Eftersom Fröken skulle på SQHA-tävling och halva stallet skulle till Skövde för att titta på, tog vi på oss vår första stalljour i fredags. "Bara" fodra, klä på och släppa ut de 10 kvarvarande hästarna, mocka 13 boxar, lunchfodra, (åka hem och hålla "Klickerträning och lugnade signaler", hämta barn, åka tillbaka, rida Boogie, kvällsfodra, ta in och klä av de 10 pållarna. Hur svårt kan det vara?

Hur trassligt som helst när det visar sig att en av hästarna inte ätit upp sitt kvällshö och bara vill lägga sig i hagen. Kolik! Tack och lov fanns Mia tillgänglig på telefon och så småningom på plats med goda råd och handlingskraft. Promenering, longering, mera promenad, ljummet vatten och femtioelva telefonsamtal senare var ägare informerad och veterinär på väg ut. Inget stopp, men mycket ont och feber hade farbror häst. Han fick dropp och lite febernedsättande, såg ut att pigga på sig och vi fick order att titta till honom med 2-3 timmar intervall under natten. Inte helt smidigt när ingen av oss bor på plats. Vid detta laget var klockan närmare 12 och både jag och de oerhört tappra barnen ganska matta.  Mia och jag delade upp det mellan oss och jag körde hem barnen och hann själv sova 4 timmar innan det var dags att åka tillbaka. Tyvärr var farbror häst inte alls piggare vid 5-tiden på morgonen. Vid 8 var jag tvungen att fara vidare mot Skultuna och avslutningen på en av våra TRÄNARkurser. Farbror häst fick under lördagen ta hästambulansen till Ultuna och där är han tyvärr kvar fortfarande. Troligen är koliken sekundär eftersom febern var så hög.

Håller tummarna stenhårt för att orsak och botemedel snart är hittade.

En tråkig introduktionsdag i stalltjänst, men väldigt lärorik, inte minst tack vare den pedagogiska distriktsveterinär som till slut kom ut, samt underbara Mia förstås!

Jag önskar förstås att jag kunde berätta om en lika lyckad fortsättning på stimulusreverseringen. Men som alltid när man börjar känna sig kaxig inom djurträning så för verkligheten resolut ned en på jorden igen. Dag 5 var en sanningens dag, då alla ens brister som klickertränare tydligt trädde fram...

275:an, som ju verkade så nära målet när hon blev propppmätt dag 4, visade sig vara en svår nöt att knäcka. När vi började där vi slutade, dvs flyttade den nya heta targeten, trekant, från ytterläget till nr 2 i raden, visade det sig att hönan glatt pickade på vad som helst som låg ytterst. Eller rättare sagt hon pickade glatt och tämligen systematiskt på den ena efter den andra tills man klickade. Vi slet som galningar tills vi hade mätt höna igen. Marie var med och försökte hjälpa till och konstaterade att hönan bara gissade sig fram. Förr eller senare gav det ju utdelning. När vi lärde in den första heta targeten hade fick vi använda negativt straff när hönan pickade på fel target, dvs den heta targeten försvann en stund. Om jag förstod rätt brukar man få göra så även vid reverseringen för Marie, medan Bob ansåg att vi skulle lösa uppgiften med "pure shaping", alltså bara positiv förstärkning. Med just denna pippi, som antagligen gjort ett antal reverseringar i sina dagar, var det in i bänken svårt! Så småningom fick jag   lite hjälp med tänket av Bob. Eftersom picka på olika target var ett för denna höna "billigt" beteende, dvs det kostade henne inte nån större ansträngning att picka på tills det kom ett klick, var man tvungen att lägga upp  övningen så att det enklaste var att bjuda rätt respons och att bjuda fel respons kostade mer ansträngning. "Behavior economics" som Bob talade om på seminariet i Stockholm. I detta fall handlade det om att till en början placera den nya heta targeten avskilt från de andra, och sedan gradvis placera den närmare och mellan. Ganska självklart, om jag nu inte låst mig vid den ursprungliga instruktionen med targets max 5 cm från varandra på rad. Mänsklig lydnad kan ställa sig i vägen för förnuftig träning!

Med de nya hönorna, som nyss gjort sin första färgdiskriminering, var det jämförelsevis enklare att få dem att sluta picka på den tidigare heta targeten med hjälp av mycket hög förstärkningsfrekvens för alternativa beteenden. Förvånansvärt snabbt fick vi dem att sluta picka på röd, och mest bara stå och glo. Betydligt svårare var det att få dem att börja picka på grön. Efter lite inledande trassel med huvudrörelser i sidled istället för nedåt, fick  min partner Mia dock tilll det galant.

