Nu är det slut på sommarsäsongen. Det är kallt för en liten Texashäst och hon sover dåligt. Så nu får Boogie flytta in i stallet på nätterna. För sova ordentligt måste man om man ska orka jobba och lära sig nya saker. Nu kommer nog matte också att sova bättre om natten...

Det goda först:

Idag drog fortsättningskursen igång så nu är det 5 kurser igång samtidigt. Många motiverade kursdeltagare med glada, belöningsbara hundar gör det till att nöje att stå i 4-timmarspass i mörker och blåst. Ärligt! Det finns inget som är så förstärkande för instruktören som elever som har egna frågor, tränar på läxorna och har kul med sina hundar.

Ett antal större uppdrag på psykologsidan har droppat in under veckan så nu är jag nog fullt sysselsatt året ut. Vilket inte är illa då jag bara varit frilansare på heltid i 5 dagar!

Det tråkiga:

För första gången blir jag tvungen att ställa in fullbokade kurser, just pga ovanstående psykologuppdrag. Det gäller de kurser som skulle startat i oktober. Konsultuppdragen är i Gästrikland och Dalarna och jag  får helt enkelt inte ihop logistiken. Jag kan bara vara på ett ställe i taget. Den krassa ekonomiska verkligheten är sådan att jag måste prioritera psykologjobben. Det går inte att försörja sig på bara hundkurser. Så är det...

Millie på valpkursen med stor och liten matte:

Även Märta har börjat rida igen, nu när vi har häst i familjen. Förutom turer på Boogie har hon börjat på Sigtuna Ridskola, där hon kan få öva sig i grunderna på lagom stora ponnies. Där är det ordning och reda, trevliga pedagogiska instruktörer och trygga hästar. Idag föll valet på den den pigga röda lilla Tjejen.

På väg hem såg vi några ståtligt joggande älgar som drev en hare framför sig över åkrarna. Vildmarkssafari hemma!

Efter Boogie var det hundarnas tur. Idag ägnade vi oss åt nödvändiga färdigheter inför att få följa med på ridtur. Vi övade på att färdas okopplade över stallplanen och förbi dyngstacken utan avvikelser.

Sedan tränade vi på Ur vägen på skogvägen. Jag vill att hundarna på signal från mig ska springa av vägen och sätta sig på andra sidan diket så jag kan få dem ur vägen vid ett möte med bil eller annan häst t.ex

Första steget i träningen (som påbörjades när Boogie kom för en månad sedan) var att slänga ut en näve godis på andra sidan diket, ropa på hunden och visa riktning med handen som vid vanligt godissök.

Andra steget var att ropa på hunden, peka ut riktning  med handen och när hunden sprang ut på det avstånd godiset brukar ligga kasta en näve godis till hunden.

Separat har vi tränat sitt på avstånd i olika miljöer.

Tredje steget var att visa riktning med handen, när hunden söker sig ut på rätt avstånd, vänta lite och eftersom vi tränat mycket sitt bjuder hunden på ett sitt när inget annat händer  och då belönar jag genom att kasta godbitar till hunden. När detta funkar har jag även lagt till kommandot "Ur vägen" när hunden utför beteendet korrekt.

Jättekul,  tycker vovvarna som nu går och tittar på mig hela tiden för att se om jag inte ska hojta Ur vägen snart. Stellas Ur vägen är nästan helt klart, Tosca har fortfarande en tendens att hamna för nära mig och vägen, vilket jag tror beror på att hon inte vill hamna för nära Stella när det ska regna godisbitar. Stella anser inte att Tosca har rätt att äta nåt i närheten av henne nämligen.

En grundfärdighet som hade underlättat här är att kunna fånga godisbit i luften. Då hade jag lätt kunnat belöna varje hund individuellt utan att hamna i den konkurrenssituation det innebär att plocka godis från marken nära varandra. Men Stella och Tosca är helt urkass på att fånga flygande godis. De låter godbitarna studsa i pannan, landa på ryggen, fastna i skägget  och jag vet inte vad... Försöker öva på detta, men hittar ingen bra teknik för att få dem att lyckas.

Idag var jag bara tvungen att åka ut och hälsa på Boogie, eftersom vi inte setts på hela helgen! Hon hade redan haft sitt ridpass med Anki, och skött sig väldigt bra. Fina galoppfattningar och hade även fått jobba med förvänd galopp. Jag körde sedan lite klickerträning inne i stallet.

