Fredag kväll och tjejerna har bestämt sig för hoppning. Moa och Cladden seglar elegant över det lilla krysshindret, men vår lilla häst är nybörjare på hoppning och något mer tveksam. Ibland blir det tvärstopp, andra gånger kravlar hon sig över och emellanåt tar hon faktiskt ett skutt. Ebba är ju inte heller så van och blir tveksam när det strular. Eftersom en tvivlande ryttare sällan får hästen över hinder, lämnar mamma Y sina stallsysslor, plockar fram värsta ridlärarstämman och ställer sig mitt på ridbanan.

Ebba hittar flyt i galoppen och framåtandan. Boogies språng blir bättre och bättre. Glada och svettiga tjejer och hästar lämnar ridbanan.

En hästägare jag sällan träffar har sett det hela och säger något om att det där med hoppning verkar ju kul, kanske man kunde få lite hjälp nån helg om jag har tid?

Gapskratt! Jag kan inte ett skrutt om hoppning! Har inte hoppat själv sedan tidigt 80-tal. Jag vet bara hur man gastar i takt för att aktivera dotterns högra hjärnhalva!

Se vägen! Se vägen! Galoppen! Galoppen! Rid! Rid! Rid! Go! Go! Go!

Luring is an advanced training skill!

Enligt Bob Bailey bör oerfarna tränare som ännu inte behärskar konsten att fri-shapa, inte ge sig på något så avancerat som att locka-visa-träna. (Helena H har helt rätt i att den svengelska översättningen "locka-lura" blir missvisande).

Trots det så är det det absolut vanligaste sättet man får lära sig att få fram beteende på hundkurser. Anledningarna är flera, det är lätt att lära ut, det händer snabbt något med hunden, och både kursdeltagare och instruktör blir nöjda. Bieffekterna, som vi diskuterat tidigare, är att det är svårt att komma bort från själva hjälpen, det tar längre tid för hunden att göra koppling mellan beteende och belöning, och man förstärker passivitet, "vänta på ett stimuli",  hos hunden.

MEN - locka-visa är ett mycket effektivt sätt att få FRAM beteenden!

Vet man hur man ska göra kan det vara mycket användbart!

Liten Locka-Visa manual:

Förberedelse

1. Går beteendet att fri-shapa fram inom rimlig tid? Välj det alternativet.

2. Säker på att du vill locka-visa?

3. VAD är det du vill få fram? Beskriv konkret beteendet du vill ha!

4. VILKEN hjälp får troligast fram beteendet direkt?

5. Hur STARKT STIMULI behöver du använda? Välj en intensitet som inte är mer än vad som behövs, men heller inte för svagt så du måste upprepa många gånger. (som stimuli räknas gester, godis, föremål etc. Undvik att blanda in flera olika typer av stimuli samtidigt, då det komplicerar utfasningen av hjälpen)

6. Planera din första träningsakt. I planen bör ingå förflyttningar mellan repetitionerna och organisation av material så att du får så lite dötid som möjligt emellan:

Repetition 1: Applicera ditt stimuli direkt! (Undviker att förstärka passivitet med presentation av hjälpen)

Repetition 2: Applicera ditt stimuli direkt, nu i något svagare utförande

Repetition 3: Applicera ditt stimuli direkt, nu i ännu svagare utförande.

Var snabb och belöna minsta ansats att utföra beteendet!

Repetition 4: Inget stimuli! Belöna minsta ansats att utföra beteendet

Om hunden nu blir passiv, TA INTE fram stimulit igen! Ha lite is i magen.

Ordentliga belöningar för alla steg i rätt riktning.

Händer inget alls, avbryt träningsakten, ta en rejäl paus och börja om någon annanstans. Se över planen! Kan du fasa ut hjälpen smartare? Är belöningen efter beteendet tillräckligt bra?

Upprepa ovanstående med dina justeringar i nästa pass! Om det mot förmodan fortfarande inte funkar, lägg ner locka-visa! Utveckla din och hundens förmåga till fri-shaping i helt andra övningar och återvänd till problemet senare.

Grundläggande är:

• OM du använder en hjälp av något slag, så ska den fasas ut i samma träningsakt!
• DET hunden gör när hjälpen presenteras kommer troligen att förstärkas av åsynen av hjälpen! Se upp så att du inte förstärker oönskade beteenden!
• DET som händer EFTER utfört beteende är det som påverkar hur sannolikt beteendet är i framtiden. Snåla alltså inte på belöningen!

