Alla inlägg under september 2008

Av Maria - 30 september 2008 22:36


I helgen som gick var jag och Boogie på kurs i klickerträning för häst med Ellen Ofstad som instruktör. Det var Om Hästar och ridning som anordnade och Carolina är ju välbekant eftersom hon går på vår TRÄNARutbildning i år.

Som deltagare på kursen fanns flera Canis-bekanta ansikten, Ann-Louise förstås,  men också tidigare TRÄNARelev Kicki och från årets kull Malin.

Jag har länge velat gå en kurs för Ellen, så det var med stor förväntan jag lastade Boogie och åkte nästgårds till Stigsberg. Jag åkte i god tid i förhoppningen om att hinna tjuvträna lite i ridhuset innan kursstart kl 10. Väl framme fick jag ett burdust återuppvaknande till hur det faktiskt brukar se ut när många främmande hästar ska samlas på ett nytt ställe. Om jag anstränger mig lite kan jag ju minnas hur det var i mitt tidigare hästliv när jag for runt på premieringar och tävlingar. De senaste åren i westernbubblan har fått mig att glömma att man kan behöva vara flera stycken för att lasta av och på hästar, och att det kan bli lite livat när hingstar och ston ska vara på samma ställe. Så när alla hästar lotsats ut ur sina transporter och övertalats att gå in i sina gästboxar var det dags för kursen att starta.


Vi var 7 stycken med häst och ett drygt 10-tal utan häst som deltog. 2 PRE, varav en hingst, en lusitano, en connemaravalack, ett halvblod, ett nordsvenskt tvårigt sto och så Boogie som raskt döptes till "westernhästen". Ellen jobbade med en häst i taget så det blev ett pass var om dagen. Första dagen började hon med de som klickat minst och jobbade från marken och avslutade med de av oss som ville rida och klickerträna.

Några hästar var alltså helt färska på klickerträning medan andra hade gjort en hel del med sina ägare.


Ellen förordade muntlig markör eftersom det är så trassligt med klickern. Jag var nog den enda som envisades med att jobba med en klickerdosa, och det berodde på att jag  är helt missnöjd med mitt val av muntlig markör. Eftersom jag red på en hand, eller ingen hand alls, funkade det ändå bra med klickern. Precis som Ellen säger så är det inte så så smart att välja en muntlig markör som kan komma att användas av andra (eller en själv) utan att följas upp av belöning. Det gäller förstås även för hundar, men blir extra tillspetsat när hästen stannar när den hör sitt belöningsord och sedan korrigeras/bestraffas för att den stannade mitt i en rörelse. Gäller ju speciellt hästar som kanske rids av flera olika personer, eller reagerar på ens instruktörens BRA! RÄTT! DÄR! eller vad man råkat välja. Jag har länge varit missnöjd med mitt BRA! eftersom förstås både Anki och Ebba självklart säger det ordet när de är nöjda med hästen men utan intention att ge henne något. Helt osmart val som uppkom eftersom jag har det på hundarna och där funkar det. (Mannen tycker aldrig att hundarna gör något bra så han säger det inte, och ungarna vet att de måste belöna om de säger det. Det har hundarna själva lärt barnen genom tydligt kroppspråk...)

Så belöningsordet ska snarast bytas ut mot nåt annat, typ "KLICK".


Så med några av de första hästarna var det inklickning som gällde, och sedan "råna-mig-inte" övningar. Hundarna brukar vi ju låta komma på att bjuda lite olika beteenden först innan vi tänker Doggie-Zen. Med 4-500 kg häst kan det av säkerhetsskäl vara bäst att installera lite självbehärskning direkt. Ellens sätt att lära in detta skiljde sig åt från hur jag gjort. Hon utgick från en position vid hästens manke, gjorde den intresserad av godiset  hon hade i magväska, och när hästen sträckte sig efter godisväskan snurrade hon med hästen kvar i position vid manken. Hästen blir så småninom trött i nacken av snurrandet, stannar och rätar halsen framåt - klick och belöna. Så småningom kommer de på att de får godis genom att stå stilla med huvudet framåt.

