Alla inlägg under oktober 2007

Av Maria - 31 oktober 2007 09:11

Höstlov innebär stark konkurrens om hästen. Ebba vill vara i stallet hela dagarna, men jag lyckades tigga till mig en liten ridstund på eftermiddagen. Boogie var måttligt förtjust, hon hade ju redan varit ute en sväng på förmiddagen.

Jag vill ju verkligen få in klickertänket i själva ridningen, och då måste jag få laborera lite på egen hand. Men attans vad svårt det är! Jag har väldigt svårt att sätta kriterier, eftersom jag inte riktigt själv vet vad jag är ute efter. Eftersom jag bara ridit privatlektioner de senaste tre åren innan Boogie har jag svårt att rida utan Ankis röst i öronen!

Ebba hade haft bekymmer med höger galopp på förmiddagen så jag gav mig på det. Struntade i att Boogie spände sig, och slängde sig inåt, bara fortsatte ge hjälperna och sedan klicka efter tre-fyra språng. Verbalt klicka, alltså.

Upprepade galoppfattningen på samma ställe på ridbanan tre-fyra gånger innan jag provade på andra ställen.

Två saker hände. Fattningarna blev lättare och lättare. Det brukare de ju även bli när man kör som vanligt upprepade gånger, men nu kändes det som om hon "sökte" galoppen. Dessutom blev det lättare för mig att sitta tillbaka och vänta på galoppen, istället för att falla framåt och jaga på den som jag lätt gör annars. För mig blev det nämligen mer uppenbart att lämna över ansvaret till hästen, när jag tänker "klickerskt". Du ger mig beteendet, så klickar jag.


ANNONS
Av Maria - 29 oktober 2007 21:52

Idag hade jag barnpassning (heter det ju inte alls när det är barnens far som är hemma med barnen!) så jag passade på att åka ut till stallet ensam efter jobbet. Det är så lungt och skönt där på kvällarna, eftersom de flesta hästarna rids på dagtid. Jag provade nya vintertäcket och snaggade Boogie i nacken. Snaggen ska vara samma längd som örat om man viker det bakåt, men tidigare ägare måste ha måttat som på en åsna, så jag ska försöka låta lite av det stå på punkig utväxt till våren.

Sedan klickertränade vi ett ordentligt pass. Först apportering. Målsättningen var att få henne att plocka upp apporten från golvet, vilket tidigare varit svårt. Jag höll gradvis allt närmare golvet, men när den till slut hamnar på golvet händer ofta att hon över går i annan aktivitet. (Snusa runt på golvet eller bjuda andra betenden som titta åt sidan). Nu försökte jag hitta ett mellan läge mellan hålla ett par cm ovanför golvet och lägga på golvet genom att lägga ena ändan av apporten på mina tår. Det funkade rätt bra, förtutom att Boogie bet mig i smalbenet två gånger. (Inte hårt!)Sista 5 repetitionerna tog hon den från golvet.

Sedan körde vi titta åt vänster och titta åt höger samt sänk huvudet. Det sista har jag lagt kommando på, och nu började jag käckt lägga kommando på höger och vänster också. Jag är ju inte ute efter någon större precision i beteendena, och hästar verkar allmänt lite sämre på stimuluskontroll än hundar, så bäst att börja i tid!

Att vi har kört mycket apportering verkar ha gjort Boogie väldigt benägen att prova att bita i allt möjligt som grimskaft och tygeländar. Hon lyckas till och med köra håll fast på stångbettsskänkeln ibland. Mig gör det inget att hon provar sig fram, hon måste ju få undersöka NÄR det lönar sig och när det INTE lönar sig, för att bli mer klickerklok. Men det kommer ju en och annan kommentar från andra i stallet.... Att det skulle vara hovtargetträning som gjorde att hon välte en skottkärra i hagen tror jag  inte. Hon var enligt tidigare ägare en påhittig och nyfiken häst även innan hon kom till oss. Det finns ju även helt oklickade hästar i stallet som kastar täcken omkring sig i stallgången, halar in hösilage i boxen och allmänt "opererar" i miljön.

