Klickerforum växer stadigt i aktivitetsnivå och och medlemsantal. Det är jättekul att följa tidigare kursdeltagares inlägg och indirekt få feedback på vad som gått fram under kursen, och se hur många själva vidareutvecklar idéer och hittar sina egna modeller. Klickerträning som träningsmetod är ju inte på långa vägar "färdigutvecklat"! Som instruktör är det för mig allra mest inspirerande med kursdeltagare som inte gör precis som jag har sagt, utan som faktiskt lärt sig tänka själva! Då menar jag verkligen tänka och (beteende-)analysera, inte fritt botanisera mellan olika träningsupplägg, för att det verkar coolt eller för att nån som är "duktig" har sagt att detta är bra.

Om jag får ett råd/tips/förslag från någon, vare sig det är någon med flera SM-medaljer på meritlistan eller en välvillig granne, så vill jag, innan jag skrider till verket, först ta mig en ordentlig funderare på:

• Kommer detta att påverka rätt beteende (det beteende jag vill påverka)?
• Hur kommer det att påverka beteendet?
• Finns det eventuella biverkningar (det gör det nästan alltid, men kan jag leva med dem?)
• Finns det effektivare sätt att göra det på (snabbare, enklare, mindre energikrävande)?

Det är fascinerande hur laddat det alltid blir kring ordet "Nej". I tråd efter tråd på forumet bubblar denna debatt upp, helt klart i stort behov av att luftas. Det är ofta ett av de mest laddade ämnena på våra grundkurser också. Att man skulle kunna klara av hundägandet utan ett "NEJ"-kommando är en svindlande tanke för väldigt många. Som alltid i frågor som berör oss djupt känslomässigt (barnuppfostran, hundägande, hästägande osv) så blir vi så lätt provocerade av att andra väljer att göra på ett annat sätt; att det som känns livsnödvändigt för mig är oväsentligt för en annan.

(Den som tror att detta bara gäller hundfolk kan prova att gå in i ett föräldraforum och påstå att man valt att inte ge barnet napp eftersom man tycker att ..........(fyll i valfritt påhittat skäl) )

Jag har redan beskrivit mina tankar kring "NEJ" tidigare i bloggen. Min ståndpunkt betyder inte att jag inte kan respektera att andra gör andra val. Vilken linje man än väljer bör man dock komma ihåg att:

Ett NEJ eller annan signal inlärt med innebörden "avbryt, eller annars...." innebär ett positivt straff och det markerade beteendet minskar i förekomst. Om du nu har ett NEJ värt namnet, så att säga. Annars kan man ju undra vad poängen är?

Med positivt straff följer alltid biverkningar som kan inverka negativt på den klickerträning (eller annan hundträning) du vill bedriva. Dit hör bl a (förutom rädslor, stress, osv) de för klickerträning viktiga:

• minskad initiativförmåga
• minskat informationvärde i utebliven förstärkning
• ökat informationsvärde i utebliven bestraffning

Genom många täta koppling mellan NEJ (bestraffning) och förstärkning för vad nu hunden gör efter den avbrutit, riskerar man att göra NEJ till en betingad positiv förstärkare, som alltså ökar förekomsten av det man vill stoppa.

(Minns plötsligt min barndoms TV-hundtränare Barbara Woodhouse: Give them plenty of jerks, they LOVE to be jerked!" Tacka för det , när varje koppelryck följdes av massor med beröm och klappar. Det var ju det hon var banbrytande med på sin tid, vikten av positiv uppmärksamhet, istället för enbart korrigeringar!)

Ett NEJ eller annan signal inlärt med betydelsen "avbryt, och du har chans på belöning" innebär en positiv förstärkning av det markerade beteendet. Beteendet ökar i förekomst, du riskerar att få mer av det du inte vill ha, om du inte samtidigt formar fram alternativa, konkurrerande beteenden.

T ex lära hunden att skvallra på det som den vill agera mot.

Så vilket val man än gör kräver det eftertanke! Personligen vill jag bestraffa mina hundar så lite som möjligt, och ser ett positivt inlärt NEJ som ett onödigt mellanled när jag vill påverka ett oönskat beteende. Jag lägger hellre tiden på inkallning, både med kommando och spontana ingångar, samt skvallerträning.

Om jag akut måste avbryta mina hundars beteende, så kan jag både säga NEJ eller allmänt gasta och använda kroppsspråk. Och ja, det innebär definitivt ett positivt straff för mina hundar! Vilket jag verkligen inte vill använda särskilt ofta, av samtliga ovan nämnda skäl!

I den delen av mitt liv som involverar hästar händer det oftare att jag måste avbryta beteende med en korrigering, fram för allt eftersom jag i stallet hanterar andras hästar, som inte alls är klickertränade.

(Vår egen är också fortfarande långt i från en klickerhäst, än så länge).

Eftersom jag ägnat ganska många år till att göra mig av med korrigeringsvanan, var det mycket ovant och obekvämt till en början.

Men när jag ska hämta min häst i hagen och omringas av 4 till som bestämt sig för att Boogie inte har tillstånd att lämna flocken, så har det inte funnits så mycket att välja på. Likaså när vi numera har stalljour vissa helger och hanterar 13 stycken som ska in och ut, och kläs av och på. Jag har varken tid eller tillstånd att shapa andras hästar med positiv förstärkning. Men jag har heller inte lust att bli omkullsprungen, nedtrampad, eller biten av hormonstinna tonåringar i 500-kilosklassen.

Så jag har fått damma av mina gamla betraffningskunskaper och bestämt mig för att om jag nu måste utdela en bestraffning så ska den vara vältimad, kort, koncis och av sådan intensitet att den faktiskt får beteendet att försvinna direkt. För är det något jag avskyr så är det halvmesiga, upprepade korrigeringar utan verkningsgrad vars enda effekt blir en gradvis upptrappning av aggressionerna (från båda parter) och ett djur som blir alltmer distanserat och avtrubbat, och en människa som ständigt går omkring och är irriterad. Huvva!

Så här kommer ett kanske kontroversiellt tips från klickertränare Y:

Ska du nu prompt dela ut ett straff - gör det 1 gång, med timing och  ordentligt!

(För ordningens skull vill jag bara påpeka att alla Skällsta-hästarna är underbart lätthanterade och det har aldrig behövts mer än en skarp röst!)