Alla inlägg under september 2007

Av Maria - 30 september 2007 21:11

Åh vad roligt det var!

Att få ta del av Bobs erfarenhetsbank!

Att få inspireras av Cathys livfulla presentationer!

Att få träffa alla intresserade deltagare!

Att få hänga med mina supertrevliga Canis-kollegor!

Och att få så många frågor om vår KlickerTRÄNARutbildning!


So - Cowgirl up! Anmäl er! (Ni vet vilka ni är...)

Klickerträning är kommunikation med en annan art! Hur cool (och kul) är inte det!?!


PS Cathy glömde ge er sin web-adress: http://www.kathysdao.com/



Av Maria - 28 september 2007 08:59

Marias limousineservice jobbar vidare med nya uppdrag.

Lars  vägrade idag att låna ut finbilen. Jag får alltså börja med att hjälpligt sanera mitt rullande redskapsförråd/hundkoja/varulager, så jag med hedern något så när i behåll kan skjutsa Kathy och Morten till hotellet.

Kruxet är att jag måste åka en sväng om stallet på väg till Arlanda, och det brukar  ju alltid sluta med att man ska köra något stinkande hästtäcke eller leriga stövlar i den ena eller andra riktningen. Ja ja, de är ju faktiskt djurtränare, så de har väl sett halmboss förut.

Av Maria - 27 september 2007 08:44

Det börjar dra ihop sig till helgens stora begivenhet. Idag hämtade jag upp Bob Bailey på Arlanda. Han visade sig vara en tvärhand hög och mycket artig farbor, iförd kortärmad knallröd hawaii-skjorta i höstrusket. Efter en dryg veckas turnerande i Skandinavien var han redan utled på rökt renstek och hjortron.

Min roll som turistguide i Stockholm byggs på fria improvistationer. Det var evigheter sedan jag bodde inne i stan och jag har noll koll på utelivet. Jag får nog ringa en konsult (syster) för tips inför fredagkvällen.

Av Maria - 26 september 2007 16:45

I Märtas skolväska låg ett lite vasst formulerat brev till alla föräldrar angående barnens läxor. Barnen har i uppgift att läsa och recensera en bok var tredje vecka. Hittills har endast 1 av klassens 28 barn inkommit med en sådan recension. Nu uppmanas vi föräldrar att skärpa till oss, tänka på hur viktigt det är med barnens läsning och se till att barnen gör sina recensioner.

Vi leker med tanken att en klickertränare är lärare: Ge klassen en uppgift, 5 veckor senare är det 1 av 28 elever som lyckats utföra uppgiften. Hmm... tänka tänka tänka.............. Kan det vara så att uppgiften är lite för svår för barnen (och deras familjer, inte ens den naivaste av lärare kan väl tro att 8-åringar producerar bokrecensioner för egen maskin)?

Kan jag som lärare ändra på något i uppgiften så att fler lyckas?


Men här väljer läraren att vara aversiv mot både barn och föräldrar med gnat och tjat istället. Och visst, beteende påverkas på det viset också. Ska man nu vara aversiv ger det bättre effekt att ta i rejält från början. "Alla barn som inte inkommit med två bokrecensioner innan höstlovet avstängs från vidare undervisning" skulle säkert få fler av oss föräldrar att omprioritera vardagskvällarna, ta dusten med barnet och få recensionerna inlämnade. Absolut!

Detta eviga pekpinnande får dock i detta hushåll (och tydligen i 26 till) motsatt effekt. Vi habituerar och vänjer oss gradvis vid en fröken som skriver allt surare kommentarer i veckobreven. Vi hittar på motargument och ursäkter för att inte ta itu med bekymret.

Hela projektet ska väl stimulera barnens läsande är det tänkt, men har i alla fall på vår dotter rakt motsatt effekt. Under åk 1 jagades vi också av ett recensionstvång på ALLA böcker man läste. Det slutade med att vårt barn, som läst sedan 5 års ålder, helt  slutade läsa böcker och bara valde Bamsetidningar. De måste man ju inte recensera.

I höst har hon valt en annan strategi. Genom att välja den tjockaste boken hon kunde komma på (Harry Potter och Hemligheternas kammare) skjuter hon recensionen framför sig. (Andra kortare böcker läser hon i smyg, utan att tala om det.) Se så bra det går att öka förekomsten av ett beteende med hot och tryck!


Jag önskar alla lärare en obligatorisk TAGteach-utbildning!



Av Maria - 26 september 2007 00:10

Som nybliven klickertränare kan man känna sig lite handfallen ibland när hunden gör oönskade saker. För att påverka hundens beteende kan jag använda mig av belöning, utebliven belöning och utsläckning. Ok, men när beteendet hunden utför liksom belönar sig självt? Då spelar det ju ingen roll att jag inte ger hunden nån uppmärksamhet och att han inte får nån korv eller boll? Han fortsätter ändå att nosa i backen, titta på tjejer, eller vad det nu är.