ANNONS
Av Maria - 29 oktober 2007 09:06

Här om veckan fick Ebba ett erbjudande av Fröken Anki som hon inte kunde motstå. Ville hon vara med och rida Boogie en dag på clinic för Manuela Witt? Det ville hon, utan tvekan.

Clinic är det hästfolk kallar kurs, och Manuela Witt är flerfaldig EM-medaljör i diverse westerngrenar. Klart att en tioåring som varit  hästägare i 3 månader och ridit western lika länge ska få vara med på sånt!?

Den hästägande modern fick nu raskt lära sig att organisera sig beträffande hästtransporter, dragkrokar och diverse utrustning.

Försökte övningsköra i smyg en sen kväll på stallbacken men det gick inget vidare. Bromsen hoppade i på lånetransporten, det blev djupa spår i gruset och jag behövde hjälp nästa morgon att få loss eländet. Tur att det finns så många vänliga hjälpsamma själar i detta stall.

Avresa i gryningen lördag morgon. För säkerhets skull plockade vi först upp den rutinerade 11-åringen Moa som minsann groomat åt Anki på SM och kan det mesta. Med hennes hjälp lyckades vi klä på Boogie enligt konstens alla regler och packa alla grejer. I kolmörker skulle sedan hästen lastas för första gången sedan hon kom till oss. Inga större problem tyckte snälla, bussiga Boogie som glatt traskade in till det väntande hönätet.

Konvojen med transporter gav sig av och jag såg till att hamna sist för att få köra i mitt eget tempo. Alldeles för långsamt, tyckte baksäteschaufförerna Moa och Ebba. "Men mamma, hur svårt kan det va'?"

Vi tog oss fram till Stigsbergs Gård och tack och lov fick man parkera på en stor ridbana. Inga trixiga svängar inför publik alltså!

Boogie installerades i en liten rasthage och vi begav oss till frukost och gruppindelning. Ebba var enda barnet denna gång. Deltagarna delades i tre grupper och Ebba skulle rida i tredje gruppen. Det gav oss gott om tid för förberedelser, vilket i Ebbas fall mest bestod av fnitter med Moa! Fast de gjorde i ordning Boogie på nolltid tillsammans också.

Första ridpasset bestod av sitsträning. Manuela kommenderade ner ledare till hästarna för att ryttarna skulle kunna fokusera på sig själva. Jag trodde Ebba skulle surna till här, men när det skulle göras i sällskap med vuxna som dessutom tävlat med sina kusar, så fanns det inget pinsamt i att gå tillbaka till grunderna!

Jättenyttiga övningar för att hitta sin balans, sina sittben och kunna följa hästens rörelser. Och Boogie, hon skötte sig så fint i nytt ridhus och med obekanta hästar runt om.

På eftermiddagen blev det bommar som hjälp till ryttaren att hitta rytmen i hästens rörelser, och mycket "lek med sitsen" som Manuela kallade det. Rida lätt, "two-point" och sitta ner omvartannat. Så småningom ledde övningarna fram till galoppfattningar.

Manuela tyckte att Ebba skött sig bra, och det tycker jag med. Med instruktioner på engelska och allt. Boogie skötte sig dessutom som den lilla pärla vi hoppats och trott att hon skulle vara.

Hemresa, igen i mörker. Allt gick fint tills dess det var dags att parkera släpet på parkeringen. Backa med släp i löst grus och kolmörker är inte min gren! Ska öva på det, utan tisdpress och i dagsljus, innan vi ska i väg nästa gång.

Jag är anmäld till Manuelas clinics i mars och maj, men misstänker att jag kommer att få fightas med Ebba om vem som ska rida...



Av Maria - 26 oktober 2007 22:39

I onsdags när jag red lektion stämde verkligen ingenting. Total brist på koordination. Inga av mina kroppsdelar verkade hamna på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Tack och lov så var min stackars häst inte helt och hållet en spegelbild av min förmåga som ryttare. Vilket väl beror på att hon proffsrids tillräckligt många dagar i veckan för att fortsätta utvecklas. Mig till trots, liksom. Men det är inte kul när jag känner hur jag bara är i vägen för hästen och stressar upp henne med min tafflighet.


