Tosca besökte igår en veterinärmottagning för ögonlysning. Det var vårt första besök på just denna klinik. I det trånga väntrummet fanns några lite hormonstinna unghannar och en mycket vresig äldre hund med värk.

Signalkänsliga Tosca blev liten och låg, vilket satt i när det blev hennes tur att gå in.

Är hon lite blyg? undrade veterinären medan hon närmade sig hunden.

Nja, det här är inte riktigt likt henne, svarade jag. I vanliga fall brukar hon kasta sig över folk.

Varpå veterinären, som precis tänkte ta i  hunden, hoppade baklänges.

Både jag och Tosca stod som två frågetecken tills det klarnade för mig att "kasta sig över" kanske har en annan innebörd för en luttrad veterinär.

Finns väl ingenting som så effektivt plockar ner en på jorden som djurträning i allmänhet och ridning i synnerhet.

Dagens lektion med Anki innebar att mitt högerben och min högerhand skulle göra en sak i takt med hästens höger bak, medan vänster hand skulle dels vid behov parera effekten av det höger sida gjorde, samt även vid behov kittla med dressyrspöet. Min mittendel skulle förstås vara stark och stadig och hålla kursen.

Med koordination och medrörelser som en 6-åring lyckas jag inte göra något med min ena sida utan att motsatt sida också dras med. Så fastän jag vet att högerhand ska  hållas stadig vid sidan av höften så åker den in mot hornet så fort vänster ska kittla med spöet. Igen och igen och igen.....

Stackars häst och stackars Fröken!

Att förstå teorin men inte lyckas få kroppen att utföra det praktiska, är så vansinnigt frustrerande att jag ibland undrar om det inte vore bättre att  inte begripa alls?

Boogie fick jobba dubbla pass i dag. På förmiddagen terränghoppning med Ebba på hinder som tjejerna dragit ihop när de rastade hundar igår. Enligt Ebba tyckte Boogie att det var väldigt kul!

Jag kom inte ut förrän efter lunch eftersom mannen och jag ägnade vår barnfria förmiddag åt att göra ekonomiska kalkyler inför bilbyten och inköp av hästsläp.  (Romantiskt värre!)

Boogie började eftermiddagen med mig genom att komma perfekt på inkallning så jag inte ens behövde kliva in i leran. Sedan fortsatte hon att visa sig från sin mest samarbetsvilliga sida i stallet när jag trixade för att få av alla numera onödiga och nedslitna broddar. Eftersom Boogie snällt kan lägga upp hoven i mitt knä, och hålla den stilla där i evigheter, kan jag använda båda händerna. Så himla praktiskt.

Jag slängde ut lite bommar och koner för att "traila", och allt gick så bra! Jag fick massor med fina, enkla galoppfattningar i båda varven, galoppbommar gick som en dans och jag fick t o m lite kläm på att backa i vinkel som varit så svårt. Det sistnämnda löste sig till det bättre när jag ändrade min skänkelposition och liksom höll om henne lite. Sidepass blev lite sisådär, beroende på min oförmåga att placera min vikt rätt - i tid.

Men jag gjorde flera galoppfattningar från stillastående som kändes kalas!

När jag rider själv så här använder jag mycket mera belöningar än när jag rider lektion. Det brukar kännas lite ryckigt och stötigt att avbryta för belöning, men idag kändes det inte så svårt att hitta centreringen igen efteråt. KUUUUL!!!!!

Något jag absolut älskar med vårt stall är att det är nästan omöjligt att vara där utan att få lära sig något nytt!

Idag visade snälla Camilla hur jag skulle få loss sömmar och dra av Boogies lösa baksko utan att skada hoven.

Allt blir så mycket enklare när man sett det göras, av människor som kan, OCH som har tålamod att visa och förklara.

Det verkar som om vi numera bara har delad vårdnad om äldsta dottern. Det verkar också som vi fått ett bonusbarn vissa helger i månaden. Dvs. den av familjerna B och Y som har stallhelg har också hand om hela Skällsta ungdomssektion, (=Mo a och Ebba.) Hela livet kretsar krings stallet, precis som det ska göra när man är 11.