Vi började med Självkontroll. Jag vill kunna hålla en godis öppet i handen nära hennes huvud utan att hon försöker ta den. Jag håller en morotsbit i öppen hand, försöker hon ta den stänger jag handen. Alla försök att få ut moroten ignoreras. (Boogie är ganska försynt och buffas mest, men skulle hon ta i med tänderna skulle jag ta undan godishanden bakom ryggen en kort stund.) Om hon drar huvudet något undan från godishanden öppnar jag den igen, försöker hon då ta moroten stängs handen igen. Det är mer förstärkande att få se den, än att den är dold. Håller hon fortsatt bort huvudet klickar jag och belönar. Boogie är både hungrig och smart så det tog inte många repetitioner förrän hon stod och tittade in i boxväggen så fort jag tog fram nästa morot. Jag misstänker att detta är en mycket viktig del av träningen som hela tiden måste underhållas för att godishanteringen ska fungera med häst.

Sedan repeterade vi Hovtarget, nu med en annan matta,  eftersom jag glömt Boogies. Den var lite mindre så det var svårare för henne att träffa rätt. Här valde jag att klicka för rätt typ av rörelse (ett målmedvetet försök att placera hoven på mattan) även om hoven hamnade lite utanför mattan eftersom den var mindre. Jag tycker att jag börjar kunna se skillnad på de hovrörelser som blir skrap, eftersom hon då lyfter benet mer uppåt först. Hon använder nu alltid vänster hov, och jag vet inte om det är en för- eller nackdel att hon alltid markerar med samma? Ser lite kul ut ibland när det skulle vara enklare att använda höger, men hon ändå omfördelar sin vikt för att få ditt vänster. Hon börjar kunna förflytta sig till mattan oavsett var den placeras, även snett bakåt. Vi jobbar ännu på högst 3 m avstånd.

Slutligen apporterade vi lite med apportbocken. Hon kan nu hålla den stadigt i munnen 3-4 sekunder. Inga problem med tugg här inte, jisses vad stadigt hon håller! Efter klicket får hon spotta ut bäst hon vill för att ta emot belöningen. Jag vill undvika att hon associerar min hand med attt spotta ut. Den ska däremot kunna ta på apporten, dra lite i den osv utan att hon släpper. Camilla tog bilderna och det var bra, för på varenda bild gör jag samma grimas! (Kniper med läpparna för att hjälpa till ?) Just sådana omedvetna saker som man gör med sin egen kropp kan hunden, eller hästen, uppfatta som en signal för det den ska göra. När man sedan ber djuret göra om beteendet utan att göra den kroppsrörlesen förstår det inte vad man menar. Så nästa träningspass måste jag givetvis se att Boogie kan hålla fast utan att jag kniper med munnen!

På väg tillbaka ner till hagen passade vi på att träna vardagslydnad. Nämligen beta på kommando ("varsågod" + handrörelse mot backen) samt att lyfta upp huvudet från gräset på kommando ("upp" + lätt drag i grimman). När hon tog upp huvudet klickade jag och belönade med äppelbit. Upp-delen köpte hon snabbt, det var värre med att vara tvungen att vänta på varsågod för att få beta igen. Här blev hon lite sur och provade några fula grimaser som jag givetvis såg till att ignorera. Jag såg till att tajma mina "varsågod" så att jag förstärkte stå lugnt utan motstånd i grimman och siktade in "varsågodet" mot riktigt saftiga klöverbestånd längs vägen för att få lite cred som god matfinnare!

Tillsammans med Canis-kollegorna Fanny, Tomas och Anna har jag tillbringat helgen i natursköna Kloten i Västmanland. Pga av några sena avhopp ryckte Annas sambo Christian samt Vendela in och såg till att vi fick ihop en fulltalig sökgrupp.Det har varit en mycket givande och lärorik helg!

