Tidig start på lördagen eftersom Ebba skulle få rida ut på Boogie tillsammans med Moa och Camilla utan mig i släptåg. Jag fick nöja mig med att vanka av och an på stallplanen och oroa mig över att allsköns fordon plötsligt skulle upp och köra på vår lugna skogsväg. Boogie har hittills varit lugn som en filbunke kring bilar och jordbruksmaskiner, men man kan ju aldrig veta. Moas mamma Camilla var ju dessutom med och höll ungarna under uppsikt. Men ändå är det lite svårt att släppa taget.  När jag, här om dagen, vojade mig över hur mycket man vågar släppa iväg sitt barn till häst på egen hand, sa Helena: "Men tänk hur vi höll på!" Ja, det är just det. Tänk hur vi höll på!

För att hålla tankarna i styr körde jag uppletande på hästgrejor med hundarna. Det gick lysande! Två boots, en flugluva och en tappsko la jag ut i en stor ledig hage. Båda gick som klockor. De vilar sig tydligen i form. Stella plockade upp ena bootsen lite knasigt så att den täckte hela hennes ansikte, men hon hittade in i galopp med hjälp av lite röstguidning. Apporteringen av hästskon var kanon, bättre än när vi senast övade på det i våras. På väg tillbaka till bilen hittade hon en vattenhink med en bottenskyla av unkigt gammalt vatten som hon lyckades pressa ner sig i för ett svalkande dopp.

Sedan red Camilla in på stallplan på vackra araben Mocca, men utan barn!Hjärtstillestånd!  Hon skrattade åt mitt ansikstuttryck,  för i makligt tempo bakom kom sedan två sävliga quarterdamer med varsin pladdrande tjej ombord. Turen hade gått fint, både Boogie och Ebba hade skött sig. Camilla tror att vi snart kan låta tjejerna rida själva ihop. Hmm....

Sedan var det min tur att få klickerträna Boogie lite, apportering och mule i golvet. Det senare försöker jag nu lägga kommando på. Jag la näsan i blöt när Moa och Camilla lasttränade Claudia också. Vi använde inte klickern men samma principer. Claudia går gärna in i transporten men börjar jazza runt när hon blir instängd. Nu stod hon allt längre stunder alldeles stilla trots att bara en liten lucka framtill var öppen. Hon vill gärna kika ut men valde allt längre stunder att ta in huvudet  för att få sidodörren att öppnas och bli serverad äpple. Öppning av dörren blir en betingad förstärkare som förstärker beteendet hålla fötterna stilla. Nästa gång tror jag de kan stänga alla luckor om de fortsätter hålla hög förstärkningsfrekvens.

Hittills är min upplevelse att hästarna är lätta att träna på detta vis. De är ju så otroligt matfixerade!

Nu ska det bli räkor och bakad potatis. Kanske nåt gott att dricka också, för i morgon tar vi sovmorgon!