Jag hade betydligt svårare med 162:an. Gropen jag grävde åt mig själv var otydliga kriterier. Målsättningen var att klicka för huvudrörelser nedåt inom en bestämd zon kring den nya heta targeten. Bitvis höll det, men flera gånger hände det att hönan pickade på grön 1-2 gånger och att jag då fick för bråttom framåt, slutade klicka för huvudrörelser nedåt och väntade på fler fullständiga pick som aldrig kom. När då förstärkningsfrekvensen gick ned blev hönan frustrerad och började variera sitt beteende ännu mer. Då blev jag till slut desperat och klickade för sånt som låg utanför zonen, t ex pick på fläck på duken eller sidvärtes rörelser. Då var jag plötsligt ännu längre bort från målet....  Så länge man förstärker en variation av beteenden kan man inte förvänta sig annat än en variation av beteenden. Förstås!

 Som alltid när jag blir frustrerad över att inte nå målet i träningspasset så får jag tunnelseende och bara maler på, repetition efter repetition. Och fortsätter förstås att förstärka en massa skit! I stället för att ta paus och tänka efter. Urkorkat när resultatet endast blir  ytterligare en mätt och belåten höna som känner sig klar för dagen.

"Your chicken is a reflection of your ability as a trainer" skulle väl Susan Garrett sagt på sitt plågsamt sanningssägande vis. Men snälla farbor Bob fortsätter tålmodigt att ställa sokratiska frågor tills man kommer fram till lösningen. Mycket lärorikt, men inte heller det helt smärtfritt!

Å ena sedan är det så häftigt att det finns så mycket mer att lära sig och att förbättra i sin träning. Å andra sidan är det förbaskat motigt att aldrig kunna känna att japp, nu är jag riktigt duktig på det här.

Fler hönskurser blir det!

Min duktiga bordskamrat Mia:

Don't take yourself too seriously!

Både jag och min träningspartner Mia är oförskämt nöjda med våra insatser under dagen!

Vad har vi då lärt oss idag? Jo, att strategin "skynda långsamt" vinner i längden! Under dag 2 var vi nog båda lite frustrerade när vi såg andra bord jobba med flera färger och former med sina höns medan vi fortfarande strävade efter korrekt pick på en target.  Trots det har vi fortsatt att gå lugnt fram i våra kriterieplaner, och vi har inte behövt backa en enda gång. Samtliga våra fyra fåglar har stadigt gått framåt, och ingen har kroknat på vägen.

Idag började det bli dags att ställa upp på test inför slutuppgiften, förstod vi på Bob i morse. Man måste visa upp sin höna för Bob så att han kan testa att hönan bara pickar på rätt target och att den inte pickar på nån annan target när den heta targeten är borta i minst 20 sek. Han frestar hönan genom att knacka på  andra targets, lyfta dem, flytta dem osv.

Gissa vems pippi som var först att klara testet! Min 275:a!

Slutuppgiften är sedan stimulusreversering. Då ska man med hjälp av endast positiv förstärkning och utsläckning shapa hönan att sluta picka på den heta targeten och istället börja picka på en annan, i förväg bestämd, target. Oavsett i vilken position den nya targeten placeras.

Första hönan att få ge sig på detta var alltså min, och efterom det var första hönan skulle dessutom ske inför hela gruppen. Man försöker lösa hela uppgiften i ett svep, så nu handlade det inte längre om nåt enminutspass.  Den här hönan har jobbat med former, så fyra targets ligger i en rad. Först ska man klicka 2 gånger för den heta targeten, sedan börjar "omvändelsen".

Min strategi att belöna iväg hönan långt från heta targeten funkade hyffsat. Sedan gällde det att hålla en mycket hög förstärkningsfrekvens för att bara hålla sig borta från targeten. Med jämna mellan rum fick 275:an återfall och sprang tillbaka till triangeln. Då var det bara att vänta sig igenom utsläckningsexplosionen  och sedan hitta något att klicka för som var mer i linje med shapingplanen. Trixet var att få igång huvudrörelser neråt, med hög frekvens och sedan allt närmare den nya heta targeten, fyrkanten. Det var inte helt enkelt att tänka bort att en hoper tämligen erfarna djurtränare stod och tittade på! Jag gjorde förstås några klara missar. Vid ett tillfälle tjongade jag matskopan i bordskanten så att det låg mat överallt. Värre var kanske att jag först lyckades shapa fram en sträckning uppåt pga av dålig timing i klicken. Den missen berodde nog delvis på att den där sträckningen vid ett par tidigare träningspass varit inledningen på attacker mot mig när fågeln varit frustrerad. Så nu fegklickade jag  för att avleda attacken, med inte så lyckat resultat för den egentliga övningen...

