Det är absurt att det kan vara så kul att ägna hela dagarna åt hönsträning! Förmodligen måste man prova själv för att förstå...

Det är samtidigt en av de mest krävande kurser jag varit på, eftersom det inte finns någon dötid överhuvudtaget. Gamle Bob håller ett obönhörligt tempo: hönsträning - föreläsning - hönsträning - föreläsning; vi springer som skållade troll mellan salarna. Föreläsningarna är korta, den mesta tiden ägnas åt hönsen. Eller rättare sagt åt träning av våra tekniska färdigheter.

 "I don't really care about the chicken's behavior, what I care about is your behavior!"

På de korta raster som Marie tigger till åt oss, sitter vi hålögt och smuttar på kaffe. Hönsträningen kräver sånt totalt fokus att hjärnan loggar ut så fort tillfälle gives. (De som gått hos Marie tidigare säger att kursdagarna då är kortare.)

Vi jobbar i samma par hela kursen och har alltså 4 hönor sammanlagt att träna. När man är medhjälpare har man nästan lika mycket att hålla reda på och rätt var det är dyker Bob upp och ber en analysera kompisens träning.

Mina två hönor jobbar med var sin uppgift. Nybörjarhönan ska identifiera en av tre färger och veteranhönan ska identifiera en av fyra former. Med båda har jag nu kommit så långt att vi jobbar med att avhålla sig från responser även när den heta targeten är frånvarande. Hönan ska kunna vänta upp till 20 sekunder tills man lägger ut den heta targeten igen. Utan att picka på andra targets, och utan att göra andra saker. Hönor har ännu svårare än lagotto att göra ingenting. Attans vad lätt det är att förstärka andra beteenden! Minsta kroppsrörelse man gör under väntetiden kan förstärka ett felaktigt beteende eftersom kroppsrörelser är en betingad förstärkare för hönan ( = det som händer innan den heta targeten kommer tillbaka). På 2 st en-minutspass hade jag oavsiktligt lyckats shapa min ena höna att lämna raden med targets och ställa sig tätt inpå mig och glo.

Enminutspassen känns förresten evighetslånga! Det är verkligen maxtid för en själv  att klara detta fokus. Bob lovar att vi kommer att tycka att våra hundar har blivit både långsammare OCH smartare när vi kommer hem ;-)

Ett intressant fenomen direkt relaterat till hundträning är att mina hönor har börjat låta sedan vi påbörjade väntaträningen. De blir förstås frustrerade när förstärkningsfrekvensen sjunker, vid t ex felmarkeringar och när den heta targeten inte är på bordet. Precis som hundar leder det till ljud. Dessutom får man genast variation i själva pick-beteendet. De faller tillbaka till oprecisa markeringar bredvid, eller pickar så hårt att lappen flyger iväg, alternativt apporterar targeten.

En av föreläsningarna idag tog just upp variabel belöning. Så fort ett beteende sätts under variabel belöning börjar det variera i utförande. Ju "starkare" beteendet är (dvs ju fler gånger det blivit förstärkt tidigare), desto mindre varierar det, men likafullt får man en variation. För pålitligt utförande rekommenderas alltid kontinuerlig förstärkning. När man shapar, dvs försöker förändra ett utförande, måste man alltid jobba med kontinuerlig förstärkning.

"Variable reinforcement will give you variable behavior"

En mycket viktig lärdom  (som egentligen inte var ny, men som är så svår att verkligen förmå sig tillämpa i egen praktisk träning ...) är att så fort man börjar att sträcka ett beteende i tid, t ex att vänta, så måste man mycket ofta belöna korta durationer. Vårt mål är en höna som väntar lugnt på rätt target i 20 sek. Först sträcker vi tiden upp till ca 4-5 sek. När vi sedan sträcker ytterligare måste vi hela tiden varva med repetitioner om 5-7 sekunder.T ex 8 sek - 4 sek - 7 sek - 5 sek - 10 - sek - 5 - sek 9 sek -4 sek -  6 sek - 12 sek - 5 sek - 4 - sek - 8 sek - 14 sek -5 sek osv.

Om vi för ofta sträcker och sträcker tiden kommer förstärkningsfrekvensen att bli för låg, och beteendet sjunker i värde för djuret vi tränar. Det är för dåligt betalt! Med hunden har vi förstås andra möjligheter att laborera med kvaliteten på förstärkaren, men jag känner ändå på mig att jag borde jobba så här med Toscas platsliggning. Tyvärr är det mer förstärkande för mig att köra 4  enminutspass, trots att jag kanske snabbare skulle nå målet (en hund som verkligen tycker att det är värt besväret att ligga och vänta) om jag belönade fler korta pass emellan sträckningarna. Som vanligt är det våra mål (eller snarare vår brådska fram till dem) som ställer sig i vägen för förnuftig träning. Kathy Sdao kallar det för att skjuta sig själv i foten. Det är ett under att man fortfarande kan gå!