Att det är mitt fel, och inte Boogies, när det strular, det råder det aldrig någon tvekan om i mitt huvud. I ett tidigare liv hade jag säkert kunna tycka att hon var obstinat, tjurig eller envis när hon inte vill fatta galopp. Men sånt finns inte i min världsbild längre. Hunden eller hästen, krånglar inte för att göra livet besvärligt för mig. Djuren har inga dolda agendor! Det är jag som tränare/ryttare som inte lyckats få fram mitt budskap. För det mesta är denna inställning till nytta. Jag är ju aldrig arg på mina djur numera! De vill mig väl och gör så gott de kan.  Däremot kan jag vara ruskigt frustrerad över mina egna brister som tränare. Det kan ju vara bra, om det leder till att jag förbättrar mig. Men ibland, speciellt i ridningen, gör det skadan värre. När jag känner att jag klantar mig, låser jag mig och ger upp. Medan 450 kg muskler fortsätter i en eller annan riktning, och allt hinner trassla till sig ännu mer.

"Ge inte upp - RID!" händer det allt som oftast att Fröken måste gasta.


Idag hade jag både häst och ridbana för mig själv, så då passade jag på att försöka vara lite mer klickersk i ridningen.Galopppfattningarna var det som strulade på lektionen, så nu satsade jag på att göra sådana och belöna efter 2-3 språng ett antal gånger. Vänster galopp  gick riktigt fint. Högergaloppen var trassligare, hon spänner sig och kastar sig inåt när jag ber om galoppen. valde att strunta i det och fortsätta belöna så fort jag fått ett par språng, även om vi inte hamnat där jag tänkt mig på banan.  Det känns lite ryckigt och ovant att rida med täta belöningar på det här sättet. Boogie har också en tendens att tvärnita så fort jag säger nåt. Försöker nu vara övertydlig: Brrrraaaa! betyder stanna och få godis. Fint, duktig tjej osv betyder just bara det, så galoppa på du! Ibland behöver jag ju få mer än bara några språng för att komma åt att träna på något annat, t ex en galoppbom. Då kommer ju Brrrraaaa! efter bommen istället.


Om jag jämför med hundträningen så borde dessa "mellanberöm" vara överflödiga och förvirrande. Men när jag sitter på hästen känns det som att jag vill ge lite positiv feedback utan att behöva stoppa och belöna emellanåt. Saknar vägledning om hur jag ska få bra klickertänk som ryttare...


Hur som helst tycker jag Boogie skötte sig så fint i kväll. Samarbetsvillig och inga protester trots att hon fick gå ut och jobba när alla andra fick gå in och äta.


I morgon ska vi ut och åka transport för första gången sedan vi fick Boogie. Ebba ska få rida med på clinic för Manuela Witt. Hon är pirrig över det, och jag är pirrig över min debut som hästchaufför. Upp i gryningen alltså.

Av Maria - 25 oktober 2007 11:18

Jag håller på att skriva klart referatet av Canis-seminariet med Bob Bailey och Kathy Sdao. Johnnie Walker, 7 månader, hjälper till. Han verkar mest intresserad av historien om avlyssningskatterna som tränats med keep-going-signaler. Tyvärr lyckas han hela tiden lägga armbågen på delete och return-knapparna...


Av Maria - 24 oktober 2007 16:05

Hos Ann-Louise pågår just nu flera intressanta diskussioner! Hur långt kan man gå när det gäller tillrättaläggande av miljön för att få fram de beteenden man vill ha?

Klickerträningen bygger på att hunden ska göra egna val. Men man kan ju laborera med träningsmiljön så att det inte finns så mycket att välja på, och därmed snabbare få fram det man vill ha. Hur mycket kan man begränsa hundens valmöjligheter och ändå kalla det ett val? Kanske viktigare, hur långt kan man gå i begränsningarna och fortfarande anse sig vara hundvän med etisk hundhållning?