En värre miss var att jag lät hönan ta för mycket foder ur skopan vid belöningarna. Jag har nog gjort så under hela kursen, mest för att köpa mig lite betänketid, men ibland för att jag tycker pippin varit duktig. Det har inte varit ett problem hittills, men under detta långa pass med många många klick var det ödesdigert. När vi kommit riktigt långt och hönan pickat massor av gånger på fyrkant och inte på länge ens tittat åt trekanten, då när det precis var dags att börja skifta runt placeringen av fyrkanten, så var 275:an plötsligt proppmätt och ville inte ha ett korn till! Ridå! När krävan är full så är det bara vila och vatten som intresserar. Nåja! Jag var ändå nöjd över att ha kommit så långt, utan att ha möjligheten att se nån annan prova först, och utan att tappa huvudet totalt under den press det ändå innebär att framträda inför kritiskt granskande ögon och filmkameror.  275:ans slutprov fortsätter i morgon med hungrig höna.

För att lyckas med uppgiften behöver man våga hänge sig åt utsläckningen, låta den ta sin tid. Det kan vi vana klickertränare tydligen ha svårt med. Det är aversivt för oss själva att inte få belöna djuret på en lång stund. Risken är då att vi har för bråttom att förstärka något som ingår i utsläckningsprocessen. Då fortsätter beteendet vi vill bli av med att ha ett värde för djuret.

Sedan måste man också var duktig på att ge det alternativa beteendet ett högt värde genom massor, massor av repetitioner. Här kan det vara svårt att inte låsa sig vid ett visst kriterium. Speciellt när man fått något som ligger nära målbeteendet några repetitioner så är risken stor att man börjar vänta på för mycket, tappar i förstärkningsfrekvens och BAM så drar hönan tillbaka till targeten som ska släckas ut igen.

En stund senare var det Juans tur att göra samma övning med färgdiskriminering, och det var hur skönt som helst att få vara kritisk åskådare istället. Det är ju busenkelt att bryggsegla!

Dess för innan hade vi fått Mias första höna godkänd för slutprov, och innan dagen var slut var alla våra fyra hönor godkända! Inget annat bord har lyckats med det än! Många kämpade in i det sista i kväll med att få en fågel klar för slutprovet, och alla fick inte till det. Det är ju självklart inte någon tävling detta, men vi är ändå väldigt malliga över vår bedrift, Mia och jag. Måhända plockas vi ner på jorden igen i morgon, när vi ska köra stimulusreversering på fyra hönor!

För övrigt är det jättekul att vi fått till ett så bra teamwork runt bordet, utan att känna varandra sedan tidigare. Det blir tungt att lämna denna exklusiva femdagarsbubbla av bara djurträning i morgon.

Det är absurt att det kan vara så kul att ägna hela dagarna åt hönsträning! Förmodligen måste man prova själv för att förstå...

Det är samtidigt en av de mest krävande kurser jag varit på, eftersom det inte finns någon dötid överhuvudtaget. Gamle Bob håller ett obönhörligt tempo: hönsträning - föreläsning - hönsträning - föreläsning; vi springer som skållade troll mellan salarna. Föreläsningarna är korta, den mesta tiden ägnas åt hönsen. Eller rättare sagt åt träning av våra tekniska färdigheter.

 "I don't really care about the chicken's behavior, what I care about is your behavior!"

På de korta raster som Marie tigger till åt oss, sitter vi hålögt och smuttar på kaffe. Hönsträningen kräver sånt totalt fokus att hjärnan loggar ut så fort tillfälle gives. (De som gått hos Marie tidigare säger att kursdagarna då är kortare.)

Vi jobbar i samma par hela kursen och har alltså 4 hönor sammanlagt att träna. När man är medhjälpare har man nästan lika mycket att hålla reda på och rätt var det är dyker Bob upp och ber en analysera kompisens träning.