Denna lördagmorgon hade jag således varken kursjobb, stalljour eller ens ivrig dotter som skulle skjutsas i ottan. Alltså blev jag något förvånad när telefonen ringde TIDIGT på februari månads enda sovmorgon, och Ebba flåsigt förkunnade att jag minsann kunde få rida min stökiga lilla häst själv idag, hon skulle nämligen få motionera Frökens Billy istället.

(Pappan bleknande vid tanken på lilla dottern på stallets mest långbenta häst. Mamman som varit ute på ett och annat själv i sin ungdom, tänkte att långa ben nog är att föredra jämfört med de halvvilda galenpannor hon själv for runt på i motsvarande ålder.)

Ungdomssektionen hade redan ridit klart när jag anlände, och Billy hade förstås varit helt underbar! Nu ville de rasta hundar i skogen, så det blev för en gångs skull Boogie och jag på tu man hand. Det var hur nyttigt som helst för oss båda! Boogie beter sig nämligen lite annorlunda utan den krulliga stödpatrullen. Hon är mycket tittigare och hoppigare! Jag passade på att ta mindre hundvänliga vägar och såg till att komma in så pass bebyggda trakter som det går runt Skällsta. Solen sken och glittrade i alla brevlådor, bilfönster och trädgårdsredskap. Folk var dessutom ute och krattade, städade, rotade runt  i sina förråd och skjutsade ledsna barn i barnvagn. Mycket att titta på för en liten kossehäst! Hon gjorde ett antal  "startles" dvs blandade småhopp i sidled vid varje nytt stimuli, något som jag inte upplevt på henne sedan första veckorna i somras. Det justa med Boogie är dock att hon efter sitt sidohopp är mycket resonabel och lättövertygad att prova igen. Multargetövningar har gjort att hon gärna vill gå fram och kolla närmare på det som först var spökigt, men jag kände idag att vi kanske ska fräscha upp det beteendet separat också.

Att kunna använda en betingade förstärkare vid minsta lilla framsteg ger en sådan skillnad i attityd till det som är läskigt och svårt. Hon vill verkligen framåt och prova igen, man behöver inte pusha och tvinga. Själva belönandet gör henne snabbt lugn.

Men den lugna skogsmiljön kring Skällsta ger ju begränast med miljöträning!

På vårens att göra lista står nu:

• Uppgradera körkortet till BE (vägrar köra leksaksbil eller papptransport)
• Införskaffa hästsläp
• Ut och åka!

Tills dess, fler ridturer utan krulltotttar! Sorry, girls!

Apropå Mr Millan och träningsmetoder:

För ett drygt år sedan var jag med familjen på en helt hundfri semester i Florida. En dag tog jag ledigt från nöjes- och strandliv för att shoppa lite och hamnade så småning om på ett gigantiskt Petsmart djurvaruhus. Förutom kilometervis med hyllor fyllda av katt, hund, kanin, fågel, fisk och hästprylar fanns i butiken veterinärmottagning, adoptionscentrum för herrelösa katter och en hundskola. Hundskolan hade en träningsrink mitt i lokalen och ett stort utbud av kurser baserade på "positiv förstärkning", inkl. klickerkurs.

Här borde man ju kunna hitta lite coola klickerprylar tänkte jag, och genomsökte alla hyllor med Behavior & Training Equipment. Men istället för smarta targetsticks och klickers med alternativa ljud hittade jag hyllmeter på hyllmeter med teknisk utrustning för att på allehanda sätt applicera elstötar, skarpa ljud, luft och lukt pustar, vibrationer och jag vet inte vad för att bestaffa hunden. (Vad sägs om hundfilten som straffar hunden om den kliver av? ) Med tillhörande instruktions-DVD:er förstås, den seriösa hundägaren vill ju göra RÄTT.

För de som känner sig tveksamma inför elektronikens landvinningar fanns även det gamla hederliga stackelhalsbandet i en mängd utföranden. Raka piggar eller krokiga? En sats med gummipluttar i käcka neonfärger att trä på taggarna gör att det inte sliter lika hårt på hud och päls.

På väg ut genom kassan får jag syn på en stor glasskål fylld med klickers med PetSmarts logga. 1.49 USD känns som ett överkomligt souvenirpris så jag sträcker min hand mot skålen.

ARE YOU TAKING THE CLASS; MA'AM? vrålar damen i kassan så samtliga i kön lättar nån decimeter från golvet.

