Idag red Ebba sin första lektion på Boogie för Anki. När Anki kom med longerlinan tänkte jag att Ebba skulle surna till. Egot är ömtåligt i den här åldern och allt som liknar barnslighet eller har "nybörjar"status förkastas direkt. Men Ebba höll god min och fick sedan 45 minuters genomgång av sits och hjälper på ett sätt man skulle önska alla som ska lära sig rida. Självklart är förutsättningarna helt annorlunda på ridskolan med 8-10 elever, men man kunde ändå önska att de fick ha lite mer fokus på hästen och dess rörelser och mindre på ridvägar och avstånd.

Anki är en av de skickligaste pedagoger jag mött (jag som träffar pedagoger dagligen  i mitt yrke). Hon verkar alltid hitta rätt ton till  varje elev, vare sig eleven har 2 eller 4 ben. Något jag verkligen uppskattar är hennes förmåga att uttrycka sig i bilder så att man faktiskt lyckas hitta känslan i sin egen kropp. På en av mina allra första lektioner för tre år sedan studsade jag runt på en allt mer stressad och stötig häst tills jag fick i uppdrag att föreställa mig att hästen och jag behövde färdas fram i jog hela natten. Så fort den bilden fick fäste i hjärnan hände saker i kroppen som i sin tur påverkade hästen. Slängtraven blev en jog och vi hade kunnat flyta fram i den hela natten (varv på varv runt den vilande hjorden?) om det hade behövts. Sedan var jag helt fast i Ankis garn. Hon kan prata till mig så att jag lyckas med saker till häst som jag aldrig fått till tidigare med andra instruktörer. Mycket beroendeframkallande...

Jag hoppas att upplevelsen ska bli liknande för Ebba. Jag försökte tjuvlyssna lite på avstånd och hörde något om en tyngdlyftare som skulle lyfta skivstång och var hans tyngdpunkt skulle vara. Samt att Ebba skulle sträcka på sig och tänka på hur fin häst vi köpt. Gissa vad fina de blev tillsammans då!

Första ridlektionen för Anki på egen häst idag. Fick jobba vidare på att utveckla känslighet för hjälperna. Jag har väl inte varit helt fel ute på egen hand, men nu fick jag ta bort ännu mer av skänkel och gå direkt från röst/smackning via liten skänkelhjälp till klatsch. Och jobba mer strukturerat med sätet.

Övergångar från halt till skritt och från skritt till trav. Och det kommer. På tre-fyra repetitioner händer det saker. Då skulle jag ju vilja belöna "på riktigt" och inte bara med rösten, men jag får ta det när jag filar på egen hand. När jag rider lektion har jag så fullt upp med att förstå vad jag ska göra och hantera den egna kroppens bristande koordination. Jag har liksom fullt upp med att vara lydig själv, och  klarar inte av att förslå egna saker!

Boogie vill gärna slänga in en tvärnit så fort man gör nåt med fötterna så jag fick göra allt möjligt med fötterna och samtidigt hålla i gång henne.

Sedan skulle vi få lite mer samarbete med tygeln så att det går att böja henne lite och samtidigt få henne att jobba lateralt istället för som nu bara böja in halsen och forsa rätt fram. Sånt finlir tar det ju mig halva lektionen att förstå själv. Och när jag förstått det i teorin tar det resten av tiden att få kroppen att samarbeta.  Tänka framåt, plocka tygel bakåt, trampa neråt i stygbygeln, bumpa bestämt med frigjorda skänklar (inte knipa till) samtidigt som sittbenen ska vara lite "elaka" - det blir väldigt mycket koordination på en gång. Men tack vare Ankis (och hästens) oändliga tålamod hände det något litet mot slutet av lektionen.

Sedan åkte jag hem och hann klippa en hund innan det var dags för kvällens kurs. Första praktikpasset på Grundfärdigheter med tävlingsinriktning. Det kommer att bli en kul kurs, ambitiösa mattar och lättbelönade hundar är alltid en bra kombo!

Avslutade med ett eget träningspass där jag bet i det sura äpplet och körde fritt följ med Tosca. Hon var lika fladdrig som vanligt men jag hade bestämt mig för att bara jobba på och se om hon kom på plats så småningom. Det krävdes några djupa andetag, jag blir så enormt irriterad när hon flaxar och far. Men nu bet jag ihop och fortsatte gå, svängde massor vänster , och visst fanns det ett och annat guldkorn att klicka för. Kanske är det en bättre modell än att jobba med några steg i taget och få massor med felningar hela tiden?

Körde sedan hel inkallning och belönade med boll och bus. Vid nästa repetition ville hon bara bjuda spontana beteenden i framförförarmappen. Suck! Inte blir irriterad, bara sänka kriterierna, få fram utgångsposition, Doggie-Zen, på med kommando och Voilà - ny perfekt hel inkallning. När vi nu ändå var inne på Stimuluskontroll körde vi ett par fina Lydnadskass 1 Apporteringar som gick kanon och var helt ljudlösa. Sedan körde vi ställande under gång baklänges, med stimuluskontroll och det gick också bra.