Bara för att jag valt en träningsmetod som inte innehåller bestraffningar och korrigeringar så innebär det inte att jag hjälplöst måste stå och se på när hunden gör oönskade saker. Avbryt! Vissa saker sätter vi helt enkelt restriktion på. Jaga bilar, skälla på andra hundar, kissa på instruktörens ryggsäck tillhör sådant som helt enkelt inte ska kunna utföras. Om jag måste så har jag koppel eller lina på hunden för att kunna stoppa och hämta hunden när den påbörjar ett sådant oönskat beteende. Jag låter inte hunden hålla på, eftersom det innebär att beteendet förstärks och blir ännu mer troligt i framtiden. Jag är inte arg och bråkar på hunden, utan hämtar den bara , vänder på den eller vad som nu krävs för att stoppa beteendet. Måste jag gång på gång avbryta sådana beteenden så vet jag att jag jobbar i en just nu för svår miljö för hunden. Då måste jag ta ut avståndet till svårigheterna och komma åt att belöna beteenden i rätt riktning.

Hunden som kommit en bit i sin klickerkarriär och erbjuder mig beteenden att klicka när vi tränar, men som då och då väljer bort mig och mina belöningar för att  istället belöna sig själv med nosande i backen, fluktande på kompisar, fågelskådning, kissa på buskar  eller vad det nu är som hunden gillar, verkar kunna både ha kakan och äta den. Jag får stå där och vänta medan hunden roar sig på egen hand, och sedan belöna den när den väljer mig igen en stund. Så kan vi inte ha det i längden! Det blir inte effektiv träning! Här kan det vara dags att introducera konceptet Time out!

Först förtränar vi för att försäkra oss om att det inte blir obehagligt för hunden. Vi tar  i halsbandet med handen och drar lite, klickar och belönar. Upprepa många gånger i olika situationer tills dess att hunden ser fram emot att bli tagen i halsbandet.

Träna sedan som vanligt med kopplad hund. Om hunden väljer att övergå till självbelönande aktivitet, t ex nosa i marken, låter du handen glida längs kopplet till halsbandet, håll hunden mot ditt ben och räkna med glad röst till 10. Släpp och var beredd att klicka för minsta tecken till kontakt. Fortsätt sedan träna på det ni jobbade med innan. Nästa gång hunden väljer ett självbelönande beteende istället för att bjuda dig beteenden, upprepar du proceduren med samma mjuka handlag och glada röst. Så småningom upptäcker hunden att nosa i backen tydligen trycker på "bli-hållen-mot- benet-och-gör-ingenting-i-10- sekunder-knappen". De flesta hundar tycker då att fokus på matte verkar vara ett bättre alternativ eftersom man då har chans på klick och belöning. Om varje nos i backen kostar 10 sekunders mild tristess kan det börja bli värt att avstå.

Den glada rösten gör att det inte blir obehagligt . Räkningen till 10 gör att proceduren ser likadan ut varje gång så att hunden snabbare gör kopplingen mellan beteende och konsekvens. Vi har nu ramat in träningen så att den innehåller två val - fokus på matte = KUL!  fokus på annat = TRIST! Välj själv! Gissa vad smarta hundar väljer!

Se dock till att planera träningen så att för varje Time Out du gör bör hunden lyckas och bli belönad minst 10 gånger. Flera Time outer i följd tyder på att du jobbar under för svåra omständigheter för hunden.

Av Maria - 25 september 2007 23:22

Klickerträning, liksom all annan hundträning, handlar om att ge hunden information om vilka beteenden som ger utdelning. Den informationen kan vi ge hunden genom att klicka och belöna de beteenden vi vill ha, samt ignorera övriga beteenden. Ibland blir vår träning ännu mer effektiv, dvs inlärningen går snabbare, om vi istället för att bara ignorera det vi inte vill ha, faktiskt ger hunden en vink om att det där beteendet kommer inte att ge utdelning (just nu). Detta blir speciellt tydligt när vi jobbar med stimuluskontroll övningarna och har kommit till steg 4 där vi inte längre klickar och belönar för spontana erbjudanden.  Säg att vi jobbar med att lägga kommando på beteendet Sitt och har kommit så långt att vi säger kommandot precis innan hunden sätter sig. Så är hunden snabb och slänger ner rumpan innan vi har hunnit säga något. Vi kan förstås bara plocka upp hunden igen och börja om. Problemet är att beteendet att sätta sig spontant, kan ha förstärkts bara av att få fullföljas (eftersom beteendet, att sitta, massor med gånger givit utdelning tidigare, och alltså är positivt laddat). Risken är då stor att hunden kommer att fortsätta bjuda oss spontana sättanden mellan de kommando-styrda sättandena. Har vi riktig otur kan hunden uppleva att ett antal spontana sättanden och uppplockningar leder till att vi säger "sitt" och belöningen kommer. Vi har fått en beteendekedja. Det blir nu mycket svårt att lära hunden vänta på kommandot.


