En annan vanlig fråga är: Hur lär ni in NEJ med klickerträning?

Mitt enkla svar är: Det gör jag inte! Jag lägger inte en sekund på NEJ-träning numera, vare sig på egna hundar eller på kursdeltagares. Anledningarna är flera:

Klickerträning handlar om att belöna rätt beteende. Jag förstärker beteenden jag vill ha mer av. Har jag beteenden som ger mig bekymmer, måste jag bygga träningen på att lära in andra, mer önskvärda beteenden. Istället för att fokusera på vad hunden INTE ska göra, bestämmer jag mig för vad jag vill att hunden SKA göra. Det är först då jag kan bedriva vettig, effektiv träning.

Ett NEJ hindrar bara ett beteende, det lär inte hunden vad du vill ha istället. Det leder oftast till att kommandot samt din närvaro blir nödvändiga diskriminativa stimuli för att hunden ska avstå från vad det nu är som lockar. Du måste alltså fortsätta gå där och tjata med dina NEJ och hela tiden försöka ligga ett steg före. Trist som bara den för både dig och hunden! Det är både roligare och effektivare att ha lärt in vilka beteenden man vill ha i olika situationer.

Med NEJ löper du också risken att har du inte sagt nåt , eller inte finns tillräckligt nära, så är det fritt fram. Har du istället jobbat med Doggie-Zen, skvallerträning och andra "klickerska" upplägg, så har du en hund som söker kontakt, ber om lov och till och med letar upp dig för att "berätta" att den hittat något lockande. Trevligt och smidigt!

Man hör somliga klickertränare påstå att de lärt in NEJ som en grundfärdighet.  Självklart kan du lägga vilken signal som helst på vilket beteende som helst. (Eva Bertilsson visade oss på agilityhelgen hur NEJ!!!  var inlärd signal för hennes bordercollie att flyga upp och hugga sig fast i kamptrasan. ) Men för att få ett NEJ som så att säga funkar, tror jag i de flesta fall att man hamnar i nån form av hot, press och upptrappning.

Även om man inte tänkt sig det, så har ordet NEJ en sådan inneboende värdeladdning för oss människor, att hot och upptrappning liksom faller sig naturligt, när vi nu ändå är i gång.

Exempel:

Din hund tänker springa fram och pussa på grannens snoriga, hundrädda barn. Du säger NEJ, hunden fortsätter framåt mot barnen. Vad gör du?

A. Accelererar förbi hunden och slänger upp barnen i närmsta träd (= utebliven förstärkning för hunden)

B. Klämmer i med ett kraftigare NEJ, stampar med fötterna, försöker hugga tag i hunden osv. (= upptrappad press, vilket innebär att du jobbar med negativ förstärkning och positivt straff för att påverka hundens beteende)

Ju fler inslag av negativ förstärkning oc h positivt straff du har i umgänget med din hund, desto mindre effektivt kommer positiv förstärkning och negativt straff att fungera för dig. Ett besvärligt läge att hamna i för en klickertränare!

NEJ-sägande hundägare tenderar att bli lata och fantasilösa; dvs man ägnar lite tid åt att träna fram hur man vill att hunden SKA göra när det dyker upp barn, brevbärare, katter etc. Man förlitar sig på sitt NEJ-kommando för att lösa kniviga situationer och får på köpet allt fler aversiva interaktioner med hunden.

"Ja, man jag belönar ju alltid när han sedan låter bli/tittat på mig osv."

Många som beskriver sig som positiva hundtränare sitter ordenligt fast i NEJ-BRA-NEJ-BRA träsket.

Snabba kast mellan korrigeringar och belöningar kan leda till att korrigeringen i sig blir en betingad förstärkare! Genom att ett stort antal gånger följa upp ett NEJ med "Bra/duktig vovve och/eller godis" blir NEJ till sist en betingad förstärkare som alltså ÖKAR sannolikheten för det beteende du ville hindra. Grattis!  Detta gäller i lika stor utsträckning "Hrrm-hrrm" / "at-at" och stamp med foten och allt annat lustigt positiva hundtränare lägger sig till med för att lura sig själva att de inte jobbar med korrigeringar.

"Men säger du aldrig åt dina hundar!"

Jo då, det händer. Om de gör något farligt (slicka på vassa knivar i diskmaskinen) eller olämpligt (på väg att rulla sig i liksvampsfläcken när vi precis ska åka på kalas) kan det hända att jag tjoar till. Faktiskt nästan aldrig NEJ. När jag väl tagit mig igenom den ganska långa och omvälvande process det var att inse att NEJ-kommandot inte var nödvändigt och t o m  skadligt för övrig träning, så liksom försvann ordet NEJ  ur min beteenderepertoar. (När Anki ville att jag skulle korrigera Boogie med ett rejält NEJ i en övning kom det bara något mesigt utan pondus. Ganska komiskt med tanke på vilken kraftfull  NEJ-sägare jag en gång varit.) Så nu när det behövs en brandkårsutryckning blir det nåt gällt och ordlöst för att fånga deras uppmärksamhet och rädda situationen. Jag har ingen illusion om att någon vettig inlärning ska äga rum i situationen, jag bedriver ingen särskild träning för att de ska lystra till tjutet, och jag gör alltid en mental anteckning till mig själv att planera bättre till nästa gång så att jag får förstärka i stället för att gasta!

På Tosca syns det så tydligt att hon inte är van vid hot, press och upptrappning. Det gör henne lite naiv i umgänget med icke-klickertränare. På en kurs för några år sedan var det en kursdeltagare som tröttnade på Toscas godisstölder under teorin. När det gäller godistjuvar brukar jag säga "Häng dom högt!" Jackorna, alltså. Men just denna kursdeltagare valde istället att ge Tosca en örfil. Crossoverhunden Stella hade nog flytt fältet men Tosca blinkade bara och provade igen. I hennes världsbild fanns inte örfilar, bara ofrivillig spasticitet, och att det skulle kunna bli värre hade hon aldrig varit med om.