Amerikaner är för gulliga! (Ja, ja, jag vet att de gör väldigt mycket tok också!) Men det är lite charmigt att de tror att man kan göra hela tillvaron till en teckenekonomi. Det finns samla-poäng-system precis överallt. AQHA är nog värst. Man kan tro att de har TAGteach-certifierat hela staben.

Idag anlände ett litet vadderat kuvert med ett AQHA-tygmärke att sy på jackan. Som belöning för mina två diskningar i Enköping i somras!

Show Up heter kampanjen som man tydligen automatiskt ingår i och det gjorde vi ju i alla fall. Dök up!

Som Novice kommer man sedan att få små uppmuntrande gåvor efter ett visst antal tävlingar. T ex en AQHA-keps efter  5 tävlingar och en jacka efter 10, samt en Professional Choice pad efter 25. Få se nu, med 4 möjliga tävlingar per år och om både jag och hästen får behålla hälsan,  så blir det alltså keps hösten 2009, jacka vintern 2010 och och ny pad till våren 2014. Nu ger vi järnet, Boogie!

*

Min älskade hund och arbetskamrat Stella har kamperat ihop med mig i  7 1/2 år, och följt min resa från mer traditionell hundträning till klickerträning.

När det gäller det där med Traditionell måste jag inflika att jag ALLTID varit en belönare. Även under korrigeringstiden.  Jag har aldrig trott att man kan få en lydig hund bara genom disciplin.  När min syster och jag gick våra första kurser på XXXXX BK under tonåren, belöningstränade vi som tokar mellan kurstillfällena. I förhoppningen att vår beardie skulle prestera det förväntade på kursen, så att vi skulle slippa beordras sitta gränsle över honom och vråla i hans öra... När instruktören gick på obligatorisk fikapaus med de vuxna deltagarna, stannade vi kvar på plan och smygbelönade i hopp om att det skulle gå lite bättre igen efter fikat.  Att man inte bara tog sin hund och gick, kan man ju fundera över nu som vuxen. Då visste vi inte bättre. Senare kom rottisarna och lite nya synvinklar  på hundträning. Det som tilltalade mig med Sven Järveruds metoder och som gjorde att jag verkligen började älska att träna hund, var just uppdelning i små greppbara delar och BELÖNANDET.  Jag och mina träningskamarater från den tiden fick sitta i otaliga möten på YYYYYY BK och försvara vår rätt, inte bara att korv- och bollbelöna våra egna hundar men också, bevare oss, för att få lära ut sådana tokigheter till folk som gick våra kurser.

När Stella anlände visste jag redan från början att jag nog fick vara lite försiktigare i korrigerandet än med tidigare hundar.  Ändå hände det förstås att jag pressade henne för långt. Det tog ju några år innan vi hittade till klickerträningen och lät den ta över träningen helt och hållet.

Så Stella är definitivt en crossoverhund, och trots att hon idag är en ganska duktig klickerhund, dras vi fortfarande med bieffekter av det.

En sådan är att hon är väldigt känslig för press.  Press som man kanske inte ens avser att lägga på henne men som uppstår i situationer där man själv blir stressad av något annat. T.ex när det blir bråttom att flytta på hundarna för att det kommer ett fordon, och man blir lite spänd i rösten.

Det är också svårt för oss att träna i "blandade" träningsgrupper där andra förare korrigerar sina hundar. (Nåt som inte bekommer Tosca det minsta!)

Ibland uppstår lite obegripliga låsningar (obegripliga för mig, för hunden är de säkert helt logiska). Vi har t.ex en inhägnad bakgård där hundarna får gå ut själva och rasta sig. Alla familjemedlemmar är inblandade i ut och insläpp och jag vet inte om någon puttat ut henne när hon funderade över vädret, eller klämt henne i dörren, men helt plötsigt började Stella springa och gömma sig när man skulle släppa ut dem på gården.  Det har varit en lång och omständlig väg för att få tillbaka den enkla möjligheten att snabbrasta hundarna i trädgården....

I somras hände den olyckliga sekvensen med Stellas onda tand, eltråden, hästarna och moroten.  Dvs Stella hade en infekterad avbruten tand och alltså ont i munnen, gick på eltråden och blev rädd för den. Senare blev hon pussad och snusad på magen av salige Eddie för att hon inte vågade fly ut under eltråden. Ytterligare någon dag senare träffades hon på den ömma munnen av en morotsbit som jag kastade till henne från hästryggen. Resultatet blev att hon vägrade följa med på ridturer. Nu är tanden borta (och apporteringen funkar bra igen!) och vi har övat, övat , övat på att vara nära hästar, gå med hästar, gå med när andra rider osv. Nu funkar det att följa med på ridtur om jag inte sitter upp förrän vi kommit en liten bit på väg.

Vilket jag glömde igår när jag bara skulle ta en snabb tur barbacka för att testa Boogies nya boots. Stella velar lite, det blir trassligt eftersom det kommer traktorer som ska fram, jag blir lite sträng på rösten  -  KOM - och Stella springer in och gömmer sig stallet.  Usch! Jag blir arg, för i stallet är Anki, och hon vill förstås inte ha lösa hundar i stallet. Stella vägrar komma ut. Ridå! Jag har sabbat min egen träning - igen - och får börja om.

Tosca, hon bara hänger med lika glad som vanligt! Arg matte, glad matte, stressad matte - spelar ingen roll, nånstans finns chans på snask - eller hur? Hon kan förstås också tveka om man låter arg på rösten men det släpper så fort man slår om till glad igen. Med henne kan träna kommando med olika röstlägen. Det är svårt med Stella, hon ser ut som om man slagit till henne. Hon tror inte på glad heller längre, om det kommer efter arg/spänd.

En lurighet för oss människor runt  om är att det finns många lägen där lite press på Stella ger utdelning i form av utfört beteende. Sitt - SITT SA JAG kan funka på henne, men inte på Tosca. Tosca bara viftar på rumpan, skäller eller så går hon sin väg när hon inte förstår. Omgivningen har då dragit slutsatsen att Tosca är obildbar och korkad, och slutar försöka pressa fram saker från henne. Stella, stackarn, fortsätter utsättas för press eftersom hon faktiskt svarar på det. Undra på att hon går i baklås emellanåt.