Mina två hönor jobbar med var sin uppgift. Nybörjarhönan ska identifiera en av tre färger och veteranhönan ska identifiera en av fyra former. Med båda har jag nu kommit så långt att vi jobbar med att avhålla sig från responser även när den heta targeten är frånvarande. Hönan ska kunna vänta upp till 20 sekunder tills man lägger ut den heta targeten igen. Utan att picka på andra targets, och utan att göra andra saker. Hönor har ännu svårare än lagotto att göra ingenting. Attans vad lätt det är att förstärka andra beteenden! Minsta kroppsrörelse man gör under väntetiden kan förstärka ett felaktigt beteende eftersom kroppsrörelser är en betingad förstärkare för hönan ( = det som händer innan den heta targeten kommer tillbaka). På 2 st en-minutspass hade jag oavsiktligt lyckats shapa min ena höna att lämna raden med targets och ställa sig tätt inpå mig och glo.

Enminutspassen känns förresten evighetslånga! Det är verkligen maxtid för en själv  att klara detta fokus. Bob lovar att vi kommer att tycka att våra hundar har blivit både långsammare OCH smartare när vi kommer hem ;-)

Ett intressant fenomen direkt relaterat till hundträning är att mina hönor har börjat låta sedan vi påbörjade väntaträningen. De blir förstås frustrerade när förstärkningsfrekvensen sjunker, vid t ex felmarkeringar och när den heta targeten inte är på bordet. Precis som hundar leder det till ljud. Dessutom får man genast variation i själva pick-beteendet. De faller tillbaka till oprecisa markeringar bredvid, eller pickar så hårt att lappen flyger iväg, alternativt apporterar targeten.

En av föreläsningarna idag tog just upp variabel belöning. Så fort ett beteende sätts under variabel belöning börjar det variera i utförande. Ju "starkare" beteendet är (dvs ju fler gånger det blivit förstärkt tidigare), desto mindre varierar det, men likafullt får man en variation. För pålitligt utförande rekommenderas alltid kontinuerlig förstärkning. När man shapar, dvs försöker förändra ett utförande, måste man alltid jobba med kontinuerlig förstärkning.

"Variable reinforcement will give you variable behavior"

En mycket viktig lärdom  (som egentligen inte var ny, men som är så svår att verkligen förmå sig tillämpa i egen praktisk träning ...) är att så fort man börjar att sträcka ett beteende i tid, t ex att vänta, så måste man mycket ofta belöna korta durationer. Vårt mål är en höna som väntar lugnt på rätt target i 20 sek. Först sträcker vi tiden upp till ca 4-5 sek. När vi sedan sträcker ytterligare måste vi hela tiden varva med repetitioner om 5-7 sekunder.T ex 8 sek - 4 sek - 7 sek - 5 sek - 10 - sek - 5 - sek 9 sek -4 sek -  6 sek - 12 sek - 5 sek - 4 - sek - 8 sek - 14 sek -5 sek osv.

Om vi för ofta sträcker och sträcker tiden kommer förstärkningsfrekvensen att bli för låg, och beteendet sjunker i värde för djuret vi tränar. Det är för dåligt betalt! Med hunden har vi förstås andra möjligheter att laborera med kvaliteten på förstärkaren, men jag känner ändå på mig att jag borde jobba så här med Toscas platsliggning. Tyvärr är det mer förstärkande för mig att köra 4  enminutspass, trots att jag kanske snabbare skulle nå målet (en hund som verkligen tycker att det är värt besväret att ligga och vänta) om jag belönade fler korta pass emellan sträckningarna. Som vanligt är det våra mål (eller snarare vår brådska fram till dem) som ställer sig i vägen för förnuftig träning. Kathy Sdao kallar det för att skjuta sig själv i foten. Det är ett under att man fortfarande kan gå!

Vad har jag lärt mig idag då?

Att hönor är snabba och att jag är långsam...

162:an utvecklas fint. Hon står nu och dansar vid grinden när jag kommer och står sedan stilla så jag kan plocka upp henne. Hade kämpigt med dubbel-pick på targeten tills jag fick ordning på min timing (förstås). Man kan inte vänta på det färdiga picket innan man klickar, då har hönan hunnit påbörja nästa pick och då förstärker man dubbelpick. Både jag och min träningspartner Mia hade problem med detta då vi skulle shapa hönorna att picka mitt på target. Vi var tvungna att lära oss vilka huvud/nack rörelser som föregår ett korrekt placerat pick. Hur lätt är det? "Identify the precursor for correct behaviour, and click for that"

Enligt farbror Bob så har vi som sysslar med tävlingsinriktad träning ofta problem med sen timing. Vi är alltför låsta vid att se "hur det blev" innan vi klickar. Vår ambition är precisionsträning, och vår sena timing leder till motsatsen. Suck!

