Nä, flerfaldiga SM-vinnaren Snappy Kakkie vill bara hålla lockarna på plats under resan.

Ändå måste matte kamma och och fixa igen på tävlingsplatsen, för att få allt exakt på plats!

Även Claudias man behöver en översyn

Barnen fick nya vårskor igår och alla hästarnas vintertäcken har tvättats och lämnats till lagning. Alltså vaknar man till ett vintervitt landskap!

Mina kurser har ingen tur med vädret denna termin!

Idag stod Klickerträning och lugnande signaler på programmet. Vi är halvvägs in i kursen och jobbade med hundmöten, först med sprattliga Tosca som är en lite större utmaningen än kolougna Stella. Tosca själv är inte helt bekväm med okända hundar och kan undslippa sig ett skall eller två när hon känner sig pressad. Vilket var bra träning för kurshundarna men helst skulle tränas bort för hennes egen skull. Sedan fick de möta varandras hundar också. Det funkade fint för allihop. För en hund var det viktigare att få tränat på att folk klampar in i hans trygghetszon, så alla kursdeltagare fick vara med och spela rollspel som gamla kompisar som plöstligt störtar fram på stan och konduktörer som kommer för att kolla biljetten när man sitter på färjan (=verandan). Denna kurs är så kul att hålla! Härligt hur alla samarbetar och lever sig in i sina roller för att ge bra träning till sina kurskamrater! Hade tänkt fota, men snön föll i blöta sjok över alltihop.

Satt upp för första gången sedan Boogies hälta för 2 veckor sedan. Anki har ridit henne måndag och tisdag och hältan verkar vara borta nu. Arbetslusten också dessvärre. Små kossehästar bli bekväma när de får ledigt!

Jag tyckte ju att jag hade börjat få lite kläm på saker och ting då precis innan hältan, men nu var det som bortblåst. Vad var det jag skulle göra egentligen? Tur att jag hade lektion med Anki så jag fick lite vägledning.

Några korta ögonblick här och där hängde allt ihop. Snacka om att variabel förstärkning funkar på ryttare - man vill bara försöka om och om igen för att få uppleva de där ögonblicken igen.

Men i morgon blir det nog en liten skogstur med Märta på ryggen och mig till fots. Vi ska mocka och lunchfodra de hästar som finns kvar efter att tävlingsekipagen gett sig iväg i riktning mot Skövde och April Open. Sedan styr vi också kosan söderut för att utgöra hejarklack. Ebba åker med hästarna för att vara groom åt Moa och lära sig om tävlandet på nära håll.

Vi återkommer på söndag, så det blir tyst här om jag inte lyckas hacka in på nåt nätverk under resan! Ska dock göra mitt bästa för att dokumentera tävlingsmodet till allmän skräckblandad förtjusning!

Underbara Isgårds djur tränar! Jag får ett leende på läpparna var gång jag tittar in!

Idag kom Carolina från OHR ut för att coacha mig i klickerträning av häst.

Hon konstaterade ganska snabbt att det var hög tid för mig och Boogie att böraj jobba med med stadga och självkontroll. Från början var Boogie väldigt passiv och liksom avstängd, men numera är hon ju i alla fall i närvaro av diskriminativa stimulit matte med godsaker ganska på. Det Carolina fick se idag var en ganska odräglig klickerhäst som trampade runt och bet och slet i matte medan vi pratade. Ännu ett beteendemonster på min meritlista, alltså!

Det är ju lätt att hemfalla till åthutningar när 450 kg frusterad häst gör fula grimaser och hoppar runt. Lättare att uthärda utsläckningsexplosioner med 13 kg hund! Men eftersom minsta reaktion, även en bestraffning, faktiskt kan fungera förstärkande i det här läget, så har man bara två val: stå ut eller förstärk alternativa beteenden.

Så vi fick öva på hålla huvudet rakt fram och gör ingenting!

Carolina förklarade också hur hästar är duktiga på att skilja mellan mappar när det gäller tränarens position i förhållande till hästen. Man kan välja att bara låta kreativitet löna sig när man står i ett visst läge, t ex mitt emot hästen och vid sadeläget. (För att kunna jobba hästen från marken i liknande läge som när man rider i förberedande övningar).

När man står bredvid hästen och håller i grimskaftet kan man se till att bara passivitet ger utdelning.

Grimskaftet kan man också använda som arbetssignal. När man lägger det över halsen är det dags att börja jobba. När man tar paus tar man tag i grimskaftet igen.

Så dags att bli mer strukturerad kring var jag står när jag tränar och hög tid att jobba mer med passiva beteenden så det gärna blir ett defaultläge. Igen, fast nu positivt inlärt.

Från hästryggen ska jag tänka lite mer på belöningsplacering så jag inte får så mycket bakvikt. Belöna mer i min knähöjd  istället.

Slutligen fick jag lite tips inför löslongering som jag testade på egne hand senare under dagen när ridbanan var ledig.