Nyklippta Stella var riktigt på hugget (som alltid). Riktigt bra på fritt följ, förutom backandet där hon fortfarande gärna backar snett. Riktigt fina sättande under gång. Skapliga skiften på kommando för fjärren, fast på väldigt nära håll. Hon har blivit mycket bättre på att invänta kommando. Sedan testade vi lite spontana backanden i framför förarmappen, och det är på gång. Använde tennisbollbelöning till det mesta och hon verkar beredd att köra 100 repetitioner på raken utan paus för möjligheten att få jaga denna boll.

Båda vovvarna var alldeles för i gasen för att jag skulle ha lust att köra platsliggning. Det är väl ett av de moment vi behöver mest träning på, men efter att ha väntat på sin tur i bilen medan jag håller  kurser och privatlektioner så ligger de så totalt fel i aktivitetsnivå för platsliggning. Jag får bara pip och bensprattel.

Nu återstår en kopp te och en glutt i nån bok. I morgon ska jag slava i den Offantliga sektorn.

"Fröken" Anki har kommit tillbaka efter välförtjänt semester, så nu är det dags för Boogie att börja skolan. Tre dagar i veckan kommer hon att få jobba med Anki. Sedan rider jag lektion en gång i veckan och Ebba en gång i veckan. Målsättningen är att förvandla den lilla "jag-tar-inte-ett-steg-utan sporre-i-sidan-reininghästen" till framåtbjudande lättriden allroundhäst.

Idag var det första skoldagen för Boogie och jag blev rätt mallig när Anki tyckte att det redan var skillnad i framåtbjudning och attityd. Våra veckor efter eget huvud hade alltså inte gått helt galet!

Det vi har gjort under veckorna som gått är:

lugna skogspromenader med hundar och ungar. Boogie är så cool med ungar på ryggen och hundar runt benen.

 Vi har också gjort enkla små pass på banan med fokus på att bara gå fram. Inte så klickerska, utan en tydlig succession av hjälper dvs smack-smack, vänta lite, bump-bump med skänkeln. vänta lite. Händer inget  - liten klatsch med spö. Så länge hon håller gångarten får hon vara i fred, bryter hon blir det bump-bump eller klatsch.  Massa beröm och godis. Från hästryggen, det går med lite övning från båda parter. "Braaa" har snabbt blivit en lika tydlig betingad förstärkare som klicket, så säger jag det ordet stoppar hon direkt och tittar på mig. Vilket är bra, eftersom det innebär att jag nu kan använda det för att markera rätt beteende.

Hon spände sig mot bettet vid ryggning i början och jag är ju inte alls lika fingerfärdig med eftergifter som Anki så där blev det lättare för mig att köra klickervägen. dvs  när hon tog minsta lilla steg bakåt "braaa" och äpple, trots att hon samtidigt fajtades mot handen. På tre-fyra såna repetitioner började hon backa på vikthjälper istället och handen blev överflödig.

Vi har också klickertränat från marken: multarget, apportering, sänka huvudet, backa och flytta i sidled vid lätt beröring, inkallning.

Apportering blev snabbt favorit. Jag använder en gul hårdplastapport, och attans vilket stadigt tag hon tar! Idag när jag fyllde vatten i hagen högg hon dessutom tag i den gula slangen och lyfte upp den till mig flera gånger så jag blev helt duschad! När det inte gav några klick suckade hon tungt och vandrade i väg till polarna istället.

Bara det att hon stannar hos mig i hagen är så himla häftigt. I början var hon ju alldeles till sig över gräs och polare (hon har stått ensam i paddock i sitt tidigare liv) och ville iväg på direkten. Nu stannar hon kvar och buffas, snusar och liksom "hänger" med mig.

Om hon är duschad rullar hon sig nästan på ens fötter så inspirerad av Ann-Louise klickade jag igår och stack till henne ett äpple. "What the ...?" sa lilla Texashästen och studsade upp. "Vad händer?" sa resten av quartertanterna och kom för att glo närgånget, så det blev inga fler repetitioner.

Quartertanterna sabbar förresten våra inkallningsövningar, eftersom de verkar tycka att Boogie förstör ackordet för alla genom att gå sin människa till mötes i hagen. De motar tillbaka henne med fula grimaser, så nu står Boogie bara och kniper med öronen när man ropar på henne i hagen.

Idag började barnens skola. Det innebar att det för första gången på ca 3 veckor var min tur att rida. Bara Boogie och jag. Det blev en tur i skogen, samma runda som jag red första dagen vi hade Boogie. Vilken skillnad det har blivit på de här veckorna! Hela hästen var nu riktad framåt, i precis den gångart jag bad om. Inga spöken, inget motstånd. Vi tog en härlig 2 km galopp, sedan hade vi inte kondis för mer, varken Boogie eller jag, så vägen hem fick gå i skritt och trav.

Cowgirl up = Be your own woman, make your own path, and take responsibility for who you are and what you do

...och mamma till fots.

Nu har hon kommit, vår egen häst.

Hon heter Cow Cuttin Boogie,  e. Little Bo Badger u. Boons Booger Smooch. Född 2002 i Texas, men kommer närmast från Okna Ranch utanför Nyköping