Jag försöker förklara att jag bara vill köpa en klicker, men det visar sig att sådana verktyg inte säljs hur som helst. Man måste gå kurs först!

Elhalsband och stackel var det dock fritt fram att inhandla, utan särskild licens!

På SeaWorld funkar det inte med stackel och el! Här är det visselpipa och hinkvis med fisk som gäller!

Medan Stella började på lite nya trix övade Johnnie och Tosca på att sitta på sina stationer och vara tysta. Inget som Johnnie har särskilt svårt för själv, men frågan är om han höjde eller sänkte kriterierna för Tosca när han gång på gång knackade henne i huvudet med tassen? På bilden ser hon lite distraherad ut, men tyst var hon i alla fall, trots att Stella blev klickad alldeles intill.

Känner mig som värsta zoo-tränaren och det blir väldigt många kriterier att hålla reda på samtidigt (trots att två bara ska sitta still, men det gäller ju att förstärka precis när de verkligen gör det också). Det kör ihop sig med godbitarna ibland också; hundarna har inget emot kattmaten men katten blir lite snopen när man slänger åt honom en kula Hills Lightfoder för hund. Men kul har vi!

Kan man köpa en sådan här boll?

Min kollega Anna är visst inne på samma linje! Märks det att vi jobbat ihop ett tag, eller?

Jag  gillar hur hon sammanfattat klickerträningens regelverk för hunden, kort och koncist:

1) Bjud beteenden till du hittar något som lönar sig.
2) Om något lönar sig fortsätt bjud detta (en självklarhet?)
3) Om något slutar att löna sig, prova något annat.

Klickerträningstänket har verkligen spridit sig bland aktiva hundägare de senaste åren och som instruktör behöver man idag inte ägna lika mycket tid till att diskutera VARFÖR på kurserna, och får istället mer tid över för HUR.

Tanken på ett träningssystem med spontana grundfärdigheter är inte alls så främmande och obekväm idag som den var för några år sedan. Tvärtom är många igång och tränar på det viset redan innan de kommer på kurs.

Under det senaste året tycker jag min notera en trend där man gör grundfärdighetssystemet till något mycket mer avancerat och i mitt tycke betydligt krångligare än det behöver vara.

• En grundfärdighet är ett beteende som du kan använda senare i flera olika övningar
• Hunden ska kunna bjuda alla grundfärdigheter spontant, utan signal/kommando
• Grundfärdigheterna utgör hundens beteendearkiv där du kan hämta de beteende du behöver för att sätta ihop ett moment eller en övning.

Trots att hunden erbjuder grundfärdigheterna spontant, gör den det inte helt utan stimuluskontroll. Det finns diskriminitiva stimuli, dvs något i miljön, som talar om för hunden om ett visst beteende har chans på utdelning eller ej. T ex finns det vissa beteende som vi brukar förstärka när hunden står mitt emot oss. Beteenden som brukar förstärkas i en viss sättning kallar vi för "mappar". Stå, sitt, ligg, backa, skall, komma i utgångsposition kan vara sådan beteenden som ingår i "framför-förar-mappen". Följa efter, sitt, ligg, stanna kan vara exempel på beteenden som ingår i "gå-baklänges-mappen". Om du aldrig någonsin förstärker att hunden erbjuder backa, skälla eller snurra runt när du sitter framför TV:n så blir sannolikheten för att hunden erbjuder dessa beteenden när du tittar på Melodifestivalen ganska låg. I "matte-tittar-på-TV-mappen" är kanske beteenden som sova på mattes fötter eller tugga på ben i hundkorgen mer sannolika?

Att sträva efter en särskild ordning på beteendena i en mapp är i mitt tycke slöseri med ansträngning. Beteendena kommer att variera i sannolikhet beroende på deras senaste förstärkningshistoria. Dvs det som du senast tränade på ligger längre upp i lådan, och kommer ut snabbare än det som inte har förstärkts på ett tag. För att det ska vara enkelt att att få fram det vi behöver, när vi behöver det, ser man till att någorlunda balansera de olika beteendenas sannolikhet.

Att eftersträva en fast särskild ordning i mappen är att göra den till ett cirkusnummer i sig. Lägg hellre energin på utförandet av själva beteendet !