Det var jättekul, för det har jag aldrig vågat mig på då jag inte riktigt vetat hur jag skulle göra. Viss press och negativ förstärkning ingår. åtminstone till en början, och där behöver jag jobba med min timing så jag verkligen ger eftergift (med min kroppshållning) i rätt ögonblick. Boogie har säkert gjort sånt här förr, så jag använde nu klickerdosan för att göra det ännu tydligare att vi tränar på ett annat sätt.

Visst blev det en massa fel och missförstånd men det var väldigt roligt att försöka dansa tillsammans så här!

Boogie ser ut som om hon tänkte äta upp någon, men så ser hon alltid ut när vi klickertränar!

Efter klicket kommer öronen fram igen!

Roligast av allt att vi inte såg några spår av hältan heller!

På torsdag bär det av till AQHA Spring Show på Grevagården utanför Skövde. 4 av stallets hästar ska tävla, däribland Claudia med sin youth-ryttare Moa. Ebbas ska vara hennes groom för att se och lära om hur det går till på tävling. Innan man åker iväg är det bra om man har testat av sina tävlingskläder så inget glipar, klämmer, trycket och skaver.

Samtidigt kan man ju också öva på sitt vinnande leende, eller hur!

PS täckvästen ska av!

I lördags var det upp i riktiga svinottan för att hinna klart med fodring, mockning och utsläpp INNAN kl 9. Tack vare de duktiga barnarbetarna Ebba och Moa var vi klara i god tid. Prisad vare torven, säger jag bara! 10 boxar på ett kick och man får inte ont någonstans.

Vår eminente hovslagare hade avsatt större delen av dagen för att lära oss att slå på tappskor själva i stället för att fylla hans mobilsvar med panikmeddelanden under helgerna. Det ingår i hästägarens allmänbildning anser Sonny, och det var vi ett helt gäng som höll med om.

Att Sonny är en skicklig hantverkare med god hästkänsla visste vi ju redan.

Nu visade han sig vara en utmärkt pedagog också! Tydliga, enkla anvisningar i lagoma portioner, stort tålamod och gott humör.

Mycket praktisk träning stod på schemat och nej, vi övade inte på våra egna hästar. Sonny hade med sig ett gäng hästben, vilket inte var så läskigt som många befarat. De var djupfrysta och väl inplastade.

Först övade vi hela förmiddagen på att dra av skon och sätta tillbaka den i de gamla hålen. Först fick jag inte av skon hur jag än slet och drog. Sedan kom magistern och visade ett enkelt handgrepp och det blev hur lätt som helst.

När man väl fått på skon igen med alla sömmar på plats och "nitade" fick man godkänt eller lite bakläxa och sedan var det bara att dra av den igen. Och igen. Ibland stökade Sonny till skon lite också för att vi skulle få öva oss på att rikta den igen. Lite klurigt var man skulle banka för att få rätt effekt.

Efter lunch verkades hoven så skon hamnade i ett annat läge och vi fick spika i orörd vävnad. Attans, vad mycket svårare det var!

Fegade man och bara "pickade" med hammaren så riskerade sömmen att gå rakt in och därmed nå kötthoven. Drämmer man istället till lite bestämt gör sömmens utformning med tunnare böjd tip, "svikten", att sömmen söker sig ut genom hovväggen.

En söm liksom bara försvann in i hoven och då var jag verkligen glad att jag fick öva på en död hov. Hade det varit "live" hade hästen suttit uppe taket och mitt jobb hade varit att övertyga hästen om att enda vägen att bli av med det onda var att låta mig dra ut sömmen och börja om.

 Esteten Camilla var inte nöjd med att sömmarna kom ut där de skulle - hon vill ha dem i perfekt linje med varandra också!

Överkurs, sa Sonny, men berättade i nästa andetagen om tävlingsekipage i USA som lackar hoven svart och sedan målar dit sömnitar med silverfärg, för att få just den perfekta linjen.

Fröken Anki har ju gjort det här förr och demonstrerar här proffsgrepp på filen. Solbrillorna lyckas hon hålla på plats också!

Jättebra kurs och väldigt nyttigt! Jag tror faktiskt att jag vågar prova själv nästa gång en sko trillar av!

Alla var dock efteråt rörande överens om att hovlagarens arbetsinsats är värd varenda krona det kostar. Ont i ryggen, ont i käna, mjölksyra i låren  - det var lite smågnälligt  runt om där på eftermiddagen!

Har det snöat nu igen?

Nä, det är bara vinterpälsen som åkt av!

Att bli av med "fällen" kliar nåt infernaliskt! Beter sig får också så här?

 Väldigt leksugen blir man också!

Notera hur "bossen" Stella visar med framändan att hon vill leka och med svansen att hon fortfarande är bossen! Tosca är noga med att hålla en låg svansföring under hela leken för att undvika missförstånd.