Jag brukar aldrig se "Mannen som...", främst för att jag inte hinner se så mycket på TV. Efter att ha hört Kathy Sdao berätta om inspelnings"metoderna" så är min motivation att utsätta mig för adrenalinpåslaget ännu mindre.

Men idag snubblade jag över denna trailer och fick fart på blodtrycket i alla fall.

Hundarna är arga av sig, får aldrig några promenader och ska nu "botas" genom att lära sig gå på löpband.

Folk som inte går UT med sina hundar ska inte ha hund. Punkt!

Om jag fortfarande hade ett bestraffningstänk skulle jag kunna fantisera lite om att binda fast både Cesar och hundägaren på var sitt band och dra upp hastigheten på max i ett par timmar.

För att citera min kollega Anna : Om man efter att ha rastat sin hund minst 4 gånger per dag, varav minst en timslång promenad, fortfarande anser att man har tid över till träning och aktivering: Varsågod! Kör hårt!

Extra fysträning på löpbandet kan säkert vara en kul grej, men först ska hunden ha möjlighet till  naturlig motion i skog och mark.

Hjärngympa, tricks och aktivering är toppen! MEN kan aldrig få vara istället för möjligheten att få sträcka på benen, anstränga musklerna, känna dofterna i nosen, fartvinden i morrhåren, och mossa och gräs under tassarna.

Nu ska jag skrapa leran av mig efter en mycket blöt och kladdig långpromenad. Vi tog med Boogie också efter hennes måndagspass med Anki. En extra timmes skritt i skogen skadar ju aldrig! Hon är så behändig att ta med, minst lika lydig som en hund, där hon traskar bakom mig på stigen. Med hundarnas hjälp tränade vi på att ta oss i genom stora vattensamlingar. Det som de glatt plaskar igenom kan ju inte vara så farligt.

En annan vanlig fråga är: Hur lär ni in NEJ med klickerträning?

Mitt enkla svar är: Det gör jag inte! Jag lägger inte en sekund på NEJ-träning numera, vare sig på egna hundar eller på kursdeltagares. Anledningarna är flera:

Klickerträning handlar om att belöna rätt beteende. Jag förstärker beteenden jag vill ha mer av. Har jag beteenden som ger mig bekymmer, måste jag bygga träningen på att lära in andra, mer önskvärda beteenden. Istället för att fokusera på vad hunden INTE ska göra, bestämmer jag mig för vad jag vill att hunden SKA göra. Det är först då jag kan bedriva vettig, effektiv träning.

Ett NEJ hindrar bara ett beteende, det lär inte hunden vad du vill ha istället. Det leder oftast till att kommandot samt din närvaro blir nödvändiga diskriminativa stimuli för att hunden ska avstå från vad det nu är som lockar. Du måste alltså fortsätta gå där och tjata med dina NEJ och hela tiden försöka ligga ett steg före. Trist som bara den för både dig och hunden! Det är både roligare och effektivare att ha lärt in vilka beteenden man vill ha i olika situationer.

Med NEJ löper du också risken att har du inte sagt nåt , eller inte finns tillräckligt nära, så är det fritt fram. Har du istället jobbat med Doggie-Zen, skvallerträning och andra "klickerska" upplägg, så har du en hund som söker kontakt, ber om lov och till och med letar upp dig för att "berätta" att den hittat något lockande. Trevligt och smidigt!

Man hör somliga klickertränare påstå att de lärt in NEJ som en grundfärdighet.  Självklart kan du lägga vilken signal som helst på vilket beteende som helst. (Eva Bertilsson visade oss på agilityhelgen hur NEJ!!!  var inlärd signal för hennes bordercollie att flyga upp och hugga sig fast i kamptrasan. ) Men för att få ett NEJ som så att säga funkar, tror jag i de flesta fall att man hamnar i nån form av hot, press och upptrappning.

Även om man inte tänkt sig det, så har ordet NEJ en sådan inneboende värdeladdning för oss människor, att hot och upptrappning liksom faller sig naturligt, när vi nu ändå är i gång.

Exempel:

Din hund tänker springa fram och pussa på grannens snoriga, hundrädda barn. Du säger NEJ, hunden fortsätter framåt mot barnen. Vad gör du?

A. Accelererar förbi hunden och slänger upp barnen i närmsta träd (= utebliven förstärkning för hunden)

B. Klämmer i med ett kraftigare NEJ, stampar med fötterna, försöker hugga tag i hunden osv. (= upptrappad press, vilket innebär att du jobbar med negativ förstärkning och positivt straff för att påverka hundens beteende)

Ju fler inslag av negativ förstärkning oc h positivt straff du har i umgänget med din hund, desto mindre effektivt kommer positiv förstärkning och negativt straff att fungera för dig. Ett besvärligt läge att hamna i för en klickertränare!