NÅGRA EX. på locka-visa träning enligt ovan:

Hund A ska lära sig att springa rakt ut 25 för att hitta ett föremål.

Rep 1. Matte håller hund. Medhjälpare går ut 25 m, viftar med föremål, släpper det och går tillbaka. Hund springer ut 25 m hittar föremål, får stor belöning.

Rep. 2 Matte håller hund, vänd åt andra hållet. Medhjälpare går ut, hund får se medhjälpare där ute, hund vänds bort, medhjälpare springer in. Hund vänds tillbaka och får springa ut och hitta. Riklig belöning!

Rep. 3 Matte vänder bort hund. Med hjälpare kastar ut föremål. Hund vänds tillbaka, släpps och springer ut och hittar. Riklig belöning!

Rep. 4 Medan matte belönar ovan har medhjälpare kastat ut föremål igen. Matte avslutar belöning och tar med hunden till samma plats där hon släppt iväg de senaste gångerna. Håller lite i halsband och släpper i väg. Hund springer ut och hittar. Riklig belöning.

osv.

HUND B vill inte hoppa in i bilen.

Rep. 1 Placera kokt kött i bilburen utan att hunden ser det. ta med hunden till bilen, öppna luckan och lyft in hunden till godiset. Gå iväg med hunden.

Rep. 2 Placera kokt kött i bilburen utan att hunden ser. Ta med hunden till bilen, öppna luckan och börja lyfta hunden så att den kan kravla sig in buren själv när den får vittring på köttet.

Rep. 3 Placera kokt kött i bilburen utan att hunden ser. Placera köttet ganska nära ingången till buren.Ta med hunden till bilen, öppna luckan, vänta. Om hunden bara hoppar in med frambenen och äter godiset spelar ingen roll. Skjut inte på!

Rep. 4 Placera ut köttet när hunden inte ser, nu lite längre in i buren. Repetera som ovan.

Rep. 5 Placera köttet längst in i buren, när hunden inte ser. Repetera som ovan

Rep. 6 Placera inget kött i buren. ta dit hunden. Så fort den hoppar upp med framstassarna, placera kött längst in i buren.

Rep. 7 Som ovan, men vänta nu tills alla fötterna är inne innan du slänger in köttet.

Höger och vänster hjärnhalva är som två olika hjärnor, och när det gäller människans psykologi är det i höger hjärnhalva det mesta händer, hävdar psykoterapeuten och neuroforskaren Allan Schore. Höger hjärnhalva utvärderar känslomässig information på mindre 100 millisekunder, men det tar 250 millisekunder för samma information att nå medvetandet.  Den högra hjärnhalvan fungerar intuitivt och ickelinjärt och uppfattar helheter och övergripande mönster. Den har också  fler synaptiska uppkopplingar till det limbiska systemet (känslocentrum i hjärnan) och till det autonoma nervsystemet (dvs kroppen och kroppsuppfattning).

Vänster hjärnhalva däremot hanterar språkliga och medvetna funktioner, tänker linjärt och resonerar logiskt.

Att få halvorna att kommunicera med varandra är inte alltid det lättaste. Tänka bara på hur svårt det kan vara att  beskriva en känsla, för att inte tala om hur svårt det är att ge någon en riktigt bra vägbeskrivning. (Det högersidiga lokalsinnet ska omsätta sin information i vänstersidigt språk, vilket nästan alltid leder till bekymmer).

Så jag kan bara konstatera att Fröken har en sjutusan till hjärna! Ridning bör ju vara en väldigt högersidig funktion som involverar kroppsuppfattning och intuitiva reaktioner i allra högsta grad. Människans kropp och hästens kropp skickar massor av ickespråklig information till varandra. Ryttarens kropp ska skicka rätt signal i rätt ögonblick för att påverka utfallet av hästens rörelser, vilket är imponerande nog i sig när man ser en skicklig ryttare som Fröken till häst.

När sedan uppgiften blir att instruera en annan människa uppe på hästryggen blir det en riktig utmaning. Nu ska all denna intuitiva, ickespråkliga information omsättas till talat språk, och det kvickt som ögat för att eleven ska hinna påverka hästen med något som ens liknar timing. För att det överhuvudtaget ska funka bör den språkliga informationen vara av sådan art att den lätt talar till elevens högersidiga funktioner. Dvs bildlig och känslomässigt aktiverande.

