Ebba hittade vår häst till salu på nätet igår! Jodå, vår Cow Cuttin Boogie med korrekta uppgifter om härstamning och tidigare träning. Fint foto också. Eftersom man förstås inte vill att hon ska hamna i fel händer, så slog Ebba till och köpte hem henne på direkten.

Nu utspelade det hela sig i den virtuella världen på stallet.se. Iscensatt av någon tonårstjej som helt klart varit inblandad i Boogies tidigare liv på något sätt.

Det är en lite skum känsla det här, att ens husdjur har en egen historia och egna relationer från en tid "före oss". Jag har aldrig haft en omplaceringshund, däremot flera hittekatter. Men med hästar är det förstås vanligt att man egentligen vet väldigt lite om vad de varit med om, och vilka hjärtan de berört på vägen!

Men det här är hemma för Boogie numera:

Ägnade mig i kväll åt lite oförberedd träning av stationsbeteende på stallbacken.

Målsättningen har jag haft klar för mig länge: Hundarna ska sitta på stenarna runt stallets uteplats och vänta tills jag säger "ja!" Detta för att ha dem ur vägen på ett säkert sätt tills dess att ridturen startar.

Resten av planeringen var inte gjord, och det var synd, när jag nu plötsligt stod där med alerta hundar, fickan full av godbitar och barn och häst klarade sig själva.

Så jag skred till verket med båda hundarna samtidigt och tämligen oklara kriterier. Ett par repetitioner sedan hade jag kunnat gjort en illustrativ film till Fannys blogginlägg om förstärkande hjälper.  Grundkonceptet är förstås att värdeladda sitta på stenen med en massa förstärkning för att just sitta på stenen, kombinerat med omvänt lockande och explosiva starter från stenen. Klickerhunden Tosca var snabbt med på noterna, men crossoverhunden Stella, som numera frikostigt bjuder, men har lite svårare med hela Doggie-Zen kapitlet, föll ofta för frestelsen och hoppade av i förtid. Då hade hon väldigt svårt att komma på att hoppa tillbaka upp igen och jag hamnade i stora knepigheter när jag ett par gånger rörde mig mot stenen för att belöna Tosca som duktigt satt kvar. Voilá, så fick Stella förstärkning för att vara nedanför stenen, eftersom min rörelse mot stenen gav henne information att hoppa upp igen, vilket så småningom ledde till belöning, antingen genom godis på stenen eller startsignal. Hej hå! Här fick matte lite att reda i eftersom hon inte tänkt efter före och tagit en hund i taget. Hade jag bara haft Stella hade jag kunnat haft is i magen och vänta ut henne istället för att råka förstärka hennes passivitet med mina rörelser för att belöna Tosca.  

Skrev jag inte nåt om god planering alldeles nyss? Nåja, helt bortkastat var det inte. Jag fick några av Stellas svagheter klart belysta så jag kan jobba vidare med det och Tosca å andra sidan fick väldigt god träning i att hålla position på stenen, oavsett vad Stella hade för sig.

....undrar Morten. Kontroll-klickare eller fri-klickare?

En viktig poäng är att man kan uppnå sina mål på olika sätt.

Man kunde ju önska att debatter i olika forum och annorstädes handlade mer om att ge varandra olika förslag och tips än att diskutera vad som är "rätt".

Jag har världens härligaste elever som tar sina uppgifter på allvar!

Här kan ni se Vendela och Dagny fullfölja diskrimineringsövningen som påbörjades på helgkursen förra veckan:

Det var spännande att möta en grupp icke redan klickerfrälsta igen. Det senaste året har ju mitt fokus legat på att ta hand om alla som redan vet att de vill ägna sig åt klickerträning.

Jag är inte särskilt intresserad av att bedriva något frälsningsarbete. Jag vill hellre sakligt beskriva de inlärningspsykologiska  "grundlagarna" och så får folk själva ta ställning till om de vill bedriva effektiv djurträning baserad på vetenskapliga fakta eller fortsätta träna efter tro, skrock och tradition.

Oavsett val av träningsmetod anser jag att någon som kallar sig hundinstruktör ska ha goda kunskaper vad som ligger i begrepp som "opererant inlärning", "posititiv förstärkning" och "betingad förstärkare". Om man som instruktör inte kan göra en enkel beteendeanalys, har jag svårt att se att man skulle ha särskilt goda chanser att effektivt påverka de beteenden man är ute efter att förändra.

Egentligen är det helt galet att träningsformen heter Klickerträning. Det blir ett sådant väldigt fokus på den lilla dosan. Många av lördagens frågor handlade följaktligen om huruvida man kan  ha flera klickers till samma hund, hur flera hundar ska kunna träna nära varandra utan att distraheras av varandras klick, huruvida vissa hundraser trivs bättre med klickljudet osv. Nån hade varit på kurs och hört att man måste ha ett särskilt godis som bara serverades i samband med klicket. Att man kunde belöna med boll, kamplek och t om luktfläckar efter klick var helt klart nya tankegångar för de flesta.