När jag började med Boogie hade jag en nostarget som första övning, bara för att ge hästen aha-upplevelsen att ett beteende i motsatt riktning ledde till att godis kom upp ur fickan. Nästa steg var  Doggie (Horsey?) - Zen övningar med öppen och sluten hand precis som med hundarna.

Men Ellens snurra-runt-övningar funkar ju också, även om det i mina ögon såg ut att ta längre tid och kräva mer arbete från både häst och tränare.

Ellen pratade en hel del om träningsläge, om att bara använda klickerträningen när hästen var mottaglig för inlärning. Hon drog en hel del slutsatser om vad hästen tänkte på. T ex var det flera exempel på hästar som riktade huvudet framåt, bort från godisväskan med då inte fick utdelning eftersom Ellen ansåg att de inte längre tänkte på godiset, utan på något annat i omgivningen. Några hästar återfick inte fokus och bedömdes då vara för trötta för träning.  Här satt jag, och jag tror några hundtränare till, och blev väldigt frustrerade eftersom det kändes som om alldeles för låg förstärkningsfrekvensen var en stor del av orsaken.  Flera av hästarna var väldigt tagna av den nya miljön. Hade de varit hundar på nån våra kurser hade man ju valt att börja  med låga kriterier och hög förstärkningsfrekvens för att fånga deras fokus och intresse för uppgiften.



Ellen är inte inne på tricksträning, utan tycker att man ska lägga fokus på sådant man har nytta av i ridningen. Så de som jobbade från marken fick gå vidare med olika flytta-övningar som longering, flytta sidled, flytta bakdel, flytta framdel, backa osv. Hon använder hjälper/kroppsspråk för att få fram beteenden och är väldigt snabb att också lägga kommando på beteenden, i princip så fort hon har fått fram dem.


Jag ville ju lära mig att få in klickertänket mer i ridningen så när det blev min tur var det uppsuttet. Med en redan inriden häst som Boogie, handlar det om att lära om signalerna så de blir positivt inlärda istället för att innehålla hot om upptrappning, gör-det-eller-annars. Jag fick använda mig enbart av vikthjälp och klicka för minsta rörelse framåt. Boogie hade svårt att först våga svara på det och väntade på skänkel. (Kom ihåg att hon inte tog ett enda steg alls utan sporre/kraftig skänkel när vi köpte henne.)

Så småningom kom hon på vad hon skulle göra, men ville gärna stå och hänga vid morotslådan och publiken. Det blev så småningom massor av klick för ett steg i taget. Sedan fick jag växla med att också klicka för spontana halter. Vilket skämt, de hamnade ju alltid borta vid publiken och godispåfyllningen! Så fånigt det kändes att sitta på en häst som gick vart den ville! Inombords kved jag som vilken Grundfärdighetsdeltagare som helst - Kan jag inte bara få ge ett litet kommando så hon förstår!

Ellen pratade rätt mycket om vikthjälper och publiken fick laborera med sina tyngdpunkter.

Senare reds även det svarta halvblodet. Hon var mer renodlat klickertränad tror jag. I fall hade vi riktigt rolig åt att se henne bjuda massor av galoppfattningar efter att hennes matte klagat på att hon var så lat. Till slut ville hon inte ens stanna för klicket, hon ville fortsätta springa. Här pratade Ellen om att man ändå skulle klicka och låta hästen fortsätta med det som den tydligen fann mer förstärkande, nämligen att fortsätta springa. När den sprungit ett tag kommer det att bli mer förstärkande att få stanna, så då ber man om en stopp och belönar den. Hon tyckte också att man skulle bjuda mycket mer på sig själv med röst och beröm i ridningen. Undertecknad fick massor med bakläxa på det...

