Som clinic-åskådare har man större möjlighet att reflektera lite över själva undervisningen, än när man själv är mitt i händelsernas centrum som deltagare.

Manuela är en fantastisk instruktör på många sätt. Engagerad, entusiastisk, och full av inspiration! Hon är duktig på att berömma sina elever när det går bra. Hon lägger upp övningarna i lagoma steg som för häst och ryttare framåt. Eftersom det är ungefär samma gäng ryttare med varje gång, är det jättekul att se hur ekipagen har utvecklats och gått framåt.

Det ÄR riktigt roligt att rida för henne, och vi kommer att vara med samtliga gånger hon kommer till Skällsta.

Men nu kommer ett riktigt sånt där "Good - but" som man som TAGteach-certifierad inte borde tillåta sig:

Jag blir galen på hennes sätt att hantera ekipagen när det kör ihop sig!

När ryttaren upprepade gånger inte får till det som det är tänkt, går hon igång som en grinig morsa och skäller på den stackars ryttaren:

"Varför gör du ........?"

"Varför gör du alltid............?"

"Nej, nej, nej! Varför gör du inte som jag har sagt?"

I evigheter känns det som. 

Jag gissar att hennes avsikt är att få ryttaren att tänka till och ändra sitt beteende när resultatet inte blir det önskade. Hon vill att vi ska lära oss lösa problemen själva så vi kan jobba vidare på egen hand. För  det ska gå måste vi naturligtvis sluta upprepa misstag, och lära oss att snabbt  ändra på något när vi inte får önskat resultat. Alltså vill hon inte alltid ge en färdiga lösningar. Så långt är jag med!

Dessutom är hon ju ridinstruktör och i hästvärlden jobbar man huvudsakligen med PS och NF för att ändra hästens beteende. Omsatt till ryttaren blir det då förstås logiskt att jobba med åthutningar och tjat. Inget unikt för Manuela, (som ju dessutom är duktig och generös med berömmet också.) Ibland kan det ju till och med vara adrenalinpåslaget man får under aversiv inverkan från instruktören som ger energi att ändra på något. Även om det finns andra mer positiva sätt att uppnå samma effekt på, så kan man inte förneka att det här ofta funkar, och därmed är förstärkande både för ryttare och instruktör. I hästvärlden verkar det t o m så att folk inte upplever att de fått full valuta för pengarna om inte instruktören gastat lite åt dem .

Men min stora invändning - alla dessa VARFÖR-frågor lägger sånt fokus bakåt, på själva misstaget, att jag är övertygad om att det tar minst dubbelt så lång tid att reda ut problemet. Människor har en förmåga att fastna i s k automatiska tankar,  kopplade till de negativa känslor man får i ett sånt här läge:

Varför gör jag det här misstaget? Därför att jag är en dålig ryttare/a lltid klantar till det/inte kan någonting, aldrig lär mig osv...

i en raskt nedåtgående spiral som inte hjälper till att lösa det pågående problemet.

Påståenden från instruktören som innehåller ALDRIG eller ALLTID, ger förstås extra bränsle till dessa destruktiva tankar.

 Jag gör ALLTID så här, jag lyckas ALDRIG =  alltså spelar det ingen roll hur mycket jag försöker...

Då hamnar man snabbt i läge där man bara snurrar runt med hästen, förföljd av en allt grinigare instruktör, oförmögen att åstadkomma någon förändring, eftersom hjärnan jobbar med allt som gått galet och upplevelsen av oförmåga och hopplöshet. Samtidigt som instruktören blir allt mer frustrerad över ens uppenbara handlingsförlamning.

Jag är övertygad om att utan VARFÖR, ALDRIG och ALLTID skulle flera av helgens låsningar ha lösts upp på halva tiden.

(Och jag hade sluppit brottas med den högst oklickerska impulsen att springa in och jaga instruktören med långpisken!)

Och en redan fantastisk instruktör hade varit ännu bättre! Kanske nästan lika bra som vår egen Fröken Anki?