Äntligen fredag - och min tur att rida.

Tappsko fixad, så Ponnyexpressen stod på schemat i både Boogies och hundarnas bok. Tyvärr var underlaget stenhårt och bitvis mycket isigt så det bidde bara lång skritttur.

Det var ett tag sedan hundarna kunnat följa med på skogstur pga av jakttider. Om det  påverkade Toscas beslut att ägna HELA 1 1/2 timmes turen åt att erbjuda grundfärdigheten fokus under rörelse, vet jag inte. Besvärligt blev det i alla fall. Förutom att hon riskerade att drabbas av akut nackspärr, och dessutom helt glömde bort att rasta sig, så valde hon en farlig position nära Boogies vänstra framben. Där vill jag ju inte ha henne så jag började tappert med att ignorera beteendet.

Efter ett tiotal minuter började jag bli så pass nervös över att ha henne i princip under hästens hovar att jag kommenderade henne att flytta över på höger sida och belönade ut henne en bit ut i skogen. Tyvärr var jag inte tillräckligt flink med belöningsfrekvensen, det är ju en häst att hålla reda på också, så vips slank Tosca tillbaka till det farliga "fot"-läget på vänster sida. Nytt kommando att gå ur vägen till höger och voilà så hade vi en kedja. Man går fot på vänster för att få kommandot ur vägen till höger. Efter belöning gäller det alltså att skynda sig tillbaka till ursprungsläget för att få ett nytt kommando. Häpp!

Jag återgick till utsläckningsförsöket men vad jag nu hade gjort var ju att sätta beteendet under variabel förstärkning (ibland när man limmar mot hästens vänsterben, man vet inte riktigt när, kan man få ett kommando som sedan belönas. Bäst att limma allt vad man orkar!) och alltså gjort det än mer motståndskraftigt mot utsläckning.

Nu provade jag att helt enkelt springa ifrån hunden. Det funkade tills det blev för halt för hästen att trava. Nu blev det riktigt obehagligt att ha Tosca så nära hästens halkiga fötter att jag blev riktigt oklickersk och meddelst arg stämma försökte få henne att gå därifrån. Funkade inte alls! Stackars matte, nu är hon upprörd över något, måste komma ännu närmare och helst pussa lite på henne....

När Tosca inte lyckades komma upp på hästen och blidka sin obegripligt vresiga matte så tänkte hon tydligen  att några schyssta grundfärdigheter i framför-förar-mappen borde kunna pigga upp! Stå, sitt, ligg i rask takt precis framför Boogies fötter. I lerigt nerförslut. Som tur är insåg Boogie på ungefär dag två i vår ägo att när matte tjoar Tuuut (= hundarnas signal att akta sig) så kör man en slidestop. Då slipper man få ludd under hovarna och har man tur får man en morotsbit som tack för att man inte trampade ihjäl de små kamikazehundarna.

Nu stod vi still i skogen tills jag lyckats shejpa Tosca till en vettig placering i stillastående innan vi skrittade sista biten hem. Jag försökte verkligen tajma förstärkningar av beteende bort från hästen. T ex nosa i backen, titta in i skogen osv. Lite ironiskt blir det när man envetet måste förstärka ouppmärksamhet :-)

Nu har vi väl äntligen fått ihop det nödvändigaste.

Pad, sadel, huvudlag, bett, romaltygel, vad saknar vi?

Rätt svar: Sko, vänster fram. Suck!

Sedan vi fick Boogie har vi haft en tappsko mellan varje skoning, denna gång två. Dubbelsuck!

Nåväl, Boogie uthärdade ändå en lektion. Matte fick öva sig på att lösgöra höger skänkel genomatt rida utan stigbyglar med imaginära 1,5 l fyllda pet-flaskor fastknutna runt foten. Tur att man har hornet att hålla i. Men som  vanligt när man lyckas göra något så när som Fröken säger så går det bra, eller i alla fall bättre. Hade inte alls sådan där kramp i höger vadmuskel som jag brukar få.

Vi fick rida lite bommar också, ungefär samma övning som Ebba fick göra för Manuela. Dvs ca 7 bommar i trav och en galopfattning direkt efter. Bommarna ska hjälpa en hitta hästens rytm så galopphjälpen blir vältimad, är tanken...