Med den unga PRE-hingsten blev det snarare en uppvining i horsemanshipövnngar än klickerträning, eftersom han bedömdes vara för mycket i affekt för klickerträning. Eller som Ellen uttryckte det, han var för kåt och det fanns ingen möjlighet att erbjuda den förstärkning han var ute efter.  Så Ellen jobbade honom själv med långlina och en flagga för att lära honom hålla avstånd och inte springa över folk. Hon är väldigt spännande att titta på även i detta eftersom hon har så förbaskat bra timing.


Innan middagen hann jag rida ett litet pass på egen hand på utebanan. jag försökte vara så klickersk som möjligt, men kunde inte låta bli att gå lite framåt i kriterieplanen och göra lite av varje. Boogie var pigg och framåt. I någon galoppfattning kom lite huvudrusk, men i övrigt kändes hon riktigt fin. Jag skrittade av runt området och det kändes som om jag satt på en liten krutdurk i den starka blåsten. Hon taktade fram, vilket inte är så vanligt när det gäller Boogie. När vi rundade ridhuset och red tillbaka blev hon i stället långsam i stegen. Hon hade förväntat sig ett pass till där inne, och blev besviken!


På lördag kväll åt vi god middag och Ellen berättade om sin väg fram till klickerträningen. Hon delar väldigt generöst med sig av både fram- och motgångar, och har humor och självdistans. Tyvärr hade jag inte riktigt samma ork vad gäller sent nattsuddande i kombination med kurs, så jag kröp ned i sovsäcken vid en ganska anständig tidpunkt! Instruktören satt uppe och surrade så länge att jag hann bli orolig över om det skulle bli en dag 2 på kursen!


På morgonen hann jag rida i ridhuset en sväng innan kursen. Jag gjorde ungefär på samma sätt som dagen innan. Först bara spontana ingångsättningar, men avancerade ganska raskt till trav, galopp, ryggning, sidepass, spinn, ja vi gjorde allt! Boogie har aldrig känts så lätt! Jag kunde be om vad som helst, och verkligen bara be, så kom det! Tiden tog snabbt slut, och när jag skulle rida ut bromsar hon i öppningen! Hon ville vara kvar och göra mer! När jag sedan kom ned till stallet och satt av, vägrade hon gå in i boxen trots att den var laddad med nytt hö! Då grät jag nästan!



Under dagen hade de flesta hästar landat i den nya miljön och gjorde bra i från sig. Även hingsten var nu mer mottaglig för lite klickerträning. På Boogies pass fick jag jobba även med trav och någon galoppfattning på slutet. Då spände hon sig igen, det var inte alls lika lätt som på morgonen. Jag gissar att det faktum att det var mer publik i ridhuset och högtalare på gjorde det hela mer likt det som spökar för oss på tävling. Mycket riktigt hade hon nu mer bråttom ut när vi var klara.

Jag hade gärna varit kvar några minuter till och fått prova några till fattningar med riklig belöning, men Ellen var väldigt snabb att avsluta med alla hästar så fort hon såg ett tecken på motstånd.


Men den känslan jag hade med Boogie där på morgonen, den var värd hela kursen! Den känslan ska vi ha mer av. Någon radikal förändring av träningsupplägget blir det inte nu 2 veckor innan årets sista tävling. Men sedan slipar jag på en plan....


Världens sötaste Boogie


 Alla foton lånade av Malin, se fler fina bilder i hennes blogg







ANNONS
Av Maria - 25 september 2008 16:21



Amerikaner är för gulliga! (Ja, ja, jag vet att de gör väldigt mycket tok också!) Men det är lite charmigt att de tror att man kan göra hela tillvaron till en teckenekonomi. Det finns samla-poäng-system precis överallt. AQHA är nog värst. Man kan tro att de har TAGteach-certifierat hela staben.

Idag anlände ett litet vadderat kuvert med ett AQHA-tygmärke att sy på jackan. Som belöning för mina två diskningar i Enköping i somras!

Show Up heter kampanjen som man tydligen automatiskt ingår i och det gjorde vi ju i alla fall. Dök up!

