Idag är jag sannerligen ingen arbetsmyra. Sitter och pustar ut efter en skräckfylld morgonpromenad med hundarna. Jag har ju bytt bilmärke i år och nu skulle den nya in på service. Vi har ofta gjort så att jag åker in tidigt med bilen och börjar sedan gå med hundarna i riktning mot hemmet till dess att maken fått iväg ungarna med skolbussen och kan komma med sin bil  för att plocka upp mig.  Lika bra att få hundarna motionerade medan man väntar på skjuts. Men nya bilen skulle lämnas i industriell förortsmiljö helt utan gångbanor eller ens vägren. Att försöka fotvandra i stockholmsk morgonrusning i rondeller och påfarter med två morgonystra lagotti var en prövning som inte underlättades av att behöva kliva över det ena rådjurs- och grävlingskadavret efter det andra. Huvva!

Försöker lugna ned mig med lite läsning i Ridsport, men får fart på adrenalinproduktionen igen när jag ser att Sverige lämnat in en protest till internationella dressyrkommittén efter att Tinne Vilhelmssons häst blivit störd på OS av en domare vars datorsladd ramlade i golvet när hon skulle rida sitt program. Men hallå! Känns det inte lite pinsamt? ”Händelsen kostade troligtvis Sverige lagbrons”. Dags att fundera på lite störningsträning, kanske?

När man tävlar (med häst eller hund) kommer alltid oväntade saker att hända. Alltså tränar man på oväntade saker. Ju galnare desto mer luttrade djur får man, som även klarar sådana störningar man inte kommit sig för att träna på - ännu.

Ett urval av oväntade incidenter jag råkat ut för under årens lopp:

• Funktionär i gruppen på framåtsändande är gipsad och tappar taget om sin krycka som landar precis framför hunden när den ska passera gruppen.
• Liten okänd hund kommer inspringande på plan under platsliggning, kutar runt några varv och kastar sig sedan på rygg mellan min hunds framtassar.
• Rutan på lydnadstävling vid hundutställning är placerad någon halvmeter från plastbanden som avgränsar ringen. Precis när min hund kommit ut i rutan packar en familj upp kycklingsallad och lägger upp på assietter framför henne.
• En grupp fallskärmshoppare kommer seglande några meter över hundarnas huvud under platsliggning.

Allt ovanstående gick faktiskt riktigt bra, även om hundarna kanske såg brydda ut och något kommando kanske fick upprepas!  (Sämre gick det den gång vårt spår, på en Stockholmstävling, visade sig gå över mark som precis använts till skol-friluftsdag.  Korvsnuttar, halvätna smörgåsar och begagnat toapapper i varenda buske blev definitivt överkurs för den rottis jag då hade i linan…) 

Som hundtränare känns det helt naturligt att ens tävlingsförberedande träning inkluderar störningsträning. Vet inte hur ryttare i största allmänhet resonerar, men jag är väldigt glad att vistas i ett stall där man anser att hästar ska klara av buller & bång, stök & bök och liv & rörelse. Här välkomnas alla möjligheter att få öva på sånt!  Så när yngsta dottern vill fördriva tiden i stallet genom att experimentera med ett paraply precis bredvid ridbanan är det ingen som ber henne sluta, utan tvärtom att flaxa lite extra.

Vi tycker att nya ridhuset ger oss fantastiska möjligheter nu innan det är helt färdigt, med elektriker och snickare klättrandes på väggarna, brummande och pysande kompressorer, smattrande spikpistoler och slamrande cementblandare. Som extra bonus kan man få bli jagad av godsägaren som sladdar runt på sin fyrhjuling i manegen! Lysande träning!

I morgon: dag 1 på Manuela clinicen

P.S Kom precis på vilken tränare dressyrlandslaget borde anlita innan nästa OS!  Ann-Louise har hittat den här sköna snubben på Youtube.