) eller om det också kan vara en läggningssak? Dvs att vissa hundindivider är känsligare än andra, trots att de är av samma ras. Precis som vi människor kan ha olika lätt att "ta åt oss" av tonfall, ordvändningar, hur saker sägs osv?

 

Anna H

28 september 2008 12:22

Intressant inlägg! Jag har funderat mycket på om alla cross-over-hundar verkligen går att omvandla helt och fullt till klickerhundar. Med Kvatro upplever jag det som att det gick relativt snabbt att nå till en viss gräns, att få en passiv hund att börja bjuda beteenden. Men att det är svårt att få den där helt ohämmade hunden av en hund som tidigare tränats traditionellt.

http://web.telia.com/~u25803499

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det här har vi ju gjort några gånger i år. Kommit fram till fas Uppsittning i igångsättningen. Pirrigt som attan. Inte för vad Boogie ska göra (det där ofrivilliga ryttartappet var en ren olyckshändelse, så det så...Ingens fel...utom möjlige...

Det blev mycket mer än 60 dagars rehab. Det blev nya utredningar, nya behandlingar, nya igångsättningar, nya bakslag och ännu mer utredning och behandling. Nu är det nog färdigutrett och färdigbehandlat och vi är inne i en väldigt varsam och långsam ...

Idag har jag suttit på Boogie för första gången på bra länge. Det var ju tydligen väldigt viktigt att just rida, tyckte veterinären. Vi skrittade våra öppnor och slutor i alla väderstreck i barbackapadden. Det var mysigt men lite småsömnigt på ...

Powerwalk på rakbanan med härligt underlag. Medföljande pleasurehäst hälsar att han HATAR att promenera i kossehästtempo. Han får småjogga och det är jobbigt ju... ...

Vi har knögglat med en hälta som kommit och gått under några månader. Vi har också haft turen att få den utredd av en veterinär som känns väldigt ?modern? i sitt förhållningssätt både i hästhanteringen och det medicinska. Så Boogie har fått gå ute på...