I Märtas skolväska låg ett lite vasst formulerat brev till alla föräldrar angående barnens läxor. Barnen har i uppgift att läsa och recensera en bok var tredje vecka. Hittills har endast 1 av klassens 28 barn inkommit med en sådan recension. Nu uppmanas vi föräldrar att skärpa till oss, tänka på hur viktigt det är med barnens läsning och se till att barnen gör sina recensioner.

Vi leker med tanken att en klickertränare är lärare: Ge klassen en uppgift, 5 veckor senare är det 1 av 28 elever som lyckats utföra uppgiften. Hmm... tänka tänka tänka.............. Kan det vara så att uppgiften är lite för svår för barnen (och deras familjer, inte ens den naivaste av lärare kan väl tro att 8-åringar producerar bokrecensioner för egen maskin)?

Kan jag som lärare ändra på något i uppgiften så att fler lyckas?

Men här väljer läraren att vara aversiv mot både barn och föräldrar med gnat och tjat istället. Och visst, beteende påverkas på det viset också. Ska man nu vara aversiv ger det bättre effekt att ta i rejält från början. "Alla barn som inte inkommit med två bokrecensioner innan höstlovet avstängs från vidare undervisning" skulle säkert få fler av oss föräldrar att omprioritera vardagskvällarna, ta dusten med barnet och få recensionerna inlämnade. Absolut!

Detta eviga pekpinnande får dock i detta hushåll (och tydligen i 26 till) motsatt effekt. Vi habituerar och vänjer oss gradvis vid en fröken som skriver allt surare kommentarer i veckobreven. Vi hittar på motargument och ursäkter för att inte ta itu med bekymret.

Hela projektet ska väl stimulera barnens läsande är det tänkt, men har i alla fall på vår dotter rakt motsatt effekt. Under åk 1 jagades vi också av ett recensionstvång på ALLA böcker man läste. Det slutade med att vårt barn, som läst sedan 5 års ålder, helt  slutade läsa böcker och bara valde Bamsetidningar. De måste man ju inte recensera.

I höst har hon valt en annan strategi. Genom att välja den tjockaste boken hon kunde komma på (Harry Potter och Hemligheternas kammare) skjuter hon recensionen framför sig. (Andra kortare böcker läser hon i smyg, utan att tala om det.) Se så bra det går att öka förekomsten av ett beteende med hot och tryck!

Jag önskar alla lärare en obligatorisk TAGteach-utbildning!

Som nybliven klickertränare kan man känna sig lite handfallen ibland när hunden gör oönskade saker. För att påverka hundens beteende kan jag använda mig av belöning, utebliven belöning och utsläckning. Ok, men när beteendet hunden utför liksom belönar sig självt? Då spelar det ju ingen roll att jag inte ger hunden nån uppmärksamhet och att han inte får nån korv eller boll? Han fortsätter ändå att nosa i backen, titta på tjejer, eller vad det nu är.

Bara för att jag valt en träningsmetod som inte innehåller bestraffningar och korrigeringar så innebär det inte att jag hjälplöst måste stå och se på när hunden gör oönskade saker. Avbryt! Vissa saker sätter vi helt enkelt restriktion på. Jaga bilar, skälla på andra hundar, kissa på instruktörens ryggsäck tillhör sådant som helt enkelt inte ska kunna utföras. Om jag måste så har jag koppel eller lina på hunden för att kunna stoppa och hämta hunden när den påbörjar ett sådant oönskat beteende. Jag låter inte hunden hålla på, eftersom det innebär att beteendet förstärks och blir ännu mer troligt i framtiden. Jag är inte arg och bråkar på hunden, utan hämtar den bara , vänder på den eller vad som nu krävs för att stoppa beteendet. Måste jag gång på gång avbryta sådana beteenden så vet jag att jag jobbar i en just nu för svår miljö för hunden. Då måste jag ta ut avståndet till svårigheterna och komma åt att belöna beteenden i rätt riktning.

Hunden som kommit en bit i sin klickerkarriär och erbjuder mig beteenden att klicka när vi tränar, men som då och då väljer bort mig och mina belöningar för att  istället belöna sig själv med nosande i backen, fluktande på kompisar, fågelskådning, kissa på buskar  eller vad det nu är som hunden gillar, verkar kunna både ha kakan och äta den. Jag får stå där och vänta medan hunden roar sig på egen hand, och sedan belöna den när den väljer mig igen en stund. Så kan vi inte ha det i längden! Det blir inte effektiv träning! Här kan det vara dags att introducera konceptet Time out!

Först förtränar vi för att försäkra oss om att det inte blir obehagligt för hunden. Vi tar  i halsbandet med handen och drar lite, klickar och belönar. Upprepa många gånger i olika situationer tills dess att hunden ser fram emot att bli tagen i halsbandet.

Träna sedan som vanligt med kopplad hund. Om hunden väljer att övergå till självbelönande aktivitet, t ex nosa i marken, låter du handen glida längs kopplet till halsbandet, håll hunden mot ditt ben och räkna med glad röst till 10. Släpp och var beredd att klicka för minsta tecken till kontakt. Fortsätt sedan träna på det ni jobbade med innan. Nästa gång hunden väljer ett självbelönande beteende istället för att bjuda dig beteenden, upprepar du proceduren med samma mjuka handlag och glada röst. Så småningom upptäcker hunden att nosa i backen tydligen trycker på "bli-hållen-mot- benet-och-gör-ingenting-i-10- sekunder-knappen". De flesta hundar tycker då att fokus på matte verkar vara ett bättre alternativ eftersom man då har chans på klick och belöning. Om varje nos i backen kostar 10 sekunders mild tristess kan det börja bli värt att avstå.

Den glada rösten gör att det inte blir obehagligt . Räkningen till 10 gör att proceduren ser likadan ut varje gång så att hunden snabbare gör kopplingen mellan beteende och konsekvens. Vi har nu ramat in träningen så att den innehåller två val - fokus på matte = KUL!  fokus på annat = TRIST! Välj själv! Gissa vad smarta hundar väljer!

Se dock till att planera träningen så att för varje Time Out du gör bör hunden lyckas och bli belönad minst 10 gånger. Flera Time outer i följd tyder på att du jobbar under för svåra omständigheter för hunden.