Om vi istället också använder oss av en felsignal, kan vi snabbare få hunden att upptäcka när beteendet sitt ger utdelning, och när det inte gör det. En felsignal får inte bli en bestraffning, något som hunden upplever som obehagligt, Crossoverhundar är extra känsliga för detta. Vi introducerar  inte felsignal när hunden är färsk på klickerträning, utan väntar tills dess att hunden verkligen kommit igång med att bjuda mig beteenden när vi tränar.


Felsignalen innebär att vi kliver ur vår "tränarposition". Så länge som jag står uppsträckt, stel och trist,  i min tävlingsmässiga position är det information till hunden att allt är som det ska. När jag ger min felsignal kliver jag tydligt ur den uppsträckta positionen och säger något skojfriskt med rösten i stil med "oj, så tokigt det blev". Genom att träna mig själv att låta glad och positiv motverkar jag risken att hunden uppfattar signalen som obehaglig. Hunden har ju egentligen inte gjort något fel när den provar hur den ska få mig att klicka. Det är ju rätt att den försöker jobba, den provade bara för stunden fel grej!


Genom att göra felsignalen tydligt glad motverkar jag  samtidigt att jag själv börjar tappa humöret (vilket vi alla gör förr eller senare när det inte går som vi tänkt i träningen). Man kan inte vara arg och le samtidigt!

Sedan ger jag snabbt hunden en ny chans att göra rätt.  Om jag blir tvungen att fela hunden 2 gånger i följd är det information till mig som tränare att jag gjort det för svårt för hunden. Då måste jag ändra på något så att det blir lättare för hunden att lyckas.


Eftersom det kan vara förstärkande bara att få göra klart ett beteende så är  timingen i felsignalen lika viktig som timing i klicket. Om hunden bjuder mig fel beteende ska felsignalen komma innan hunden hunnit fullfölja beteendet. Om hunden bjuder mig rätt beteende, men i fel utförande (dvs för långsamt, snett, i kombination med något annat etc) ska felsignalen komma efter att hunden gjort beteendet. Det blir då information till hunden att prova samma beteende igen, men frustrationen över utebliven belöning kommer förmodligen att göra beteendet lite mer intensivt och varierat på något sätt.  


Att bjuda ett sitt när man ska vänta på signal för sitt, räknas som fel beteende. Alltså ska felsignalen komma  innan rumpan hinner nudda marken. När  hunden sätter sig efter signal, men med ett sämre utförande än normalt, ska felsignalen komma efter sättandet.


Felsignal kan man givetvis använda även när man jobbar med spontana beteenden. Jag vill jobba med att shapa fram snabbare sättanden: Hunden börjar med att erbjuda mig ligg. Innan hunden hinner ner i backen, ger jag min felsignal. Hunden provar sitt i stället och jag klickar och belönar. Jag fortsätter klicka för sitt ett antal gånger tills hunden bara erbjuder mig detta. Då kan jag börja "välja bort" de sättanden som jag tycker är för långsamma genom att ge felsignal direkt efter dessa. Kom bara ihåg att flera felningar i följd beror på att man jobar med för höga kriterier!

Av Maria - 25 september 2007 23:16

I kväll var det avslutning på Valpkursen och Allmänlydnadskursen. Samtidigt som det som vanligt känns skönt att få bocka av ett avslutat uppdrag, så är det lite vemodigt att säga "hej då" till alla trevliga människor och rara hundar. Speciellt när alla är så på gång med sin klickerträning nu, och hundarna gör fina framsteg. Välkomna tillbaka längre fram!



Av Maria - 24 september 2007 17:46

Mulleman, en av de sötaste B-ponnierna på ridskolan dödades i en trafikolycka i fredags. Tydligen hade han kommit ut på vägen på något sätt.

Trafik och hästar, en läskig kombination. Jag är så glad att ha Boogie på Skällsta där det är rätt långt till stora vägen och lätt att komma ut på tur utan att passera trafik. När Ebba och Moa för första gången fick rida ut själva utan barnvakt i lördags, fanns inte ens trafik på min Oro-lista.

Jag var mer bekymrad över att de, trots stränga förmaningar, skulle få för sig att testa om en quarter kan springa snabbare än en arab.


För bara några veckor sedan dog en kille en knapp km från vårt hus när han cyklade i kapp med sin syster till skolan och körde rätt ut på stora vägen framför en bil. Bara förra veckan fick jag ett utbrott på några tonårstjejer som gick och puttade ut varandra i körbanan "på skoj". Jag fick tvärnita så att hundarna rullade runt i sina burar. Jag for ut bilen och var allt annat än klickersk i mitt ordval, kan jag säga.


En liten ponny kan ju inte förstå att även om gräset är grönare så är livet livsfarligt på andra sidan staketet. Men vad är det med människans avkomma som gör att man ska gå med hjärtat i halsgropen i 20 (eller 40?) år efter man satt dem till världen? Varför ska det ta sån tid för frontalobsfunktionerna att utvecklas?

Presentation

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6 7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
<<< September 2007 >>>

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Sök i bloggen

Länkar


Skapa flashcards