Den något stressade konsultmamman höll på att baxa ut sina väskor i höstrusket när åttaåringen upptäckte att en ogjord matteläxa låg och skräpade på botten av skolryggan.

"Den kan pappa hjälpa dig med. Han är ju matematiker!" föreslog mamman käckt.

"Men han kan säkert ingenting om MELLANLED!" ylade åttaåringen förtvivlat och draperade sig runt mammans ben.

Inte jag heller, tänkte mamman och drog in väskorna igen för att de inte skulle bli genomvåta i regnet. "Kom så går vi upp till pappa!"

Åttaåringen placerades med bok och pennor bredvid matematikerpappan, som visade sig vara måttligt intresserad av elementär matematik, åk 2. En spännande dokumentär med unika intervjuer av Tom Jones samtliga kusiner i Wales hade precis börjat på Okunskapskanalen.

Under stånk, stön och kvidande kämpade åttaåringen sig  igenom den första uppgiften och sjönk sedan ned på golvet i en gråtande hög. Den kunskapstörstande fadern höjde volymen på TV:n.

Konsultmamman, som fortfarande hade 31 okörda mil framför sig innan sängdags, grävde fram en näve tuggummin ur skafferiet och gav den skeptiska fadern.

"Ge henne ett för varje färdig uppgift"

"Men är det verkligen lämpligt?" undrade han med hissade ögonbryn.

Ett ljus hade redan tänts i åttaåringens blick. Hon satt bänkad igen med pennan i högsta hugg.

"7 + 6 blir 7 + 3 + 3"

Pappan placerade tveksamt ett tuggummi i hennes utsträckta hand.

Fem minuter senare var alla mellanleden avverkade, åttaåringen idisslade belåtet och utropade:

"Nu gick det mycket bättre! Vad snabb jag var!"

Utan att lyfta blicken från datorskärmens flirtande och shoppande Sims2-figurer konstaterade storasyster torrt:

"Jaha ja, Klickermamman till undsättning, ännu en gång!"

De som tar Livet och Konsten på för stort allvar, och alla andra som bara behöver piggas upp en mulen höstkväll, rekommenderas varmt att skaffa biljetter till första bästa konsert med The Ukulele Orchestra of Great Britain. En hissnande resa genom musikhistorien från Händl till Nirvana i Monty Pythons anda. På ukulele. Måste upplevas för att förstås! Tack snälla Jeanette och Niclas! Två dagar senare ler vi fortfarande!

I runda slängar minst 50 bortslösade förstärkningstillfällen...

Den lilla tappra skaran som utgör fortsättningskursen, ägnade sig åt baklängeskedjning av delmoment ikväll. Som vanligt uppdagas vilka grundfärdigheter som behövs putsas vidare på. Det är därför det är så bra att ge sig på en kedja emellanåt. Både för att träna just kedjning men också för attt utvärdera sina grundfärdigheter. Flera insåg att Sitt på avstånd var en användbar Gf-variation som behövs t.ex vid hopp över hinder. Hunden är oftast så van att beteendet sitta lönar sig nära föraren, att den går mot föraren för att sätta sig när kommandot ges på avstånd. För att sitt på avstånd ska funka på kommmando måste det först finnas som en frivillig Gf. Enklast får man fram detta genom att klicka fram sitt på nära håll och sedan binda hunden eller be nån hålla i kopplet och avlägsna sig gradvis medan man fortsättter klicka för spontana sitt. Man kan också jobba med hunden bakom ett staket elller kompostgaller mellan två rum. När hunden varit med om detta ett antal gånger kan man även prova med lös hund och belöna sitt med belöning som kastas bakom hunden, för att på så sätt få hunden att bjuda på sitt på allt längre avstånd från föraren. (Behavior economics: om belöningen alltid dyker upp bakom hunden är det slöseri med energi att röra sig mot föraren.)

När hunden kan bjuda sitt på avstånd läggs stimuluskontroll på även det beteendet.

Frys på target brukar också underlätta när man vill göra kedjor som involverar target. Dvs att hunden kan placera och hålla kvar tass el nos på target i väntan på klick eller kommando. Detta får du fram dels genom att gradvis fördröja ditt klick vid markering på target. Om hunden hinner lämna targeten måste du vänta tills den söker sig tillbaka, och då klicka. Frys på target underlättas också av belöningsplacering. Kasta belöningen till hunden när den står på target så blir det mest effektivt för hunden att stå kvar istället för att gå mot dig efter klicket.