NEJ-sägande hundägare tenderar att bli lata och fantasilösa; dvs man ägnar lite tid åt att träna fram hur man vill att hunden SKA göra när det dyker upp barn, brevbärare, katter etc. Man förlitar sig på sitt NEJ-kommando för att lösa kniviga situationer och får på köpet allt fler aversiva interaktioner med hunden.

"Ja, man jag belönar ju alltid när han sedan låter bli/tittat på mig osv."

Många som beskriver sig som positiva hundtränare sitter ordenligt fast i NEJ-BRA-NEJ-BRA träsket.

Snabba kast mellan korrigeringar och belöningar kan leda till att korrigeringen i sig blir en betingad förstärkare! Genom att ett stort antal gånger följa upp ett NEJ med "Bra/duktig vovve och/eller godis" blir NEJ till sist en betingad förstärkare som alltså ÖKAR sannolikheten för det beteende du ville hindra. Grattis!  Detta gäller i lika stor utsträckning "Hrrm-hrrm" / "at-at" och stamp med foten och allt annat lustigt positiva hundtränare lägger sig till med för att lura sig själva att de inte jobbar med korrigeringar.

"Men säger du aldrig åt dina hundar!"

Jo då, det händer. Om de gör något farligt (slicka på vassa knivar i diskmaskinen) eller olämpligt (på väg att rulla sig i liksvampsfläcken när vi precis ska åka på kalas) kan det hända att jag tjoar till. Faktiskt nästan aldrig NEJ. När jag väl tagit mig igenom den ganska långa och omvälvande process det var att inse att NEJ-kommandot inte var nödvändigt och t o m  skadligt för övrig träning, så liksom försvann ordet NEJ  ur min beteenderepertoar. (När Anki ville att jag skulle korrigera Boogie med ett rejält NEJ i en övning kom det bara något mesigt utan pondus. Ganska komiskt med tanke på vilken kraftfull  NEJ-sägare jag en gång varit.) Så nu när det behövs en brandkårsutryckning blir det nåt gällt och ordlöst för att fånga deras uppmärksamhet och rädda situationen. Jag har ingen illusion om att någon vettig inlärning ska äga rum i situationen, jag bedriver ingen särskild träning för att de ska lystra till tjutet, och jag gör alltid en mental anteckning till mig själv att planera bättre till nästa gång så att jag får förstärka i stället för att gasta!

På Tosca syns det så tydligt att hon inte är van vid hot, press och upptrappning. Det gör henne lite naiv i umgänget med icke-klickertränare. På en kurs för några år sedan var det en kursdeltagare som tröttnade på Toscas godisstölder under teorin. När det gäller godistjuvar brukar jag säga "Häng dom högt!" Jackorna, alltså. Men just denna kursdeltagare valde istället att ge Tosca en örfil. Crossoverhunden Stella hade nog flytt fältet men Tosca blinkade bara och provade igen. I hennes världsbild fanns inte örfilar, bara ofrivillig spasticitet, och att det skulle kunna bli värre hade hon aldrig varit med om.

En mig närstående yngre person som inte alls vill skylta med sitt namn i detta sammanhang, råkade ut för sitt livs första avsittning i helgen. Har man tidigare bara ridit lektioner på en av Sveriges mest säkerhetstänkande ridskolor, så blir det inte så mycket övning på ofrivilliga luftfärder.

Men nu blev Boogie alltså skrämd av en flock fåglar som oväntat flög upp ur ett dike, och gjorde ett sidohopp som den unga ryttarinnan inte var beredd på. Hon gled av och landade mjukt på ängen, så det var ingen fara.

MEN - Boogie var rädd för henne när hon skulle sitta upp igen. Skyggade med huvudet som om hon förväntade sig stryk.  Ryttarinnan och hennes kompis ledde hästarna en liten bit till ett säkrare ställe att sitta upp igen, och ryttarinnan var efteråt väldigt rörd av att Boogie upprepade gånger pussade och snusade på henne. Sedan var det inga problem att sitta upp igen.

Lite nyfiken blir man ju på vad som rörde sig i hästens huvud, när hon tappat ryttaren...

Anländer till konsultuppdraget och hittar en nedsläckt, låst expedition. Där inne finns papper på den nya patient jag ska träffa om ca 30 min. Springer som en av Skinners råttor i den labyrintliknande byggnaden för att hitta en Nyckelbärare. Hela huset på möte, endast konsulterna arbetar.

Hittar nyckel, hittar papper, hittar rum, hittar material, hittar patient. Toppen! Nähä, testväskan var så lättburen eftersom testmaterialet inte låg i den. Springa, springa, leta, leta.

Testa, testa! Duktig konsult och duktig patient jobbar fint tillsammans.

Produktiva som bara den.

