I helgen har jag och Anna S haft sista helgen för en av våra KlickerTRÄNARgrupper. Kursen utgör Modul 1 i Canis instruktörsutbildning.  Tema sista helgen är baklängeskedjning. Vi började lördagen med att stöka undan det praktiska provet där deltagarna ska visa upp grundfärdigheter på egen hund, med och utan stimuluskontroll. För att få bocka av en Gf-variation som godkänd på Gf-schemat så ska hunden kunna bjuda samma beteende 3 gånger i följd med en latenstid om högst 3 sekunder. För godkänt på det praktiska provet behöver man minst 60 % av grundfärdigheterna, vilket brukar innebära alla de gröna plus några blå. Man ska också kunna visa minst 3 beteenden med stimuluskontroll.

Denna helg var det riktigt kul att vara "domare" då hundar och förare skötte sig fint trots viss nervositet. De allra flesta uppnådde godkänt, och det var väldigt roligt att se hur alla förare utvecklats som klickertränare under året sedan vår första träff i februari.

Sedan gav vi oss i kast med baklängeskedjning först i teori och praktik med tvåbent hund. Bättre att göra lite misstag med sin kurskamrat än att förvirra sin fyrbente vän. Det kräver lite övning att lära sig dela upp en beteendekedja i lagoma sekvenser och tänka baklänges. Vid detta laget är också alla tränare så vana att förstärka ett beteende i taget att det är svårt att hålla klickertummen i styr, och i stället förstärka genom att ge nästa kommando.

Söndagen ägnades sedan helt åt praktisk träning på baklängeskedjning med hund. Kul, tyckte många, men också rätt frustrerande. När man börjar kedja blir det nämligen MYCKET tydligt hur väl generaliserade hundens grundfärdigheter är. Att ingen kedja blir starkare än sin svagaste länk gäller även här! Ett typiskt fenomen som ofta visar sig är att hunden kanske inte alls bjuder på grundfärdigheten så spontant som vi tror, utan har uppfattat vissa omedvetna kroppsrörelser eller positioner som diskriminativt stimulus för att utföra beteendet. När vi börjar baklängeskedja måste vi noggrant se till att skala bort alla signaler som inte ska vara med i den färdiga kedjan. Speciellt när man börjar tänka tävlingsmoment stramar man ofta upp sitt kroppsspråk. "?" säger hunden som inte känner igen sig, och alltså inte bjuder det förväntade beteendet.

Hundarna blir också snabbare trötta i huvudet när de inte är kedjekloka. Först trampa musmatta, sedan sitta på kommando, hur svårt kan det vara, tänker föraren och maler på. För hunden kanske det är alldeles nytt att få höra ett kommando istället för det sedvanliga klicket. Även om den nyss blivit belönad 3-6 gånger för just det sista beteendet i kedjan är det ovant att göra flera saker i följd. Det tar tid även för hunden att känna igen upplägget. (Den låg ju och sov under teorin och torrsimmet!)

En kursdeltagare påpekade att vi borde ha förberett dem på hur frustrerade förarna skulle komma att känna sig i denna övning. Det ska vi tänka på till nästa kurs! Men kris betyder utveckling - eller hur :-)

Till slut var det dags att sätta punkt för ett års arbete. Som psykolog gillar jag ju att jobba med processer, och denna 1-åriga utbildning är just en sådan spännande process att få följa. Det här har dessutom varit ett riktigt extra härligt gäng engagerade och debattlystna hundförare att jobba med!

Jag kommer att sakna er! Lycka till med den fortsatta träningen och hoppas att riktigt många av er söker till Modul 2! Ni kommer att bli så bra!

Eftersom Fröken skulle på SQHA-tävling och halva stallet skulle till Skövde för att titta på, tog vi på oss vår första stalljour i fredags. "Bara" fodra, klä på och släppa ut de 10 kvarvarande hästarna, mocka 13 boxar, lunchfodra, (åka hem och hålla "Klickerträning och lugnade signaler", hämta barn, åka tillbaka, rida Boogie, kvällsfodra, ta in och klä av de 10 pållarna. Hur svårt kan det vara?

Hur trassligt som helst när det visar sig att en av hästarna inte ätit upp sitt kvällshö och bara vill lägga sig i hagen. Kolik! Tack och lov fanns Mia tillgänglig på telefon och så småningom på plats med goda råd och handlingskraft. Promenering, longering, mera promenad, ljummet vatten och femtioelva telefonsamtal senare var ägare informerad och veterinär på väg ut. Inget stopp, men mycket ont och feber hade farbror häst. Han fick dropp och lite febernedsättande, såg ut att pigga på sig och vi fick order att titta till honom med 2-3 timmar intervall under natten. Inte helt smidigt när ingen av oss bor på plats. Vid detta laget var klockan närmare 12 och både jag och de oerhört tappra barnen ganska matta.  Mia och jag delade upp det mellan oss och jag körde hem barnen och hann själv sova 4 timmar innan det var dags att åka tillbaka. Tyvärr var farbror häst inte alls piggare vid 5-tiden på morgonen. Vid 8 var jag tvungen att fara vidare mot Skultuna och avslutningen på en av våra TRÄNARkurser. Farbror häst fick under lördagen ta hästambulansen till Ultuna och där är han tyvärr kvar fortfarande. Troligen är koliken sekundär eftersom febern var så hög.

Håller tummarna stenhårt för att orsak och botemedel snart är hittade.

En tråkig introduktionsdag i stalltjänst, men väldigt lärorik, inte minst tack vare den pedagogiska distriktsveterinär som till slut kom ut, samt underbara Mia förstås!