Ju närmare dagen T vi kom, desto mer surrealistisk tedde sig tillvaron. Vi for som skottspolar mellan hem och stall för att hinna lägga in extra träningspass, prova tävlingskläder och allmänt rådda omkring.  Ungefär två dagar gick åt att guida DHL och UPS bilar till Björksta, eftersom alla specialprylar vi beställt från USA ca två månader tidigare, inte behagade dyka upp förrän i elfte timmen. Hattarna, till exempel, anlände på torsdagen och blåste genast av vid provridning på fredagen.  Men med hjälp av sönderklippta Wettextrasor innanför brättet satt de sedan som gjutna!

Sadeln dök aldrig upp, den spenderade veckan sittandes på en lastkaj i Tyskland utan att komma sig för med att hoppa på någon lämplig lastbil.

Så det var bara att putsa upp vår ordinarie sadel och hoppas att folk inte skulle vika sig dubbla av skratt när vi kom inridandes i en arabsadel utan silver. (Vilket de så klart inte gjorde, i alla fall inte pga av sadeln.)

Sedan tvättade man häst halva natten, åkte hem och sov några timmar för att stiga upp i gryningen och anlägga en fullständig make-up! Märklig sport detta, på flera sätt!

Boogie lastades med stallkompisen Ila i Pias transport, och sedan bar det iväg till Enköpings ridhus. Detta var en endagstävling så man hade ingen box till hästen utan fick hålla i, förvara i transporten eller binda upp mellan klasserna. I all denna hantering är Boogie världens bästa nybörjarhäst.

Ebba skulle först in i Youth Western Horsemanship. Mönstren man skulle rida i de olika klasserna fick man reda på först när man kom till tävlingen, så det var förstås lite pirrigt att lära sig banorna under tidspress. Framridning ägde rum i ett ridhus och sedan slussades man över till stora arenan när det var dags. Boogie var pigg och framåt på framridningen men inte helt lyhörd för Ebbas hjälper. Ebbas mönster innehöll höger galopp, som är Boogies sämre sida, så det var extra nervöst förstås.

Men min modiga lilla elvaåring, som aldrig tävlat häst förut, och som bara ridit western i ett knappt år, gav sig sammanbitet in på banan och gjorde sin grej. Tre startande ungdomar, de andra två med betydligt mer vana och erfarenhet. Boogie trasslade med högergaloppen men de fick godkänt och kom på andra plats.

Boogie skulle ridas sammanlagt 5 klasser med tre ryttare, och nästa insats var Open Trail med Fröken Anki. Här hoppade hon utanför när hon skulle in mellan de första bommarna. Sådana blanka, tjusiga bommar har vi nämligen inte hemma. Sedan gjorde hon riktigt bra ifrån sig för att vara första trailstarten och Anki verkade klart nöjd med hennes debut.

Ganska snart efter var det min tur att rida nybörjar-trail, dvs Novice Amateur. Man får först gå banan precis som i hoppning. Vi var ett helt gäng Anki-hangarounds som skulle in i klassen, så det blev nästan lite fnittrigt och flamsigt när vi stegade runt. Det var jätteskönt för nerverna, men kanske inte för koncentrationen. Jag blandade nämligen ihop gångarterna och kom in över första bomsettet i trav istället för i skritt. Sedan spelade det ingen roll att vi gjorde resten rätt så bra, t o m backandet i labyrint och snurrandet i box . Vi var obönhörligt diskade ändå! Så är det i denna sport! Nåja, jag fick godkänt av Anki och var himla nöjd själv med att (nästan) ha kommit ihåg banan och tagit mig runt med hedern i behåll.

Direkt därefter var det dags för Novice Amateur Western horsemanship. En väldigt stor klass blev det med 19 startande och många oklarheter i när det var ens tur att att rida in och göra sitt mönster. Boogie var tämligen speedad på framridningen, de ständigt övande reininghästarna verkade trigga henne. Hemma har vi mest bekymmer med framåtbjudningen, så bromsa och dämpa är vi inte vana vid. Så det kändes som om mönstret gick i turbofart, men jag kom ihåg det och red inte bort mig denna gång. Efter mönstret fick man rida ned till kortändan av arenan för att vänta på efterföljande "railwork". Då ska alla godkända deltagare rida runt fyrkanstspåret och visa upp olika gångarter innan domaren slutligen bestämmer sig för placeringar. Mina grannar gruvade sig högt över antalet deltagande hästar och var rädda för stök och bus. Själv var jag kolugn efter som vi redan gjort den värsta delen (mönstret) och uppenbarligen var godkända. Boogie är ju inte särskilt stökig till sin läggning....

När railworkandet satte i gång kändes det dock att jag satt på en mycket spänd liten häst. Boogie ville definitivt inte jogga, snarare travar-trava. Jag vågade inte rida förbi framförvarande bromsklossar, eftersom jag trodde att det skulle speeda upp hennes ytterligare. I stället försökte jag med alla Anki och Manuelaövningar för att styra takten med sittbenen, få henne att jobba under sig osv. Samt såg till att på hederligt ridskolemanér rida ut i hörnen för att vinna utrymme. Just i ett sådant hörn kom ordern om galopp. Vänster och i en hörna, det kan ju inte gå fel tänkte jag, men for i väg som på en missil och fick raskt byta till två händer för att hitta något slags broms. För första gången någonsin kändes det som om jag faktiskt skulle trilla av Boogie! Enligt uppgift bockade hon, jag vet inte, jag försökte bara få lugn och stopp och svänga in på mitten för att inte sabba för de andra. Diskad igen, så klart!

En snöplig avslutning, mest för att det kändes lite obegripligt. Vad rörde sig inne i huvudet på hästen? Anki hade någon teori om att hon kan ha lärt sig att slippa undan jobbet på detta vis. Jag vet inte, hon kändes mest allmänt spänd.

Till min moderliga fasa var det sedan Ebbas tur att rida igen, och i Youth Pleasure, en klass som bara består av railwork. Ebba hade inte sett min rodeoshow men bestämde tillsammans med Anki att känna hur det kändes på framridningen och vad hon skulle göra om det blev stökigt igen. Med stor beslutsamhet red hon in i klassen. Det var visserligen bara tre startande men jag var så nervös att jag trodde jag skulle tuppa av. Jag tittade bakom Camillas rygg och fick se en målmedveten Ebba som gav Boogie en lysande avslutningsrunda. Boogie var även nu lite het och snabb, men Ebba såg till att hålla henne i arbete hele tiden. Hon  red ogenerat förbi när någon var i vägen, utan att låta Boogie öka i tempo.

Inga incidenter inträffade, men tempot var förstås alldeles för högt för Pleasure. Boogie och Ebba kom på tredje plats. I mina ögon var självklart Ebba dagens vinnare som ridit båda sina klasser med godkänt resultat och dessutom både vågade och lyckades rida Boogie så bra efter stöket.

Trots mina diskningar (utan att nämna några namn kände jag att jag var i rätt gott sällskap här:-) ) så var jag himla nöjd med vår tävlingsdebut. Känslan var definitivt: När är nästa tävling? Jag vill göra om det så fort som möjligt!

Min modiga cowgirl!