Något som alltid väcker visst motstånd är när jag säger att klickerträning aldrig kan användas till sin fulla potential när det används som ett komplement till andra träningsmetoder. Många ser klickerträning som ett sätt att lösa ett visst problem eller som en möjlighet för tävlingsförare att fila på precision i vissa moment. Eller som något man använder under "inlärning". Självklart kan man ha viss nytta av att använda klicker på det sättet. Säkert kan det bli mer tydligt för djuret vad som leder till belöning om du klickar istället för att babbla långa ramsor med uppmuntrande ord. MEN -

• Tränar du även med hjälper/locka/lura så förstärker du ofelbart ett passivt förhållningssätt hos hunden.
• Tränar du med korrigeringar så kommer du att dras med biverkningar som passivitet, rädsla för misstag och framförallt förlora informationsvärdet i utebliven belöning.

Det kommer att inverka på effektiviteten i din klickerträning!

Någon sa: "Men jag vill kunna använda NEJ till min hund!"

Absolut, var och en gör sina egna träningsval. Men inte ens i hundträning kan man räkna med att både ha kakan och äta den. De val man gör får konsekvenser.

Att få ihop klickerträningens grundteser med vardagslydnad är tydligen en större utmaning än att tänka "klickerskt" när det gäller tävlingslydnad.

Många av de frågorna handlar om hur man ska lyckas ligga steget före och belöna rätt beteende när man inte har kontroll över omgivningen.

I den här gruppen var det också flera som oroade sig över att konceptet "förstärka rätt beteende" skulle orsaka stress hos hunden. Någon trodde också att det skulle kunna leda till inlärd hjälplöshet! Tyvärr dök dessa frågor upp när David kom in och sa att vi måste bryta tidigare pga av stormen i Småland, så jag hade lite svårt att ge utförliga svar och packa ned utrustning samtidigt.

Stress uppstår när tillvaron är oförutsägbar och individen upplever ringa möjlighet att själv påverka omgivningen. Att uppleva att vissa beteenden konsekvent leder till fördelar (mat, uppmärksamhet, underhållning etc) och att andra beteenden konskevent inte ger utdelning alls, kan omöjligt leda till stress. Oförutsägbart utfall av beteenden däremot kan leda till frustration och stress, oavsett träningsmetod.

Vad gäller inlärd hjälplöshet är det något som uppstår när individen upplever total oförmåga att påverka miljön. En klickertränad hund är raka motsatsen, den vet precis hur den ska få oss att klicka!

Var en av de frågor som jag fick i lördags av de blivande Hundutbildningsgrupps-instruktörerna.

Jag funderade en del på det på den, av pga av stormarna, enormt krångliga vägen hem och kom fram till följande:

När mina hundar inte är upptagna med att:

• träna något med mig
• ligga på mina fötter vid datorn
• springa med i skogen när jag rider
• äta hästskit
• äta annat jox de hittar
• gå på promenad med någon av familjens människor
• springa på fälten
• leka med varandra
• leka med barnen och deras kompisar
• busa med katterna
• gräva stora hål på tomten
• kolla grannens kompost
• tugga på märgben
• sova i diverse soffor och sängar
• mysa i nåns knä framför TV:n

så kan de välja att vara hund om de tycker att de har tid över :-)

nynnar vi på idag på väg till mörkaste Småland och undervisning på Hundutbildningsgruppens instruktörsutbildning

Vårterminen är nu i princip färdigplanerad.

Vårens tema blir apportering. Både eftersom jag tycker att det är så kul att hålla på med och eftersom det är en väldigt viktig färdighet både för tävlingshunden och familjehunden.

Att tävlingshunden behöver kunna apportera både det ena och det andra är lätt att förstå, men varför ska en familjehund kunna apportera? Jo, därför att det öppnar oändliga möjligheter till aktivering! Om hunden kan lokalisera, bära och komma till dig med olika föremål blir det lättare både att leka tillsammans, jobba med nosaktivering och att lära in både roliga och nyttiga konster. Till exempel tycker jag inte man ska behöva vara funktionshindrad för att ha en egen servicehund! Det är väldigt smidigt med en hund som plockar upp efter en!

Så på schemat finns nu Apportering för Bruks och lydnadshundar, Vittringsapportering och Uppletande av föremål. Man kan gå alla eller välja de delar man behöver. Samtliga passar även för dig som inte är tävlingsintresserad men som vill aktivera din hund.

Välkomna!