Till 275:an förhandlade jag om ny burplats, eftersom jag hade svårt att nå upp och få ett bra grepp om henne där hon satt. Verkar så dumt att inleda varje träningspass med brottningsmatch! Hon ser så rolig ut när jag bär henne till bordet. Vi passerar flera andra bord på vägen men hon har siktet inställt på vårt bord och "hjälper" till genom att jobba med halsen hela vägen fram. Eftersom hon är en erfaren pippi har vi fått börja med formdiskriminering. Först fick vi testa fram vilken av fyra former hon var mest benägen att picka på (= den hon tränades senast på). Den hon var minst benägen att picka på, triangeln, blev sedan hennes nya "heta" target. Vi fick först göra den "het" genom att förstärka många pick på den. Så småning om introducerades en form till, fyrkant. Om hon då pickade på fyrkant hände första gången inget mer än att vi väntade ut henne tills dess att hon pickade på trekant igen. Om hon vid ett senare tillfälle pickade på fyrkant igen skulle man snabbt plocka bort triangeln, den "heta" targeten. Dvs negativt straff, chansen till förstärkning försvinner när man pickar på fel form. Den frustrerade hönan pickar då många gånger på fyrkant, och när den upphör lägger man raskt tillbaka den heta targeten igen. Här fick jag stora timingproblem igen! Du vill ju förstärka att hönan avhåller sig från att picka på fel target. Flera gånger var jag så långsam att reagera på en avhållsamhet så att hönan hann börja picka igen på fel target eller bordet medan jag la ut den rätta. Och vad förstärkte jag då, månne?

Nåja, det kändes som jag fick till det hyffsat med båda pullorna mot slutet.

Anledningen till att man inte använder sig av negativt straff första gången hönan pickar på fel target är att man inte ska bestraffa djuret för att prova olika alternativ. Innan hönan har provat att picka på fel target har hon inte haft chans att uppleva att det inte ger utdelning.  Skulle man däremot fortsätta låta henne picka först på fel och sedan på rätt, i flera repetioner, har man skapat beteende kedjor.

Kvällen avslutades med gemensam pizza middag och lite extra filmvisning från Bobs olika experiment. De spanska killarna visade lite bilder från sina olika projekt med både assistanshundar och zoo-djur.

Nu känns kudden som en väldigt het target för min del!

I morse 8.30 samlades en ganska internationell skara på Rommehedslägret i Borlänge. Vi är 12 deltagare från Sverige, Danmark, Spanien, Chile (!) och Norge. Vi började förstås med en historisk tillbakablick över inlärningspsykologins historia i allmänhet och framväxten av Animal Behavior Enterprises i synnerhet. Sedan fick vi börja öva på våra tekniska färdigheter utan höns. Hur man skulle hålla klicker/kåsa, snabb leverering av belöning (utan att spilla ut hönsmat över hela bordet), klicka först och påbörja rörelsen sedan osv. Massor av repetioner!

"Training is a mechanical skill"  står det med stora gula bokstäver på farvror Bobs rygg.

Vi jobbar i par, och turas om att observera och coacha varandra. När Bob kommer fram och frågar hur det går är det coachens uppgift att svara, inte den som för tillfället är tränare.

Så småningom blev det dags att välja ut sina hönor. De sitter en och en i små burar runt hela rummet. Man har 2 stycken var att träna. Helst en med tidigare erfarenhet  och en "rookie". De nya hönorna är  nyss inköpta från ett hönseri där de skulle kasseras eftersom de börjat rugga. Det gör alla hönor efter ca 18 mån i produktion, och då värper de inte på ett tag. Istället för att vänta ut dem, slaktas de och ersätts med nya. Men just dessa har alltså räddats till ett liv som klickerhöns. Den nya hönsen såg bedrövliga ut, somliga nästan helt nakna. De gamla hönsen såg väldigt välmående ut och väntade ivrigt på att få bli utplockade. Eftersom vi helst skulle ta hönor nära vårt bord för att spara tid vid hämtning fick jag två rookies, men hittade några som i alla fall hade fjädrar! Nr 161 och 162. Jag har ju varit lite pirrig inför själva hanteringen och kände inte för att börja med en nakenhöna!