Boogie går riktigt fint över bommar nu, så där har det verkligen gått framåt.

Hästen utvecklas i alla fall!

Vad göra med världens hungrigaste katt? Klickerträna förstås.

Nu när det äntligen börjar bli lite ordning på Johnny Walkers mage kanske man kan våga sig på lite träning igen. Ingen av våra katter har varit lika lättjobbad som han är. Visst kan han hemfalla åt lite putsning emellanåt men jämfört med de andra kan man köra tre-fyra gånger så många repetitioner utan att han på katters vis bara tackar för sig och knallar iväg.

Eftersom jag har mycket tankar kring stationsbeteenden för hundarnas del utan att riktigt komma till skott och genomföra dem, så fick Johnny vara försökskanin i morse. Stationsbeteenden är nämligen katters paradgren enligt Clickertraining for Cats (Karen Pryor). Sitta stilla och vänta är ett naturligt kattbeteende.

Först började jag klicka för ett intresse för "pallen". De första 2 repetitionerna locka/lurade genom att lägga en liten skinkbit på burken. OM man ska locka/lura tycker jag att man bestämmer det redan i förväg och placerar ut betet innan djuret hinner se vad man gör. Detta för att undvika att ta till hjälpen när djuret om passivt och på så sätt bli hjälpberoende. Så när Johnny kom fram till burken låg där redan en liten godis som hans förfinade luktsinne snabbt fick korn på. När han tuggat i sig den började han se sig om efter fler och när han hade huvudet åt ett annat håll placerade jag ut mitt andra och sista bete. Efter att den var svald passade jag på att klicka för nosning på burken. Godisplacering mitt på.

Efter en 5-6 klick för detta började Johnny bli nyfiken på godishanden, vilket jag utnyttjade genom att placera burken mellan mig och Johnny och vänta på hans defaultbeteende - krafs med tassen. Ut kom en tass, krafsade mot handen och snuddade burken - klick. Här blev jag imponerad av kattens kroppsmedvetenhet, för tre klick senare var tassen bestämt placerad på burken! Raskt kom nästa framtass också upp och vi hade nu två på, två av i uppförslut, så att säga. Där höll vi på ganska länge med klick -mata så länge han var på burken, klev han av väntade jag på minsta tassrörelse mot burken igen - klick och så klev han raskt tillbaka upp med båda tassarna. Precis när jag stod och funderade på hur vi skulle få upp baktassarna också kom ena baktassen i rörelse - klick. Aha! sa Johnny och plockade genast upp samtliga fyra tassar på burken. Sedan satte han sig bekvämt till rätta och såg till att bli matad!

Efter en stund klev han av med framtassarna och jag hade ju fortfarande 2 av, 2 på från agilitykursen i huvudet, så jag klickade ivrigt även för det en stund, innan jag besinnade mig. Man tränar på 1 beteende i taget, puckomatte.... Stick with your plan!

Johnny klev av, tog ett varv runt diskbänken och insåg att här kommer inga klick, bäst att gå tillbaka och sätta sig på den där burken.

Jämfört med de andra tre katterna jag klickat är han underbart snabb och uthållig. Jämfört med lagotto (och höns) är han underbart långsam och renodlad i sina rörelser. Han gör en sak i taget, vilket underlättar timingen på klicket! Jag hinner med!

Så, nu tror jag att jag fått med det mesta från Evas utomordentliga agilityhelg. Även om nu inte agility är min gren så fick jag en massa inspiration och infallsvinklar till egen träning av helt andra saker. Det är också så kul att få följa hur en annan instruktör lägger upp en kurs.

På Evas och Emelie Vegh Johnsons hemsida finns flera av deras agiltyartiklar för vidare läsning. De håller som bäst på att författa en agilitybok som kommer att ges ut av Karen Pryors förlag!

Något slags rykte måste ha föregått mig, för när jag körde in på gårdsplanen framför ridhuset var det tidigare myllret av travgubbar och dressyrdamer spårlöst försvunnet.