Hela poängen med mappen är ju att du ska ha något (av god kvalitet) att plocka fram när du vill sätta ihop kedjor! Lydnadsmoment, vardagsövningar, cirkuskonster eller vad just du vill ha.  Mappen är ett verktyg, inte målet!

I helgen startade vi årets TRÄNARutbildning, helgvarianten.

Snacka om att vi har hängivna, entusiastiska deltagare! De kommer farande från både södra och norra Sverige, trotsar snöstormar, blixthalka och trafikkaos för att ta sig långt ut på den uppländska bystan och häcka i ett utkylt ridhus hela helgen. Inte heller låter de bagateller som operationer och båda benen i helgips hindra dem från deltagande!

Denna årskullen kommer att bli kanon, det känner vi på oss!

Pigga, aktiva, lättbelönade vovvar av vitt skilda raser med pigga, aktiva och tänkande förare som generöst bjuder på sig själv och engarerar sig i varandras träning  - roligare än så här kan det inte bli att hålla kurs!

Helgen ägnades åt grunder i klickerträning och grundfärdighetssystemet, både i teori och praktik. För de flesta kanske repetition, men det fanns ändå punkter att utveckla och förbättra för samtliga :-)

Några som bloggat om sina upplevelser i helgen är Anna H, Tina, Pia, Camilla o Malin.

Och som vanligt när man ska göra demos inför kursdeltagare  av den här kalibern så får man lite att tänka på själv också.... Ler jag verkligen på ett sånt sätt att det blir en keep-going signal för min hund? Sätter Anna fram foten lite när hon vill ha stadga i sittet? Hmm, dag att videofilma lite kanske!

Den rackarns Tosca återföll också i sitt skälla-på-kurs beteende, eftersom matte inte hade tillräckligt med is i magen för utsläckning i kursmiljön när deltagarna började se lomhörda ut. Surt, eftersom hon funkat så bra på träning, ännu surare eftersom matte vet mycket väl vad som händer med beteenden som lönar sig lite då och då....

Stackars Stella har idag träningsvärk i bakbenet pga av långsam fotograf med undermålig kamera. Vi skulle ta en bild till kursdeltagarnas shaping-utmaning, och då jag ännu inte köpt ny kamera hade vi bara barnens enkla små kameror med världens segaste blixt.  Stella var hur duktig som helst under ett maratonpass där jag verkligen lyckades sträcka tiden hon håller upp benet till 6-7 sek. Ca 200 repetitioner senare lyckades vi få benlyftet på bild!

Anledningen att vi ville visa utmaningen på bild i stället för i demo är att deltagarna själva ska göra en kriterieplan för hur de ska komma till målet utan påverkan av våra tränarbeteenden  :-)

Shaping-utmaning: Få hunden att placera bakben på burkar eller kloss med hjälp av fri-shaping.

 TOSCA

Shaping-utmaning extra +

Utvecklad bakbenskontroll: Fri-shapa hunden att bjuda rörelse i ett bakben, tex ett lyft.

STELLA VISAR HUR POJKHUNDAR GÖR:

Min bästa Canis-kollega Anna har återvänt till cyberrymden på ny adress.

Fjun, Fjun

Du känns som dun!

Du kostade 200 kr men jag tycker att du är värd mer än allting i världen!

För 2 år sedan:

Baby-Fjun lever farligt!

Lycka är en egen kattunge

Nutid:

Vår stolta jägare kopplar av lite

Gamla kattan Nilla kan driva mig till vansinne när hon försöker lindra sin reumatiska värk genom att lägga sig i laptopen. Så fort jag vänder ryggen till lyckas hon radera något, efterom hon alltid börjar sin framstöt med ett tassavtryck på deleteknappen.

Det var bättre på tjockskärmstiden. Då låg hon bekvämt ovanpå.

Just nu har vi förhandlat oss fram till en kompromiss där hon ligger bredvid, så nära det går, och bara killar mig på handen med morrhåren. Efter 17 års tjänst som biträdande hundtränare och husets interna expert på utsläckning av kattjaktbeteenden, så bör man väl få ha vissa privilegier. Men reser jag mig för att hämta kaffe är det kört. Nyss lyckades hon infoga  42 bilder till helgens PowerPoint om beteendeanalys. Utan innehåll dessvärre, vet inte riktigt hur hon tänkte där?