Sedan fick vi öva oss att plocka upp och hålla hönan inne i buren. Här gällde det redan från början att inte förstärka fel beteenden! Dvs inte dra åt sig handen när hönan pickar, då pickar den allt mer. Samt inte släppa hönan när den sprattlar för då sprattlar den allt mer. Så fick jag då hålla i höns för första gången och det var inte alls så läskigt som jag hade trott. Visst pickar de, speciellt nr 162 var riktigt ettrig. men Bob påminde oss hela tiden:

"Remember - you are BIGGER, you are STRONGER, you are SMARTER. And 2 out of 3 ain't bad either...."

Sedan blev det dags att vänja hönsen vid bordet genom att ta dit dem och låta dem äta ur kåsan och så småningom flytta runt kåsan och få dem att följa efter. Slutligen att de kan vara kvar på bordet och inte bli rädda när man tar bort och för tillbaka kåsan som man kommer att göra när man klickar och belönar.

Nr 161 som var mest lätthanterad från början, kroknade helt vid 4:e passet, satte sig på hasorna och vägrade äta mer. Marie trodde att hon till slut blivit överväldigad av sin nya miljö och jag fick en erfaren, stilig höna från andra ändan av rummet  istället, nr 275. Nr 162, som till en början var stökigast att plocka ut (hon pickade, nöp och flaxade), klarade sin nya livsstil galant och vi kom snabbt så långt att vi kunde börja klicka/belöna. Nr 275 fick jag köra nästan direkt på targetövning, och hon var vältränad! pickade mitt i prick på måltavlan, det var bara för mig att inte förstöra beteendet med dålig timing. Det gäller ju att avläsa från huvud/nack rörelsen om de kommer att träffa rätt. Väntar man och ser vad näbben hamnar kommer man att ligga för sent i sin timing!

Förutom att det luktar väldigt illa i hönsrummet, så var hönorna en trevlig bekantskap! Jag ser verkligen fram emot att få jobba med 162:an och 275:an igen i morgon bitti!

Jag åkte ut för att bara få träffa Boogie lite idag. Det är ju Fröken som rider Boogie på tisdagar, men jag har ju inte sett hästen sedan i torsdags då Ebba red, och nu åker jag bort en hel vecka igen! Boogie hade fått börja med stång för Anki och reagerat med att bita sig fast i försvar mot obehagligheter. Så nu blir det samma lugna fina arbete med att få henne att inse att inget otäckt händer en liten häst som jobbar på och försöker sitt bästa. Inte ens med stångbett kommer vi att kräva något hon inte klarar eller är redo för.

Hämtade Boogie i hagen och körde sedan klickerträning i boxen och i stallgången. Hon var helt klart mer alert och engagerad än vid de senaste passen då vi tränat lite som hastigast efter ridningen. Jag shapade fram ett nytt beteende på nolltid: titta bakåt. Alltså att hon vrider huvud och hals kraftigt åt ena sidan. Körde sedan apportering med plastapporten och det gick också lite framåt. Sedan stimuluskontroll på sänka huvudet till golvet och kom så långt att hon faktiskt började vänta ett par sekunder på signal.

Några saker kring Boggies förstärkare framträder allt klarare:

Äpplen är si så där. Hon ledsnar efter en stund på dem. Morötter smäller högre. Kex verkar vara bra också. Vi har provat Digestive och Mariekex.

Efter ett antal  2-minuterspass med pauser emellan börjar hon ledsna på det mesta, eller rättare sagt söka efter grovfoder mellan repetitionerna. Ann-Louise får rätta mig, men kan det vara så att godismatandet väcker magsafterna och efter en stund måste hästen bara ha tag på bulkfoder, oavsett gottesmasket tränaren erbjuder?  (Har för mig att Cecilie nämnde nåt sånt på KlickerInstruktörsutbildningens hästhelg.) Eller är belöningskvaliten för låg i alla fall?  Verkar ändå skumt att välja att knapra på en halmbal istället för att försöka få en morotsbit till?

När jag bestämt mig för att avsluta och la på regntäcket igen fick jag se några riktigt fula grimaser! Boogie tyckte inte alls det var dags att få gå ut igen. Så vi körde några repetioner till med täcke på, och sedan tränade vi på Varsågod (att beta) och Upp (sluta beta) på väg ner till hagen igen.

I morgon kl 04.30 styr jag bilen mot Borlänge och mitt första Chicken Camp. Det ska bli mycket spännande att uppleva "HÖNAN (och Bob) som läromästare". Men hu så trist att vara ifrån familj och djur i en hel vecka! Inte ens en liten katt ska jag ha med mig, och mol allena i ett tomt hus ska jag bo. Det är kanske risk för att jag smyger med en höna hem om kvällarna? Not!