Med en pall och en presenning som enda hjälpredor lyckades jag ändå baxa ut gungbrädeseländet ut ur ridhuset och på rent adrenalin få upp den på släpet. I ösregn givetvis.

Alltid när jag hämtar Märta på skolan kommer jag från något av mina utomhusjobb och ser ut som om en hord leriga hundar sprungit rakt över mig (vilket de ofta har). Idag lyckades jag nog sätta personbästa i uteliggarlook och självklart fanns både större delen av personalgruppen samt en hoper piffiga mammor i nylonstrumpor och blanka fina stövlar med klack på plats för att beskåda min entré. Nåja, jag är ändå rätt stolt över mina kroppsarbetesinsatser idag. Bra kvinna reder sig själv och allt det där...

Mer om agilityhelgen kommer!

Jag måste bara iväg och baxa upp alla tunga hinder vi aldrig använde på ett nytt hyrsläp. Denna gång i dagsljus.  För första gången ska jag få koppla släp utan ficklampa i munnen, det måste ju vara hur lätt som helst!

Vill bara passa på att dementera. Yttermyrskan i Uppsala är inte jag!

"Det är klart att det är en släkting, frågan är bara  - till vem?"

Slalom handlar om att gå igenom portar. Hunden ska alltid börja med första pinnen på sin vänstra sida oavsett vilket håll man skickar från. Eva ritade pedagogiskt en "slalomklocka" med ingångar från alla klockslagen på tavlan.

Träningen börjar med att shejpa hunden att sikta in mellan ett par "vad som helst" t. ex petflaskor, stolar, buskar osv. Man shejpar sedan att hunden rör sig i rätt riktning in i porten och runt bortre föremålet. belöningsplacering framåt i riktningen. Sedan ställer man porten allt mer snett. Man kan med fördel jobba med flera portar utställda i en cirkel. Sedan kan porten utökas med ett föremål till tre och sedan fyra osv.

Den andra delen i kontaktfältsträningen är beteendet, eller snarare positionen, två tassar på ett plan, två tassar på ett annat.

Det är ju så hunden förväntas placera sig på kontaktfälten på balansbommar, gungbrädor och A-hinder. Om hunden lär sig placera två tassar på backen nära hindret och två på hindret är det nämligen stört omöjligt att missa själva fältet.

Även detta tränas givetvis till perfektion på andra prylar än hindren! Dvs i trappor, på pallar, trottoarkanter, soffdynor och allt annat man kan komma på.

Bäst effekt får man enligt Eva om man parallellet jobbar med frys på target.

Både därför att man då tränar frysa i position och vänta på signal i flera sammanhang och får bättre generalisering, dels för att man sedan kan använda target för att placera hunden rätt på hindren när man introducerar dem.

För att få fram själva beteendet placerar man hunden på objektet, antingen genom att bära dit den eller använda en sk godismagnet. En godismagnet inebär att man har lärt hunden att hänga vid en godbit i fingrarna medan man förflyttar sig. Poängen är att få snabba smidiga förflyttningar utan vare sig lydnad eller skräpbeteenden på vägen. (Kom ihåg - fokus och intensitet. Samt hunden på utsidan förstås :-) )

När man fått hunden upp på objektet frishejpar man att den rör sig fram mot kanten. Nu vill man inte lockalura för då missar hunden mycket av upplevelsen av var den faktiskt befinner sig. Man gör istället kanten intressant för hunden genom att klicka för rörelser mot den och belöna nedåt. Belöningran får gärna komma från alla håll. Ta kompisar till hjälp för att"förvirra" hunden så pass att den slutar fundera över varifån godiset ska komma och istället har koll på kanten. Efter ett antal klick/belöningar kan man använda 1 belöning till att locka ned hunden sista steget och sedan fortsätta mata hunden så länge den står kvar i 2 av, 2 på läget. Sedan börjar man om, shejpar fram till kanten, locka ned på sista. Efter ett par sådana upprepningar kan man ha lite is i magen när hunden kommer fram till kanten ch vara beredd att klicka belöna om den kliver ned i 2 av 2 på.  Så småningom kommer hunden att vilja snabbt ned i 2 av, 2 på läget.

ganska snart bör man gå över till att belöna med startsignal mot skål, precis som vid frys på target.