Som Novice kommer man sedan att få små uppmuntrande gåvor efter ett visst antal tävlingar. T ex en AQHA-keps efter  5 tävlingar och en jacka efter 10, samt en Professional Choice pad efter 25. Få se nu, med 4 möjliga tävlingar per år och om både jag och hästen får behålla hälsan,  så blir det alltså keps hösten 2009, jacka vintern 2010 och och ny pad till våren 2014. Nu ger vi järnet, Boogie!



*

ANNONS
Av Maria - 25 september 2008 11:21


Min älskade hund och arbetskamrat Stella har kamperat ihop med mig i  7 1/2 år, och följt min resa från mer traditionell hundträning till klickerträning.

När det gäller det där med Traditionell måste jag inflika att jag ALLTID varit en belönare. Även under korrigeringstiden.  Jag har aldrig trott att man kan få en lydig hund bara genom disciplin.  När min syster och jag gick våra första kurser på XXXXX BK under tonåren, belöningstränade vi som tokar mellan kurstillfällena. I förhoppningen att vår beardie skulle prestera det förväntade på kursen, så att vi skulle slippa beordras sitta gränsle över honom och vråla i hans öra... När instruktören gick på obligatorisk fikapaus med de vuxna deltagarna, stannade vi kvar på plan och smygbelönade i hopp om att det skulle gå lite bättre igen efter fikat.  Att man inte bara tog sin hund och gick, kan man ju fundera över nu som vuxen. Då visste vi inte bättre. Senare kom rottisarna och lite nya synvinklar  på hundträning. Det som tilltalade mig med Sven Järveruds metoder och som gjorde att jag verkligen började älska att träna hund, var just uppdelning i små greppbara delar och BELÖNANDET.  Jag och mina träningskamarater från den tiden fick sitta i otaliga möten på YYYYYY BK och försvara vår rätt, inte bara att korv- och bollbelöna våra egna hundar men också, bevare oss, för att få lära ut sådana tokigheter till folk som gick våra kurser.


När Stella anlände visste jag redan från början att jag nog fick vara lite försiktigare i korrigerandet än med tidigare hundar.  Ändå hände det förstås att jag pressade henne för långt. Det tog ju några år innan vi hittade till klickerträningen och lät den ta över träningen helt och hållet.

Så Stella är definitivt en crossoverhund, och trots att hon idag är en ganska duktig klickerhund, dras vi fortfarande med bieffekter av det.


En sådan är att hon är väldigt känslig för press.  Press som man kanske inte ens avser att lägga på henne men som uppstår i situationer där man själv blir stressad av något annat. T.ex när det blir bråttom att flytta på hundarna för att det kommer ett fordon, och man blir lite spänd i rösten.

Det är också svårt för oss att träna i "blandade" träningsgrupper där andra förare korrigerar sina hundar. (Nåt som inte bekommer Tosca det minsta!)

Ibland uppstår lite obegripliga låsningar (obegripliga för mig, för hunden är de säkert helt logiska). Vi har t.ex en inhägnad bakgård där hundarna får gå ut själva och rasta sig. Alla familjemedlemmar är inblandade i ut och insläpp och jag vet inte om någon puttat ut henne när hon funderade över vädret, eller klämt henne i dörren, men helt plötsigt började Stella springa och gömma sig när man skulle släppa ut dem på gården.  Det har varit en lång och omständlig väg för att få tillbaka den enkla möjligheten att snabbrasta hundarna i trädgården....

I somras hände den olyckliga sekvensen med Stellas onda tand, eltråden, hästarna och moroten.  Dvs Stella hade en infekterad avbruten tand och alltså ont i munnen, gick på eltråden och blev rädd för den. Senare blev hon pussad och snusad på magen av salige Eddie för att hon inte vågade fly ut under eltråden. Ytterligare någon dag senare träffades hon på den ömma munnen av en morotsbit som jag kastade till henne från hästryggen. Resultatet blev att hon vägrade följa med på ridturer. Nu är tanden borta (och apporteringen funkar bra igen!) och vi har övat, övat , övat på att vara nära hästar, gå med hästar, gå med när andra rider osv. Nu funkar det att följa med på ridtur om jag inte sitter upp förrän vi kommit en liten bit på väg.