På förra årets AdventureDog konferens höll Kerstin Malm en bra föreläsning om hur både empati/inlevelse med hunden och höga egna ambitioner med hundträningen kunde ställa sig i vägen för god hundhållning. Överdriven inlevelse och indentifikation med hunden kan leda till en hundhållning som inte är gynnsam för hunden.  T.ex övervikt, för lite motion, utveckling av olika problembeteenden som separationsångest osv.

Höga ambitioner med starkt fokus på funktion och prestation kan å andra sidan också leda till en ogynnsam hundhållning, sett ur hundens perspektiv.

En hund som under stora delar av dygnet hålls i bur eller hundgård är givetvis lättare att  motivera med uppmärksamhet och klappar än hunden som legat vid dina fötter hela dagen och myst.

En hund som är väldigt hungrig kommer att jobba hårdare för lite torrfoder än hunden som redan ätit sig mätt på familjens matrester.

Så det är väl möjligt att vissa delar av träningen skulle gå snabbare och lättare med hund som svultit i bur under större delen av dagen. Samtidigt skulle den typen av hundhållning också föra med sig andra biverkningar, bortsett från de rent etiska aspekterna på den  typen av hundhållning. Förhöjd aktivitetsnivå hos hunden, bristande förmåga till generalisering av beteenden till olika miljöer, begränsad erfarenhetsbank, motoriska begränsningar, för att bara nämna några.

Så det är inget jag är beredd att prova för att öka mina chanser till prisbucklor i bokhyllan. Men jag tycker att buren är ett lysande hjälpmedel i träningen. Fram för allt när det gäller att hindra hunden att öva på sånt jag inte vill att den ska öva på när jag inte är med och påverkar!

T ex när den lilla valpen kommer hem skapar man enkelt goda nattvanor med valpen i en bur bredvid sin säng. Den får vara nära men kan inte rassla in under sängen och gnaga på sladdar och tofflor medan man sover. Den brukar säga till när den blir nödig, får komma ut, och sedan tillbaka i buren igen utan en massa lek och stoj mitt i natten. Målet för mig är INTE valpar som snabbt lär sig hålla sig hela natten. Målet är att de säger till istället för att smyga iväg och kissa nånstans, och att de snabbt somnar om igen efter rastning istället för att fara runt och aktivera sig nattetid.

Så fort mina hundar klarar att hoppa upp och ner ur min säng utan hjälp brukar de få flytta dit istället, men det är ju min ensak! Då har de redan lärt sig att sova lugnt om natten.

Likaså när man ska vara ensam hemma eller vänta i bilen. Första gångerna kan det vara risk för oro, och det går blixtsnabbt att lära sig kanalisera oro genom vandalism. Så jag ser till att det inte finns möjligheten att göra valet slita heminredning i stycken eller fara runt över stora ytor och varva upp sig ännu mer. Trött hund i bur eller litet avskalat utrymme, korta stunder i taget i början är receptet. lJag lägger faktiskt inte ens dit tuggben eller märgben,  då jag dels inte vill riskera att valpen sätter nåt i halsen när jag är borta, men också för att jag inte vill skapa vanan matte borta = tugga frenetiskt. Matte borta = sova är ett mycket bättre val som jag vill hjälpa hunden att göra genom tillrättalagd miljö. När den vanan är grundlagd, får hunden tillgång till ett rum när jag är borta, och så småningom hela huset. Eller njae,inte hela huset.  Tosca har alldeles själv lärt sig häkta av jackor från hängarna i hallen och vända ut och in på alla fickor i jakt på hundgodis. Det är hon nu så väldigt duktig på att mer träning på det inte behövs.


Susan Garretts omdiskuterade Bur-lekar är för mig just lekar - silly little games  - som man kan använda som pedagogiskt verktyg i träningen. Hunden vistas bara i buren under själva träningen, och den blir rikligt belönad för att vara i buren. Mycket hög FF och mycket god FK!

Det är svårt att förstå att det blir sån negativ laddning kring det här bland hundförare. De hundar som fått prova på tycker att buren är oerhört positivt laddad!




Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2007 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar

Följ bloggen

Följ Cowgirl up! med Blogkeen
Följ Cowgirl up! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se