Mulleman, en av de sötaste B-ponnierna på ridskolan dödades i en trafikolycka i fredags. Tydligen hade han kommit ut på vägen på något sätt.

Trafik och hästar, en läskig kombination. Jag är så glad att ha Boogie på Skällsta där det är rätt långt till stora vägen och lätt att komma ut på tur utan att passera trafik. När Ebba och Moa för första gången fick rida ut själva utan barnvakt i lördags, fanns inte ens trafik på min Oro-lista.

Jag var mer bekymrad över att de, trots stränga förmaningar, skulle få för sig att testa om en quarter kan springa snabbare än en arab.

För bara några veckor sedan dog en kille en knapp km från vårt hus när han cyklade i kapp med sin syster till skolan och körde rätt ut på stora vägen framför en bil. Bara förra veckan fick jag ett utbrott på några tonårstjejer som gick och puttade ut varandra i körbanan "på skoj". Jag fick tvärnita så att hundarna rullade runt i sina burar. Jag for ut bilen och var allt annat än klickersk i mitt ordval, kan jag säga.

En liten ponny kan ju inte förstå att även om gräset är grönare så är livet livsfarligt på andra sidan staketet. Men vad är det med människans avkomma som gör att man ska gå med hjärtat i halsgropen i 20 (eller 40?) år efter man satt dem till världen? Varför ska det ta sån tid för frontalobsfunktionerna att utvecklas?