Vilket jag glömde igår när jag bara skulle ta en snabb tur barbacka för att testa Boogies nya boots. Stella velar lite, det blir trassligt eftersom det kommer traktorer som ska fram, jag blir lite sträng på rösten  -  KOM - och Stella springer in och gömmer sig stallet.  Usch! Jag blir arg, för i stallet är Anki, och hon vill förstås inte ha lösa hundar i stallet. Stella vägrar komma ut. Ridå! Jag har sabbat min egen träning - igen - och får börja om.

Tosca, hon bara hänger med lika glad som vanligt! Arg matte, glad matte, stressad matte - spelar ingen roll, nånstans finns chans på snask - eller hur? Hon kan förstås också tveka om man låter arg på rösten men det släpper så fort man slår om till glad igen. Med henne kan träna kommando med olika röstlägen. Det är svårt med Stella, hon ser ut som om man slagit till henne. Hon tror inte på glad heller längre, om det kommer efter arg/spänd.


En lurighet för oss människor runt  om är att det finns många lägen där lite press på Stella ger utdelning i form av utfört beteende. Sitt - SITT SA JAG kan funka på henne, men inte på Tosca. Tosca bara viftar på rumpan, skäller eller så går hon sin väg när hon inte förstår. Omgivningen har då dragit slutsatsen att Tosca är obildbar och korkad, och slutar försöka pressa fram saker från henne. Stella, stackarn, fortsätter utsättas för press eftersom hon faktiskt svarar på det. Undra på att hon går i baklås emellanåt.






Av Maria - 23 september 2008 23:10


I kväll blev det kryp som genomgående tema på Tävlingslydnad steg 2.

Kryp är ett avancerat moment. Det är många kriterier att hålla reda på.

Det ska vara lågt, det ska vara rakt, det ska vara lugnt och jämnt...

Ofta glöms det bort att ett riktigt bra kryp kräver en vältränad och lösgjord hund. Övningar som är bra för att stärka muskulaturen i ländryggen är simning, vattentrask, skritta över upphöjda pinnar (cavaletti) samt backa i uppförslut.

Hunden behöver god bakdelskontroll, så det är klar fördel om din hund kan övningar som "klossen", backa och lyfta bakben.

Innan man kan börja med kryp behöver hunden ett väl inlärt spontant läggande och hålla position liggande. Vill vi använda target måste vi också ha lärt in följa targetstick med god precision separat.

När vi shapar utgår vi ju från hundens spontana initiativ. Jag vill undvika att lära hunden att det lönar sig att erbjuda spontana beteenden efter ett kommando. Alltså vill jag utgå från ett spontant läggande när jag shapar kryp. Har jag sagt "ligg" ska hunden inte få utdelning för att sedan erbjuda att röra på sig! Lagd hund ligger, den kryper inte! Hund som lagt sig själv kan få utdelning för att prova att krypa!


När hunden ligger presenterar jag targetstickan några cm från hunden nos och klickar för att den sträcker sig mot den. Det är endast en handfull gånger som jag klickar för att hunden vidrör stickan; så snabbt som möjligt vill jag bara ha den som ett riktmärke och i stället klicka för rätt typ av rörelse. Klickar man för många gånger för nosdutt på stickan får den för stort fokus och hunden blir för ivrig.

Hela proceduren finns väl beskriven i Lydnadsträning i teori och praktik s. 412 - 417.


