Så har vi precis haft avslutningshelg på vår sista klickerTRÄNARgrupp för året. I år hade Anna och jag två grupper och Anna hade ytterligare en tillsammans med Ann-Louise, så huvudet är fullt av intryck och tankar kring förändringar i kursupplägget som vi vill göra till nästa år.

Den 1-åriga klickerTRÄNARutbildningen är nog den roligaste kursen att hålla, och samtidigt den mest krävande. För vetgiriga, ifrågasättande träningsnarkomaner är våra favoritkunder, men de kräver ju också att man håller sig på topp både vad gäller engagemang och eget kunnande.

Att ställa om sig själv till klickerträningens system är en process som måste få ta lite tid. Därför är kursens 4 helger utspridda under året. Kunskap och intryck måste få falla på plats och smältas, och man behöver gott om tid till egen träning mellan träffarna. Läsa och plugga i alla ära, det är i den egna träningen den största inlärningen kommer att ske. För att bli en skicklig klickertränare måste man lyckas ändra på sina egna tränarbeteenden.

Hittills har de flesta av deltagarna inte varit helt vana vid den typen av genomgående klickerträning som vi bedriver. Även om man är helt överens med grundsatserna:

• Endast användning av positiv förstärkning, negativt straff och utsläckning för att påverka beteende
• träningen bygger på hundens egna initiativ och använder så lite hjälper som möjligt
• systematiskt bruk av betingade förstärkare
• träningen bygger på beteendeanalys och fokus på observerbara faktorer

... så tar det tid att få sina kunskaper och insikter att krypa ända ut i fingertopparna. När det kör ihop sig är det så lätt att halka tillbaka i gamla invanda beteendemönster. Dessutom tror jag man innerst inne länge önskar sig att klickerträningen ska funka som ett käckt komplement till sina gamla favoritmetoder. Som glasyren på kakan snarare än som ett helt nytt recept. Det är svårt att göra sig av med gamla kära vänner för att de inte kommer överens med ens nya!

Många är villiga att prova, och högen med ansökningar inför 2008 växer för var dag.