När jag hade teorikväll på en kurs här i veckan utbröt plötslig munterhet i publiken när Stella gång på gång gick fram till datorn och tryckte fram nästa PowerPointbild. Helt i otakt med min föreläsning, dessvärre!

Hur kan en hund komma på något sånt?

Targetöverföring!

För att förklara begreppet Targeting brukar jag ofta demonstrera med Stella. Targeting innebär att man lär hunden att  vidröra ett föremål med en kroppsdel, oftast nos eller tass. Sedan kan man använda detta föremål (target) för att forma fram andra beteende som skulle vara svåra att fri-shapa. I den processen ingår något som kallas targetöverföring. Det är när man så småningom plockar själva targeten (? Blir så knasigt på svenska!) för att sedan förstärka att hunden söker sig till den plats där targeten tidigare fanns. Enklast brukar jag visa detta genom att låta Stella göra nostarget på mitt pekfinger några gånger, sedan hålla fingret mot en punkt, t ex stolsben eller nåns knä, klicka några gånger för targetbeteende mot fingret invid punkten, och sedan ta bort fingret och klicka för att hon duttar med näsan i det område targeten nyss fanns. (Principen är exakt lika för tasstarget.)

Men i just denna föreläsning fanns ingen sådan demo, så Stella beslutade sig för att införa en sådan. Först kom hon fram och försökte dutta lite på mitt finger när det var på väg mot datorn. Jag var så inne i mitt prat att det inte riktigt registerade hors mig. Stella jobbade sig raskt vidare i kriterieplanen och gick fram och duttade där mitt finger nyss varit, dvs på styrpadden på laptoppen. Inget klick o belöning men väl spridda fniss i publiken. Tydligen tillräckligt med förstärkning för en liten fyrbent estradör, så beteendet upprepades i rask takt tills matte fick stopp på cirkusen.

Där ser man hur lätt beteenden som uppnåt flytnivå, generaliseras till nya sammanhang, och hur lite förstärkning det då behövs!