I morse 8.30 samlades en ganska internationell skara på Rommehedslägret i Borlänge. Vi är 12 deltagare från Sverige, Danmark, Spanien, Chile (!) och Norge. Vi började förstås med en historisk tillbakablick över inlärningspsykologins historia i allmänhet och framväxten av Animal Behavior Enterprises i synnerhet. Sedan fick vi börja öva på våra tekniska färdigheter utan höns. Hur man skulle hålla klicker/kåsa, snabb leverering av belöning (utan att spilla ut hönsmat över hela bordet), klicka först och påbörja rörelsen sedan osv. Massor av repetioner!

"Training is a mechanical skill"  står det med stora gula bokstäver på farvror Bobs rygg.

Vi jobbar i par, och turas om att observera och coacha varandra. När Bob kommer fram och frågar hur det går är det coachens uppgift att svara, inte den som för tillfället är tränare.

Så småningom blev det dags att välja ut sina hönor. De sitter en och en i små burar runt hela rummet. Man har 2 stycken var att träna. Helst en med tidigare erfarenhet  och en "rookie". De nya hönorna är  nyss inköpta från ett hönseri där de skulle kasseras eftersom de börjat rugga. Det gör alla hönor efter ca 18 mån i produktion, och då värper de inte på ett tag. Istället för att vänta ut dem, slaktas de och ersätts med nya. Men just dessa har alltså räddats till ett liv som klickerhöns. Den nya hönsen såg bedrövliga ut, somliga nästan helt nakna. De gamla hönsen såg väldigt välmående ut och väntade ivrigt på att få bli utplockade. Eftersom vi helst skulle ta hönor nära vårt bord för att spara tid vid hämtning fick jag två rookies, men hittade några som i alla fall hade fjädrar! Nr 161 och 162. Jag har ju varit lite pirrig inför själva hanteringen och kände inte för att börja med en nakenhöna!

Sedan fick vi öva oss att plocka upp och hålla hönan inne i buren. Här gällde det redan från början att inte förstärka fel beteenden! Dvs inte dra åt sig handen när hönan pickar, då pickar den allt mer. Samt inte släppa hönan när den sprattlar för då sprattlar den allt mer. Så fick jag då hålla i höns för första gången och det var inte alls så läskigt som jag hade trott. Visst pickar de, speciellt nr 162 var riktigt ettrig. men Bob påminde oss hela tiden:

"Remember - you are BIGGER, you are STRONGER, you are SMARTER. And 2 out of 3 ain't bad either...."

Sedan blev det dags att vänja hönsen vid bordet genom att ta dit dem och låta dem äta ur kåsan och så småningom flytta runt kåsan och få dem att följa efter. Slutligen att de kan vara kvar på bordet och inte bli rädda när man tar bort och för tillbaka kåsan som man kommer att göra när man klickar och belönar.

Nr 161 som var mest lätthanterad från början, kroknade helt vid 4:e passet, satte sig på hasorna och vägrade äta mer. Marie trodde att hon till slut blivit överväldigad av sin nya miljö och jag fick en erfaren, stilig höna från andra ändan av rummet  istället, nr 275. Nr 162, som till en början var stökigast att plocka ut (hon pickade, nöp och flaxade), klarade sin nya livsstil galant och vi kom snabbt så långt att vi kunde börja klicka/belöna. Nr 275 fick jag köra nästan direkt på targetövning, och hon var vältränad! pickade mitt i prick på måltavlan, det var bara för mig att inte förstöra beteendet med dålig timing. Det gäller ju att avläsa från huvud/nack rörelsen om de kommer att träffa rätt. Väntar man och ser vad näbben hamnar kommer man att ligga för sent i sin timing!

Förutom att det luktar väldigt illa i hönsrummet, så var hönorna en trevlig bekantskap! Jag ser verkligen fram emot att få jobba med 162:an och 275:an igen i morgon bitti!