Garvade klickerhundar som Stella hämtar information ur timingen av klicket. Kommer klicket direkt när man trampar på target springer man mot matte och hämtar belöning. Kommer klicket en halv sekund senare står man kvar och inväntar att belöningen kommer neddimpande från ovan.

Onsdagslektion för Anki, och även jag fick rida på stångbettet. Jag ansträngde mig verkligen för att vara mjuk i handen och Boogie fick inte spader någon gång. Kunde så småningom ta och lyfta henne lite i galoppen och det var spännande att känna skillnaden i bärighet när jag fick till både framåtbjudningen, lyckades sitta bakåt OCH lyfta lite samtidigt.

När vi hittat vårt tempo la Fröken ut en herrans massa bommar. Jag tyckte dock Boogie skötte sig strålande, med tanke på hur kämpigt hon haft det tidigare. Hon ansträngde sig verkligen och la inte av vid något tillfälle. "Två steg mellan varje, placera sista framhoven 15-20 cm innan bommen" Sure! Som om jag har någon aning om var hästen fötter hamnar i det här tempot, än mindre kan påverka det! Fast ibland, om jag inte tänker  med ord, utan bara liksom GÖR, så kan det obegripligt nog funka.

När Fröken sedan bad om galoppfattningar inne bland bommarna tyckte jag det började bli mycket att hålla reda på, men Boogie fixade det något så när utan att bryta benen av vare sig mig eller sig själv. Hon hade säkert fått till det ännu bättre om jag inte lagt i någon slags mental handbroms som hindrade mig från det där bara GÖRA-läget som brukar vara det som funkar bäst i ridningen.

När Boogie ställs inför lagom svåra uppgifter, får lite tid på sig, och får se att ingen tänker jaga och stressa henne, så uppträder hon som en mycket bussig liten häst, som vill göra sitt bästa. Som kanske t om tycker att uppgifterna är roliga?

Jag tror Anki, (och hennes mentor Manuela Witt) ,har en hel del Premack-tänk i sitt träningsupplägg,(kanske utan att veta om det.) Man använder något som hästen kan bra som belöning för att ha utfört en svårare uppgift.

Trava över bommar - gå ner i skritt

fatta rätt galopp - whoa! (=tvärstopp)

kontraställd - fatta galopp  osv.

Så det är inte bara negativ förstärkning, dvs undvikande av obehag. Får ta den där vinkvällen med Ann-Louise och utforska detta vidare. Helst med hönsmössa på så det inte blir för pretantiöst

 Ann-Louise har skrivit klokt om sina tankar efter Chicken Camp med Bob.

 Innan seminariet i Stockholm och hönskursen var jag tämligen  skeptisk inför den vördnad och personkult somliga verkade hysa inför Bob Bailey. Men efter den stora förmånen att att faktiskt få hänga med honom i 11 dagar i sträck är jag nog lite frälst, jag med.

Han är en av de mest ödmjuka och tålmodiga lärare jag träffat, alla kategorier. Fast jag tror han vill vara lite guru också, när han kallar sig själv för Yoda...
Under mina första Bob-fria dagar förra veckan kändes det märkligt tomt och vingligt i tillvaron. He kinda grows on ya!

Idag har jag groomat och tittat på när Anki red Boogie. Hon har börjat rida henne på stångbett de senaste dagarna. Detta verkar inte vara en ny upplevelse för Boogie, tvärtom verkar det som om någon av hennes tidigare tränare/ryttare gjort henne riktigt illa i munnen med stången. Hon blir  spänd och går i försvar. Anki vänjer henne gradvis vid att hon får ta lite i munnen och att det sedan inte blir värre än så. I början av passet var Boogie rejält upprörd och jag och Lotta stod och önskade intensivt att Fröken kunde tänka sig att ha hjälm på huvudet i stället för keps. Men se, det tyckte inte Fröken, för värre än så här skulle det inte bli. Det hade hon visserligen rätt i, men det kan man ju aldrig veta på förhand, hur väl man än känner hästen.

Boogie fick också kämpa med några trav- och galoppbommar. Hon har ännu inte lärt sig att taxera och har ganska svårt att få till det med fötterna. Här var det lärorikt att få studera Ankis taktik. Både Ebba och jag har faktiskt bestraffat när hon bryter av tempot vid bommarna med en klatsch. Anki gjorde inget väsen av tempobrottet så länge hästen försökte ta sig över. (Försökte hon smita bredvid var det en annan sak!) Hon körde många repetitioner istället tills Boogie hittade rytmen, och så fort hon fick till det blev hon direkt belönad med en halt och vilopaus. (I ryttarvärlden är det ju hästens belöning att få slippa jobbet). I mina hundtränarögon ser det alltid så bakvänt ut att först köra många repetitioner med felaktiga beteenden för att sedan sluta så fort man fått en enstaka lyckad repetition. Men om slippa jobbet är det hästen vill uppnå, så bör det beteendet som leder till att slippa jobbet alltså öka i förekomst?