Lördagens två sökpass med Tosca var tämligen katastrofala! Vi har inte kört  nåt sök den senaste månaden och dumma, dumma matte la upp träningen som om man kunde börja där vi slutade senast. Jag var ju så nöjd med upplägget jag fick från Åsa Löfberg i somras och ville fortsätta utveckla markeringen med den fasta rullen. Tosca däremot ville nog helst få springa fort i skogen och äta gottesmask hos trevliga figgar. Så när hon inte hanterade rullen som det var tänkt började dumma, dumma, dumma matte ta in råd från sina välmenande träningskamrater och ÄNDRA på planen istället för att hålla fast vid sin egen, och i den justera kriterierna. Så plötsligt stod vi där igen och krånglade med dessa lösrullar som Tosca inte fixar att hålla kvar i munnen så fort terrängen blir lite ojämn (och lusten att bara få springa blir för stor). Självfallet är det så att grundfärdigheten Håll Fast då inte är tillräckligt väl generaliserad för att omfatta lösrullar i oländig terräng, och inte tillräckligt väl Doggie-Zen kvalitetssäkrad för att fungera i närvaro av mysiga figgar med böcklingpastej. Där är jag helt enig med mina kollegor. Men eftersom hela lösrulleträningen (pga av bristande framgång) blivit aversiv för mig, och därmed säkert också för hunden, så hade jag ju redan bestämt mig för att prova en annan väg. Men jag klarade inte av att hålla min egen linje och allt blev väldigt tungt och motigt.

Lärdom 1: Cowgirlup! Våga följa din egen plan, även när andra tycker annorlunda!

En god natts sömn senare hade jag lite mer råg i ryggen och vågade stå för att jag faktiskt tänker strunta i lösrullarna. Jag valde i stället att köra hittaövningar i en för Tosca ganska fysiskt krävande bana. Hade planerat ljudretning på de två första skicken för att få ut henne på djupet igen efter allt rullstrul på nära avstånd. På andra skicket såg det ut som hon fått vittring redan på stigen så jag frångick min plan (igen!) och skickade utan. Tosca hade dock vittring på sjön som gränsade till sökrutans bakkant, så hon körde ett tomslag med bad istället. Lärdom 2: Håll dig till planen!

Sedan tuffade hon på ihärdigt och fint i flera slag. Efteråt var hon sönderskrapad och blodig på bog och ben, så hon hade verkligen kämpat tappert för att komma ut till figuranterna. Och hon lekte med figuranterna! Lärdom 3: Tosca kan leka med figgar på söket, bara de leker tillräckligt bra!

Stella har fått spåra under helgen och jag är jättenöjd med hennes spårarbete. Träningen med näringsspår (ett finare ord för att lägga godis i spåret) det senaste året har gett utdelning. Hon är lugnare i tempot, mer noggrann och har bättre teknik i vinklar och svårigheter. Det var ett sant nöje att få följa efter henne och se hennes arbetsglädje och iver utan att den övergick i hets och slarv. Jag är också nöjd med hennes uppletande, även om hon gjorde en typisk "stella" när hon hittade första föremålet nära. Dvs hon plockade upp föremålet och fortsatte ut i rutan för att söka vidare. Denna gång gick det dock att ropa och få henne att vända in med föremålet. Tidigare har hon då bara spottat ut och antingen kommit in utan eller sökt ut efter ett nytt.

Lärdom 4: Fortsätt jobba med många föremål nära.

Tosca avslutade helgen med ett lite virrigt uppletande, där hon nog först var helt inställd på mera sökfiggar.  MEN hon tog till slut alla 3 föremål vi lagt ut och jag är jättenöjd med att det gick att skicka henne gång på gång utan retningar och att hon plockade föremål som inte var våra. Hon var  heltänd på en liten bitstock, som hon gick igång riktigt på.

Lärdom 5 Köpa lite schäferleksaker till Tosca?

Nu är vi hemma igen, tämligen möra i kroppen alla 3. Hemma hade de också lärt sig saker. T ex att Ebba klarar av att ta hand om Boogie själv i stallet om bara pappa skjutsar dit och håller sällskap. Hon har tagit in , ryktat, sadlat och ridit på banan alldeles själv. Fodrat, klätt på täcke, släppt ut igen och sopat stallgång och diskat efter sig och pappa i fikarummet. Boogie har varit som en ängel. Till och med den hästrädda pappan tycker det. Ebba svävar som på små moln eftersom hon galopperat på Boogie, och Boogie har fattat galopp direkt på bara puss-signalen ( i westernridning gör man pussljud med munnen när man vill att hästen ska galoppera). Det är nog snäppet bättre än vad jag och Anki fått till.

Lärdom 6: 10-åringar kan!