Då har vi återvänt hem från vårt äventyr i SQHA's Nationals I Skövde.

Syftet med resan var att få mer tävlingsrutin och lära oss mer om hur man bäst förbereder Boogie på tävling. Hur det blev med den saken är lite tveksamt.

Boogie är stencool att transportera, finner sig snabbt i nytt stall bland okända hästar och kan stå i trång kö med 70-talet andra ston, hingstar och valackar och vänta på veterinärbesiktning i en timme. Inga problem.

Men inne på arenan blir hon knäpp. Sätter upp huvudet, nyper tag i bettet och drar! Det började redan på torsdag förmiddag när jag träningsred i stora ridhuset. Folk på läktaren och musik i högtalarna = superspänd häst. Ebba hade ridit där inne kvällen innan och då var hon helt ok, men då var det tomt på läktaren och ingen musik.  Jag red i  alla fall på ordentligt på två händer först och en hand när hon lugnat sig och tyckte att jag fick en bra träningsrunda. På framridningen senare på eftermiddagen tyckte jag hon var helt OK i virrvarret bland hästarna. Hon var fortfarande OK när det var vår tur att rida in till Amateur Western Horsemanship, men när vi kom till galoppvolten i mönstret for hon i väg som en torped med huvudet rakt upp. Bara att rida ut med svansen mellan benen....

Tillbaka på i framridningshuset gjorde hon några av sitt livs bästa galoppfattningar på en hand, men det var då det...

Senare på kvällen skulle vi vara med i Paid Warm-up Trail men det flyttades till fredag morgon pga av evighets-reining.

Så fredag morgon satt jag upp på Boogie kl 06.00, red paid-warm up på två händer med spänd och stissig häst, Amateur Trail med häst som började hetsa upp sig redan vid skrittbommarna och sedan NSBA-Non Pro Trail med häst som faktiskt höll ihop, på en hand, till sista hindret, grinden. Där skulle hon stå med näsan mot utgången och då freakade hon igen och vill bara dra ut i framridningen.

Vid det här laget hade Ebba strukit sig från sina klasser. Hon var bara med i Fantasy Pleasure som jättefin Pocahontas med fina fjädrar och målning på Boogie och lång svart peruk. De skulle rida in  en och en till självvald musik. Inritten gick bra men Boogie klarade sedan inte att bli parkerad precis nedanför den folkstinna, jublande läktaren medan de andra red in. Så Boogie fick gå ut igen, och de var ju naturligtvis inte bra.

Vill inte vara här + krångla = slipper vara här. Ingen bra ekvation.....

Så bussiga Anki tog Boogie i en Paid Warm Up Pleasure sent på fredag kväll och Boogie skötte sig rätt bra ( I pleasure rider många hästar runt fyrkantspåret samtidigt).

När Ebba tagit Boogie till stallet igen sköt Grevagårdens grannar i väg värsta fyrverkeriet så att Paid Warm Up reining fick avbrytas. Jag skyndade mig till stallet skräckslagen över att Ebba var ensam med hästen i mörkret, men de hade hunnit in i stallet innan det började. Där var dock kaos med skrikande, sparkande hästar. Moas Claudia var på väg över boxväggen så Ebba hade ställt vår helt oberörda och återigen supercoola häst i stallgången bredvid henne så att hon blev lugn.

På lördagen hade vi inga starter då Ebba strukit sig, så vi groomade lite åt de andra, promenerade Boogie med hundarna och sedan tränade jag Boogie på en utebana. Hon började direkt med att spöka på min kompis Annsofie med hund (som vi nyss promenerat tillsammans med i 45 min!) Det var väl ungefär då jag började köpa Ankis teori om att hon faktiskt letar efter något att straffa ut sig på... Inte för att hon vill vara dum, utan för att hennes tidigare erfarenheter av träning och tävling är sådana att hon faktisk helst vill slippa vara med. Under dagarna i Skövde träffade vi en del personer som gav oss pusselbitar från Boogies tidigare liv och tävlingar....

Hur som helst blev träningspasset  riktigt bra till slut. Klickerskt är det inte, jag korrigerar när hon sätter sig på tvären, (men jag rycker henne absolut inte i munnen!) hon får en ny chans, och gör hon rätt får hon godis! Ungefär som jag tränade mina tidigare hundar, innan klickern.  Jag skulle förstås jättegärna göra det helt klickerskt men har inte kunskaperna till det ännu.

På söndagen efteranmälde vi Boogie till Senior Trail med Anki som ryttare, så att hon fick ännu en lugn och proffsig guidning på banan.  Boogie stökade vid en höger galopp, Anki gick till två händer en stund och sedan tillbaka till en hand. Sista delen av banan gick Boogie kalasfint.

Sedan avslutade vi med Märta på ryggen i Allbreeds Leadline. 4 små barn leddes runt i skritt i båda varven. Jag ledde och kände hur spänd Boogie blev när vi passerade läktaren men det blev inte mer än så. En perfekt avslutning, in på den förhatliga arenan och inte ens behöva jobba! Märta tyckte det var en lysande bra gren. Man får klä sig fint (hon är den i familjen som verkligen uppskattar klädstilen!) visa upp sig på arenan, och så får man en stor påse godis och rosett.

Sedan var det bara att stuva in den oändliga mängden pinaler och bege sig hemåt igen med huvudet fullt av funderingar.

Man kan givetvis lägga tid på att fundera över varför hästen gör som den gör. Självklart kan man inte låta bli att undra vad hon har varit med om tidigare (och bli ledsen över hur en del väljer att " träna")

Men för att ändra på hennes attityd behöver man faktiskt inte veta precis vad som har varit, man måste bara se till att hon får många andra, positiva  upplevelser av tävlingsliknande situationer. Tävlingarna är få och långt bort, nästa är i oktober, så vi får vara kreativa på hemmaplan så länge. Besöka andra ridhus, spela hög musik osv.

Flytträning tror jag också på. Det man har gjort massor av gånger och kan utföra lite på autopilot är lättare att göra i en stressande situation. Så nu blir det ännu mera högergalopper på schemat...