Jag inbillar mig förstås att inlärningen istället skulle gå ännu snabbare om hästen istället jobbade för något den vill ha. Då borde det gå att köra fler repetitioner med korrekt utförande, och många korrekta  repetitioner är i min bok vägen till flytnivå, till pålitliga beteenden.

Hmm, i morgon är det min tur. Ska ladda fickorna och se om jag lyckas både lära mig själv rida samtidigt som jag belönar hästens insatser med god timing. Jag brukar inte fixa det...

I helgen har jag och Anna S haft sista helgen för en av våra KlickerTRÄNARgrupper. Kursen utgör Modul 1 i Canis instruktörsutbildning.  Tema sista helgen är baklängeskedjning. Vi började lördagen med att stöka undan det praktiska provet där deltagarna ska visa upp grundfärdigheter på egen hund, med och utan stimuluskontroll. För att få bocka av en Gf-variation som godkänd på Gf-schemat så ska hunden kunna bjuda samma beteende 3 gånger i följd med en latenstid om högst 3 sekunder. För godkänt på det praktiska provet behöver man minst 60 % av grundfärdigheterna, vilket brukar innebära alla de gröna plus några blå. Man ska också kunna visa minst 3 beteenden med stimuluskontroll.

Denna helg var det riktigt kul att vara "domare" då hundar och förare skötte sig fint trots viss nervositet. De allra flesta uppnådde godkänt, och det var väldigt roligt att se hur alla förare utvecklats som klickertränare under året sedan vår första träff i februari.

Sedan gav vi oss i kast med baklängeskedjning först i teori och praktik med tvåbent hund. Bättre att göra lite misstag med sin kurskamrat än att förvirra sin fyrbente vän. Det kräver lite övning att lära sig dela upp en beteendekedja i lagoma sekvenser och tänka baklänges. Vid detta laget är också alla tränare så vana att förstärka ett beteende i taget att det är svårt att hålla klickertummen i styr, och i stället förstärka genom att ge nästa kommando.

Söndagen ägnades sedan helt åt praktisk träning på baklängeskedjning med hund. Kul, tyckte många, men också rätt frustrerande. När man börjar kedja blir det nämligen MYCKET tydligt hur väl generaliserade hundens grundfärdigheter är. Att ingen kedja blir starkare än sin svagaste länk gäller även här! Ett typiskt fenomen som ofta visar sig är att hunden kanske inte alls bjuder på grundfärdigheten så spontant som vi tror, utan har uppfattat vissa omedvetna kroppsrörelser eller positioner som diskriminativt stimulus för att utföra beteendet. När vi börjar baklängeskedja måste vi noggrant se till att skala bort alla signaler som inte ska vara med i den färdiga kedjan. Speciellt när man börjar tänka tävlingsmoment stramar man ofta upp sitt kroppsspråk. "?" säger hunden som inte känner igen sig, och alltså inte bjuder det förväntade beteendet.

Hundarna blir också snabbare trötta i huvudet när de inte är kedjekloka. Först trampa musmatta, sedan sitta på kommando, hur svårt kan det vara, tänker föraren och maler på. För hunden kanske det är alldeles nytt att få höra ett kommando istället för det sedvanliga klicket. Även om den nyss blivit belönad 3-6 gånger för just det sista beteendet i kedjan är det ovant att göra flera saker i följd. Det tar tid även för hunden att känna igen upplägget. (Den låg ju och sov under teorin och torrsimmet!)

En kursdeltagare påpekade att vi borde ha förberett dem på hur frustrerade förarna skulle komma att känna sig i denna övning. Det ska vi tänka på till nästa kurs! Men kris betyder utveckling - eller hur :-)

Till slut var det dags att sätta punkt för ett års arbete. Som psykolog gillar jag ju att jobba med processer, och denna 1-åriga utbildning är just en sådan spännande process att få följa. Det här har dessutom varit ett riktigt extra härligt gäng engagerade och debattlystna hundförare att jobba med!

Jag kommer att sakna er! Lycka till med den fortsatta träningen och hoppas att riktigt många av er söker till Modul 2! Ni kommer att bli så bra!