Alla inlägg under juni 2008

Av Maria - 5 juni 2008 11:22


Efter ett trevligt och konstruktivt franchisetagarmöte under Ann-Louise kompetenta ledning åt vi god middag och sov sedan på saken, för att under dag 2 jobba med störningsträning av olika slag. Föresatsen var nu att låta Kathy faktiskt jobba oss igenom sitt dokumenterat framgångsrika koncept med inkallningar som verkligen fungerar,  samt störningsträning som utvecklats för blivande ledarhundar för blinda. Massor med matnyttigheter för oss att inhämta både för egen del och för våra valp- och vardagslydnadskurser.

Vi hade fortfarande lite svårt att  inte genast "förbättra" upplägget efter eget huvud, men överlag blev det en dag mer i Kathys regi, vilket ju var det önskade!


En av övningarna handlade om att kunna kalla in hunden från något den var engagerad i. Här var det flera instruktörshundar som efter ett par vändor inte längre gick ut till störningen, (det verkar vara Doggie-Zen det här...)

så vi fick introducera varsågod och låta hunden få belöning ut hos störningen emellanåt.



Vi jobbade också med att passera störningar, och Kathy poängterade vikten av att precis förstärka hundens "beslut" att avstå istället för att fokusera på ett perfekt gå fint i kopplet eller fritt följ.

Lite svårt var det att inte vänta på för mycket! Brukar vi inte tjata på våra kursdeltagare att inte vänta på hela färdiga beteenden, att vara beredda att förstärka minsta lilla steg i rätt riktning? Tänk så svårt det kan vara ibland! Speciellt när man står med sina kollegor som publik och önskar sig den perfekta hunden att stajla med....


 


Själv tappade jag fokus under dag 2 eftersom jag var så galet frustrerad över Toscas skällande.  Hon har mig helt under tummen så fort det ens liknar hundkurs. (På hästkurs kan hon ligga tyst vid min sida i timmar!) Så länge vi tränar är hon helt OK, så fort det blir en paus och jag ska lyssna, titta på nån annan eller prata med någon drar hon igång. Nu stålsatte jag mig själv och tänkte verkligen våga jobba med utsläckning när jag var omgiven av (något så när) förstående människor. Jag klarar ju inte av att göra det under mina egna kurser då folk troligvis betalat för att höra vad jag säger och inte för att lyssna på min gapiga hund. Alltså har jag sakta men säkert grävt ett gigantiskt hål åt mig själv genom att på olika sätt förstärka skällandet. Minsta lilla kroppsrörelse jag gör förstärker numera skällandet. Att jag tystnar förstärker skällandet! 


Så jag använde mest dag 2 åt att faktiskt låta hundskrället gaffla. Samt förstås förstärka alternativa beteenden. Och jobba med mina egna destruktiva tankar som sätts i gång av detta skällande.

När kursen var klar och alla åkt hem stannade jag kvar och jobbade i en timme med hundarna på samma plats. Knäpptyst Tosca, både parkerad på station medan Stella tränade, och bredvid mig när jag fejkade pauser, pratade inför obefintlig publik och gestikulerade. 

Hon triggas uppenbart av närvaron "hundfolk" och jag gör helt säkert andra saker när jag är under den negativa förstärkning som kombinationen andra hundmänniskors  närvaro +  okontrollerbar egen hund utgör. Suck!


För att inte deppa ihop fick jag verkligen påminna mig själv om alla otroligt positiva egenskaper mina hundar har, som t ex förmågan att vistas okopplade i stadsparkerna i centrala Oslo utan att vara till besvär för andra, blixtsnabba inkallningar trots massor av lockande stimuli som andra hundar, barn med glass och fotbollsmatcher, sköta sig på rummet under långa teoripass (bur behövs inte, de rullar fint ihop sig på sängen och ligger kvar där när jag kommer tillbaka). Och de vill, vill, vill jobba trots värmen.  






ANNONS
Av Maria - 5 juni 2008 09:42


Ken Ramirez och Kathy Sdao är i krokarna, om nu nån skulle ha missat det.

 


Efter Oslo-seminariet förra helgen hade vi Canis-instruktörer en tvådagars internkurs med Kathy, så det var bara för mig att kvista över till Oslo måndag-tisdag trots att Sverige seminariet sedan är i "granngården" nu på lördag-söndag.

Jag gillar verkligen Kathy så jag hade sett fram emot dessa dagar med stor förväntan. Och lärorikt blev det förvisso, men inte alls på det vis som jag hade hoppats på.



Att undervisa en grupp av instruktörer (eller vanliga lärare) är en alldeles särskild pedagogisk utmaning! Man ska hantera en grupp individer med stor egen kompetens, som är vana att leda och jobba ensamma snarare än i grupp, och som dessutom ofta  är ovana/obekväma med att befinna sig i elevrollen.

Just denna grupp hade väl också sina egna gruppdynamiska processer att brottas med då många nya har tillkommit på senaste tiden och många möttes för första gången denna helg.