Några egna reflektioner:

  • Många hundar blir väldigt laddade på targetstickan, med för hög muskeltonus och "hoppigt" kryp som konsekvens. Då kan det vara bättre att plocka undan stickan och istället fri-shapa krypet.
  • Timingen i klicken ska komma under hundens rörelse. Klickar man när hunden stannat blir det också ett ryckigt och hoppigt kryp som resultat "Är det här? Nähä! Här då?" undrar hunden.
  • Fokusera på bakdelen och försök verkligen tajma klick till korrekta rörelser i bakbenen.
  • När du sträcker längden på krypet, sträck alltid med ojämna antal steg, dvs 1 - 3 - 5 - 7 osv. OBS! Vi pratar om hundens steg , inte dina! Detta för att undvika grodhoppande.
  • Som alltid när du sträcker något i tid och längd, ping-ponga tidskriteriet! Dvs det är genomsnittstiden du ökar, inte längden vid varje repetition. Om du bara sträcker och sträcker upplever hunden en löneförsämring och beteendet bryter samman. Så variera slumpmässsigt längden på krypet och skjut genomsnittet gradvis framåt.
  • Lär hunden krypa både framåt, bakåt och i sidled. Krypet kan betraktas som ett liggande fotgående. Om hunden kan backa och svänga in rumpan kan den lättare hålla sin position vid din sida även i krypet.
  • Begränsa dig till mellan 5-10 repetioner i följd, sedan måste hunden upp och röra lite på sig för att motverka sämre utförande pga mjölksyra/utmattning i muskler.





Av Maria - 21 september 2008 21:30


Ibland kan det kännas lite motigt att ge sig iväg och jobba en hel helg när familjen ska göra mysiga saker tillsammans eller man vet att träningskompisarna  är ute i skogen hela dagen och tränar egna hundar.

Men väl på plats glömmer jag tid och rum eftersom det är så galet roligt att få undervisa de härliga, entusiastiska kursdeltagare vi har på Canis.

Jag har haft så kul  i helgen med ett underbart gäng som deltagit på vår tvåhelgskurs Grundfärdighetskurs - intensiv!


Charmiga Snärtan har fått nytändning på lydnadsträningen sedan matte Lena började klickerträna. Förra helgen tog de 1:a pris i 2:an med över 180 p och 1:a placering.  Ras? Ja, lite BC, lite kelpie och nåt med mustascher!



Eva Bodfält, som säger så många kloka saker, har sagt att man måste garva när man tränar hund! Det har hon så rätt i och det har vi verkligen gjort!

Om man är öppen för att det finns saker att lära trots att man redan har lång erfarenhet, vågar prova nya alternativ, och kan bjuda på sig själv och skratta åt sina missar tillsammans med sina träningspartners - ja, då får man ett avspänt och väldigt gynnsamt inlärningsklimat! När människorna kopplar av och har kul ihop, blir det också lättare för hundarna att bli kreativa och prova sig fram.


Denna kurs handlar fram för allt om att lära förarna behärska klickertänk och klickerteknik. Hjärnan ska jobba på ett nytt sätt! När hjärnan väl förstått, återstår utmaningen att få kroppen att lyda de nya tankarna. Inte alltid så lätt! Några kreativa kursdeltagare föreslog att Canis ska ta fram en speciell kursjacka som låser belöningsarmen tills dess att man klickat!



Mats och Faxe! Notera loggbladen som sticker upp ur innerfickan!



Så mycket fotografering hinns inte med när jag är ensam instruktör och har ett sånt här vetgirigt gäng att ta hand om! Det blev bara ett par bilder knäppta, och alla mysiga hundar kom inte med på bild. Som tur är får jag återse många av er på fortsättningskursen i november!


Jag är nu rätt trött på att höra min egen röst, vilket är lika bra eftersom den är på väg att ge upp. Tur att barnen är så stora att de läser själva på kvällen.


I morgon är jag LEDIG! Då är det mina hundars tur! Och Boogies förstås - dagen börjar med ridlektion!




Av Maria - 19 september 2008 23:03


Stella snokar runt bredvid skogsvägen. Plopp flyger en liten harpalt upp framför hennes tassar och far iväg. Stella är på väg efter men jag hojtar glatt "OJOJOJ! Tokitok!" 