Lunch? Nä, måste fixa papper till eftermiddagens möte. Eländes elände, landstingsdator vill inte samarbeta med konsultens USB. Fortfarande stängt och släckt hos sekreterarna.

Möte på fri hand, utan papper! Går det med.

Duktig konsult vill jobba ordentligt och avrundar med administrativt arbete.

Går inte att komma ut på nätet mer än 3 minuter i taget, men vaddå?

Öppnar min dörr kl 17.03 för att hämta mer kaffe och upptäcker att korridoren är kolsvart och branddörrarna låsta. Aaaah! Inlåst i labyrinten!

Blir utsläppt av chefen som håller på att larma byggnaden!

Bestämmer mig för att utnyttja den barn- och hundfria tiden till några av de tusentals ärenden som alltid hopar sig så här års. På orten finns det mesta som finns i storstaden, men på behändigt gångavstånd.

Handla, handla, handla.  Åh, en jättefin leksaksaffär av den gamla typen med trånga gångar och höga fullastade hyllor. Tittar, funderar och upptäcker längst in i vindlingarna att det blir tyst och mörkt i affären. Aaaaah! På väg att bli inlåst i en labyrint till! På den lilla orten stänger man butikerna kl 18! Tydligen utan att kolla att kunderna gått hem!

Hur belönar man hästen från hästryggen undrade Anna H, och det är faktiskt en vanlig fråga man får.

Det är busenkelt! Man belönar från handen, precis som vanligt. Hästen vrider sig mot en och tar emot. Jag försöker växla sida för att inte få bieffekter av ensidig belöningsförväntan.

Jag låter henne tugga färdigt och så rider vi vidare. När vi jobbar från marken, tex apportering, sänka mulen osv, brukar hon påbörja nästa repetition med mat i munnen, men när jag rider vill jag inte riskera att hon sätter i halsen. Säkert fjanteri från min sida, det brukar ju gå utmärkt att rycka till sig lite löv i farten annars!

Jag tror att det finns andra som jobbar med avståndsbelöning på ridbanan, men så långt har jag inte kommit.

Största bekymret har varit att få med sig tillräckligt med godis i fickorna. Hästens bitar är betydligt mer skrymmande än hundgodis, vare sig man väljer färdigköpt eller morotsbitar och äppelklyftor. Äpplena blir gärna mos i fickan dessutom. Men nu har jag köpt en billig hornväska i syntet på Hööks, som går att ladda rejält med hundgodis på ena sidan och hästsnask på andra. Man vill inte riskera en mix, då kan det gå som för Ann-Louise på hennes uppvisning :-)

Fick förresten höra idag att Boogie bjuder sitt finaste tiggbeteende när stalljouren släpper ut i hagen. Dvs hon stannar kvar hos människan men vänder bort huvudet. Tänk vad fint om de då hade haft med nåt att belöna med så hon fortsätter bete sig så artigt mot folk.

Så enkelt det är att med enbart med belöningar forma fram beteenden som att ta det lungt vid utsläpp, och att inte råna folk!

Ibland när Boogie tycker att det ger dålig utdelning att bara så och vänta, provar hon gärna lite apportering på något som finns till hands. Det kan råka bli grimskaftet eller, som idag, min jackkrage. Jag brukar bara vänta ut henne, det är ju inte fel att hon provar, och det är inte konstigt att hon provar just apportering då vi tränat mycket på det. Tids nog upptäcker hon väl att det är ett beteende som bara ger utdelning på vissa typer av föremål (apportbock, kamptrasa, hästboll m handtag) och i vissa situationer (matte vid närheten, ev kommando osv). Det som skulle vara synd är om hon blev bestraffad för att hon försöker vara duktig. Det är ganska vanligt att man hutar åt hästar när de nosar och plockar med saker i stallet. De som såg oss i dag kanske tyckte det såg väldigt märkligt ut att låta hästen hålla tag i jackkragen en stund utan åthutningar.  "Dåligt ledarskap" och allt det där.

Till skillnad från icke klickertränade hästar, som kanske fortsätter att riva och slita i jackan, eftersom själva hanteringen av jackan är det som driver och stimulerar beteendet, så släpper Boogie föremålet när det inte ger förväntad utdelning, och provar nåt annat. Oftast vända bort huvudet - ett himla käckt defaultbeteende på häst!

Jag gillade verkligen Mortens artikel i senaste Canistidningen om att våga släppa kontroll för att få kontroll. Det är dock en utmaning att våga applicera på häst, då allt är mycket större och stökigare, samt omgivningens åsikter ofta ännu kraftigare än i hundvärlden. Men det är bara att Cowgirl up! och fortsätta experimentera efter eget huvud.

Nu ska jag på konsultturné igen, så det är bäst att gräva lite i garderoben och försöka påminna sig om hur man hanterar nylonstrumpor och knyter scarves och sånt.