Stackars Kathy! Hon fick liksom ingen chans att sätta sin prägel på dessa dagar! I stället för att låta henne ta kommandot och vägleda oss genom sitt upplägg, för att sedan EFTERÅT utvärdera och eventuellt modifiera, så hann en övning knappt börja innan vi i princip klättrade på varandra för att driva igenom egna förslag på förbättringar i upplägget.



När så många kloka klickerinstruktörer slår sina huvuden ihop borde ju resultatet bli fenomenalt - eller hur? Nix, dag 1 lyckades vi i princip inte med något. De stackars inblandade hundarna gjorde inga framsteg, snarare tvärtom! Det gamla ordspråket om  kockarna och soppan gäller definitivt även hundinstruktörer.  THINK - PLAN - DO flög ut genom fönstret för att aldrig återvända. Goda idéer fanns i överflöd, men inget fick  löpa linan ut, innan nästa infall skulle testas. Det finns ju alltid många vägar till samma mål, men man kan inte springa på dem alla samtidigt!


Kriterieplan och loggföring? Har vi aldrig hört att det är extra viktigt när flera personer är inblandade i djurets träning?

80 % regeln? Äsch, nu går vi vidare och gör det lite svårare så folk inte blir uttråkade.

Tydliga konkreta instruktioner och ansvarsfördelningar, ska det verkligen behövas när man har med så duktigt folk att göra? Jaaaa!  Det blir annars lätt för mycket när alla på en gång ska visa vilka duktiga och engagerade figgar de kan vara.


Första projektet handlade om att jobba med klassisk betingning, eller snarare motbetingning, vid rädsla/aggression. Kathy föreläser om detta på seminariet och Fanny har gjort en mycket bra sammanfattning av föreläsningen här.



Detta skulle vi nu jobba med för att hjälpa Mortens Kira att komma över de rädslor som uppstått i samband med denna incident. Ganska snabbt började klickerinstruktörerna tycka att det var svårt, eller kanske bara tråkigt, att inte jobba operant, och så satte förbättringarna igång! Det i kombination med överentusiastiskt figurantarbete  ledde raskt till att Kira snart tyckte att det mesta i Oslo verkade tämligen obehagligt.



Det som var lärorikt för oss primater var att just få se effekten av hur dålig planering och dålig timing ger motsatt effekt mot den avsedda. När hunden hukade sig och visade rädsla när tonfisktuben kom fram syntes det tydigt hur fel det höll på att bli!



Kathy använder inte klickern på det här stadiet i träningen, just därför att undvika att associera klick med obehagliga känslor, men också för att hon anser det meningslöst tills dess att hunden är i en sådan avspänd sinnesstämning att inlärning kan äga rum. Först då  kan man gå över till operant inlärning och använda sig av klicker eller andra markörer.


Vi jobbade också med Evas bordercollie Tessla som inte är helt bekväm när andra hundar närmar sig. Här fick vi faktiskt med oss en del intressanta observationer kring vilka tecken hos hunden som tyder på rädsla/obehag  så att man kan tajma tillförseln av motbetingningsstimulit ( = tonfisken på tub). T ex vidgade pupiller, öronrörelser, munrörelser osv. För att hjälpa Eva fokusera på hundens reaktioner fick hon sitta med ryggen mot stimulit.


Hundägaren har en tendens att istället fokusera på stimulit som utlöser rädslan, och är då ofta för snabb vid introduktionen av maten.  Motbetingningstimulit måste komma strax efter de utlösande stimulit, inte före eller samtidigt. Så när vi börjar mata en hundaggressiv hund med en köttbulle så fort vi har sett en annan hund, innan den egna hunden har hunnit upptäcka den, så blir det inte motbetingning, bara avledning, vilket löser problemet i stunden men inte på sikt.


På eftermiddagen skulle vi jobba med Dinas riesen Loke som inte gillar att människor kommer nära bilen. Nu fick klickerinstruktörerna riktig hybris, och ville prompt jobba med något ingen av oss hade någon som helst praktisk erfarenhet av: C A T, Constructional Aggression Treatment

Typ: Kathy, du har ju föreläst på samma seminarium som Jesús Rosales-Ruiz, du kan väl guida oss igenom den här trots att du aldrig provat själv tidigare! Let´s go wild and crazy!



Metoden bygger på negativ förstärkning, dvs hunden blir av med det aversiva stimulit, i det här fallet människan,  när den visar något mer socialt acceptabelt beteende, t ex slicka sig om munnen, titta bort osv. Det gäller ju då att anpassa svårighetsgraden i stimulit så att hunden klarar att lyckas visa nåt annat än total affekt.


Kathy var så obekväm i detta upplägg, och det blev fritt för andra krafter att ta över. Slutresultatet blev allt annat än det önskade och dagens kanske viktigaste lärdom blev , för att citera Kathy:


 Clickertrainers shouldn't mess around with negative reinforcement!









ANNONS

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6
7
8
9 10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se