Här excellerar vår Fröken, och det gör det så otroligt roligt att rida för henne! För man lyckas ju alltid, något så när, till slut. (Sa jag att hon har ett oändligt tålamod också......?)

Bäst verkar det gå när man lite grann  lyckas koppla bort den medvetna (vänstra) delen av hjärnan och "bara rida".  Som t ex när vi skulle ta oss över bomserier och "placera" hästen framhov. "Eländes, elände, hur ska jag kunna styra över vilket fot som hamnar först när vi kommer fram dit?"

Men det funkar, om man bara tänker "där"! Vilket man till slut kommer på genom Frökens försorg. (Nämnde jag hennes tålamod?)

Troligen finns det en massa paralleller att dra till hundträningen. Hundträning är också en högsta grad fysisk aktivitet med krav på tekniska färdigheter. Animal training is a mechanical skill! för att citera favvo-Bob.

En utmaning för klickerinstruktören då många av oss klickertränare är väldigt verbalt orienterade människor som älskar att logiskt resonera kring våra träningsupplägg...

Superhjärnan tvättar en svans!

Som medlem i AQHA får man ett NEWSletter med diverse information. Idag kom detta viktiga meddelande!

"DANGLING STIRRUPS
Unlike the western stirrup, which is attached to a wide leather fender, an English stirrup is able to move around a lot because it hangs from a thin stirrup leather.

To prevent the stirrup from banging your horse’s sides and getting caught on something when you’re unmounted, secure the stirrup on the saddle:

Organizing the stirrup and leather this way will keep it locked in and secure. Take the stirrup leather down only when you’re ready to mount.

When you dismount, immediately run the stirrup up the leather. Keeping your stirrups organized will help keep you and your horse safe every time you ride."

This safety tip brought to you by AQHA Professional Horsewoman Lynn Palm

Det är tur att man har många år på svensk ridskola med sig i bagaget så man slipper famla i mörkret som jänkarna!

Grannens yngsta äter middag med oss.

"Vet duuu, vet du vad vi fick till efterrätt på dagis?

"Näe, vad fick ni?"

"Mufflor"

"Musslor? Fick ni musslor till efterrätt?"

"Nej! Mufflor! Sånt där bröd!"

"Muffins?"

"Nä, du fattar ju inget! MUFFLOR! Bröd med sånt där i!"

"Menar du semlor?"

"Ja! Mufflor!"

över "nejandet" har Helena H gjort här. Läsvärt!

Ken Ramirez och Kathy Sdao kommer till Sollentuna 7-8 juni.

Klickerforum växer stadigt i aktivitetsnivå och och medlemsantal. Det är jättekul att följa tidigare kursdeltagares inlägg och indirekt få feedback på vad som gått fram under kursen, och se hur många själva vidareutvecklar idéer och hittar sina egna modeller. Klickerträning som träningsmetod är ju inte på långa vägar "färdigutvecklat"! Som instruktör är det för mig allra mest inspirerande med kursdeltagare som inte gör precis som jag har sagt, utan som faktiskt lärt sig tänka själva! Då menar jag verkligen tänka och (beteende-)analysera, inte fritt botanisera mellan olika träningsupplägg, för att det verkar coolt eller för att nån som är "duktig" har sagt att detta är bra.

Om jag får ett råd/tips/förslag från någon, vare sig det är någon med flera SM-medaljer på meritlistan eller en välvillig granne, så vill jag, innan jag skrider till verket, först ta mig en ordentlig funderare på:

• Kommer detta att påverka rätt beteende (det beteende jag vill påverka)?
• Hur kommer det att påverka beteendet?
• Finns det eventuella biverkningar (det gör det nästan alltid, men kan jag leva med dem?)
• Finns det effektivare sätt att göra det på (snabbare, enklare, mindre energikrävande)?

Det är fascinerande hur laddat det alltid blir kring ordet "Nej". I tråd efter tråd på forumet bubblar denna debatt upp, helt klart i stort behov av att luftas. Det är ofta ett av de mest laddade ämnena på våra grundkurser också. Att man skulle kunna klara av hundägandet utan ett "NEJ"-kommando är en svindlande tanke för väldigt många. Som alltid i frågor som berör oss djupt känslomässigt (barnuppfostran, hundägande, hästägande osv) så blir vi så lätt provocerade av att andra väljer att göra på ett annat sätt; att det som känns livsnödvändigt för mig är oväsentligt för en annan.