Stella stannar upp, tittar på mig, tittar efter haren och på mig igen med skeptisk min. Är du verkligen säker på att det där inte ger utdelning just nu, matte? Verkar hon undra.

Ojojoj tokitok är nämligen det jag säger när hon bjuder fel beteenden eller fel utförande när vi tränar. Det har alltså innebörden Tack för erbjudandet men det där ger inte klick och belöning just nu.

Beteendet stanna kvar nära matte och se allmänt förbryllad ut ger däremot riklig utdelning i form av godisregn!


Så genom att använda en väl inlärd markör för negativt straff, dvs utebliven belöning, kunde jag avbryta ett beteende som borde varit allmänt självförstärkande.

Kul att äntligen få prova i skarpt läge!


Jag tror jag börjar få ett ganska skruvat förhållande till träningsmiljön! Jag vill ha ännu mera harar, fler bygg-gubbar med slamriga verktyg, ännu större pysande kompressorer, hit med alla småbarn i bekantskapskretsen och rusta dem med dubbla leverpastejsmackor och vingliga dockvagnar. Häng gärna upp långa prassliga plastband som vajar i vinden över hela gården. Och vart tusan har alla de skräniga fasanerna tagit vägen?



Av Maria - 17 september 2008 15:55

... som (väldigt försynt och vänligt) frågade varför jag inte använder mig mer av klickerträning när jag tränar Boogie.


Jag har faktiskt väntat länge på att någon skulle reagera på mina beskrivningar av de clinics och lektioner jag deltar på med Boogie, eftersom de är allt annat än klickerska.


Precis som jag svarade brevskrivaren handlar det om att jag inte är en tillräckligt erfaren och kompetent ryttare för att kunna att lägga upp Boogies utbildning själv. Jag behöver skickliga tränare som Anki och Manuela för att utbilda mig själv.  Anki och Manuela använder sig inte av positiv förstärkning i någon större utsträckning men är oerhört systematiska i hur de använder negativ förstärkning och positivt straff. De är också väldigt duktiga på timing och och kriteriesättning.

Så fort jag har fått grepp om något försöker jag anpassa det till klickertänk när jag rider på egen hand. Boogie får leva med att vara mitt läromedel. Hon rids dessutom inte bara av mig utan även av Anki 2 dagar i veckan och av Ebba 2-3 dagar i veckan. Så det bli kanske lite hattigt mellan NF, PS och PF kan man tycka.  Ändå har hon utvecklats väldigt fint under vårt år tillsammans. Hennes träning blir nog mer jämförbar med hur jag tränade hund tidigare, dvs både med belöning och korrigering. Det, vågar jag påstå, är ändå en stor förbättring av hennes livs- och träningsvillkor, jämfört med hennes tidigare tillvaro.

Självklart är önskedrömmen en helt klickertränad häst som älskar att få komma till träningspasset och som blir sur när det är dags att lämna ridbanan! Men i dagsläget kan jag inte tillräckligt mycket för att åstadkomma det!


Men jag ska försöka komma ett litet steg till på vägen sista helgen i september då jag och Boogie äntligen ska på kurs för Ellen Ofstad!



Av Maria - 17 september 2008 15:42

Jag har varit i ett annat parallellt universum ett tag - känns det som. Jag blev moster för andra gången i helgen och har passat syskonbarn nummer ett under tiden. I sällskap med en tvååring blir det inte mycket gjort som inte direkt involverar tvååringen! Vi har tittat på Pippifilm,  läst Pippiböcker och lekt Pippi-lekar.  "Ja e Pippi!" förkunnar tvåringen bestämt ett tiotal gånger om dagen. Sannerligen! Hon kan både sova med fötterna på kudden, leka inte stöta golvet i salongsmöblerna och skura med strumplästen.

Hundarna har tränat på slow-motion promenader eftersom tvååringen både kan gå själv och hålla i kopplet. Boogie har tränat på att äta äpplen. Utan att äta upp tvååring.

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2008 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se