(Den som tror att detta bara gäller hundfolk kan prova att gå in i ett föräldraforum och påstå att man valt att inte ge barnet napp eftersom man tycker att ..........(fyll i valfritt påhittat skäl) )

Jag har redan beskrivit mina tankar kring "NEJ" tidigare i bloggen. Min ståndpunkt betyder inte att jag inte kan respektera att andra gör andra val. Vilken linje man än väljer bör man dock komma ihåg att:

Ett NEJ eller annan signal inlärt med innebörden "avbryt, eller annars...." innebär ett positivt straff och det markerade beteendet minskar i förekomst. Om du nu har ett NEJ värt namnet, så att säga. Annars kan man ju undra vad poängen är?

Med positivt straff följer alltid biverkningar som kan inverka negativt på den klickerträning (eller annan hundträning) du vill bedriva. Dit hör bl a (förutom rädslor, stress, osv) de för klickerträning viktiga:

• minskad initiativförmåga
• minskat informationvärde i utebliven förstärkning
• ökat informationsvärde i utebliven bestraffning

Genom många täta koppling mellan NEJ (bestraffning) och förstärkning för vad nu hunden gör efter den avbrutit, riskerar man att göra NEJ till en betingad positiv förstärkare, som alltså ökar förekomsten av det man vill stoppa.

(Minns plötsligt min barndoms TV-hundtränare Barbara Woodhouse: Give them plenty of jerks, they LOVE to be jerked!" Tacka för det , när varje koppelryck följdes av massor med beröm och klappar. Det var ju det hon var banbrytande med på sin tid, vikten av positiv uppmärksamhet, istället för enbart korrigeringar!)

Ett NEJ eller annan signal inlärt med betydelsen "avbryt, och du har chans på belöning" innebär en positiv förstärkning av det markerade beteendet. Beteendet ökar i förekomst, du riskerar att få mer av det du inte vill ha, om du inte samtidigt formar fram alternativa, konkurrerande beteenden.

T ex lära hunden att skvallra på det som den vill agera mot.

Så vilket val man än gör kräver det eftertanke! Personligen vill jag bestraffa mina hundar så lite som möjligt, och ser ett positivt inlärt NEJ som ett onödigt mellanled när jag vill påverka ett oönskat beteende. Jag lägger hellre tiden på inkallning, både med kommando och spontana ingångar, samt skvallerträning.

Om jag akut måste avbryta mina hundars beteende, så kan jag både säga NEJ eller allmänt gasta och använda kroppsspråk. Och ja, det innebär definitivt ett positivt straff för mina hundar! Vilket jag verkligen inte vill använda särskilt ofta, av samtliga ovan nämnda skäl!

I den delen av mitt liv som involverar hästar händer det oftare att jag måste avbryta beteende med en korrigering, fram för allt eftersom jag i stallet hanterar andras hästar, som inte alls är klickertränade.

(Vår egen är också fortfarande långt i från en klickerhäst, än så länge).

Eftersom jag ägnat ganska många år till att göra mig av med korrigeringsvanan, var det mycket ovant och obekvämt till en början.

Men när jag ska hämta min häst i hagen och omringas av 4 till som bestämt sig för att Boogie inte har tillstånd att lämna flocken, så har det inte funnits så mycket att välja på. Likaså när vi numera har stalljour vissa helger och hanterar 13 stycken som ska in och ut, och kläs av och på. Jag har varken tid eller tillstånd att shapa andras hästar med positiv förstärkning. Men jag har heller inte lust att bli omkullsprungen, nedtrampad, eller biten av hormonstinna tonåringar i 500-kilosklassen.

Så jag har fått damma av mina gamla betraffningskunskaper och bestämt mig för att om jag nu måste utdela en bestraffning så ska den vara vältimad, kort, koncis och av sådan intensitet att den faktiskt får beteendet att försvinna direkt. För är det något jag avskyr så är det halvmesiga, upprepade korrigeringar utan verkningsgrad vars enda effekt blir en gradvis upptrappning av aggressionerna (från båda parter) och ett djur som blir alltmer distanserat och avtrubbat, och en människa som ständigt går omkring och är irriterad. Huvva!

Så här kommer ett kanske kontroversiellt tips från klickertränare Y:

Ska du nu prompt dela ut ett straff - gör det 1 gång, med timing och  ordentligt!

(För ordningens skull vill jag bara påpeka att alla Skällsta-hästarna är underbart lätthanterade och det har aldrig behövts mer än en skarp röst!)